Viktstress inför bröllopet... =(

Det här med viktstress och dieter är även något jag drabbades av när vi väl bokat kyrakn (för snart ett år sedan).

Vi fick barn för snart 2 år sedan och grav-kilona var envist kvar (plus en hel hop kilon sedan innan) Men i september bestämd jag mig. Jag gick med i Vikt Väktarna för jag jag behövde hjälp att ta kontroll över mitt liv och mina matvanor. Jag måste säga att jag har även provat flera andra viktminskningsmetoder (LCHF, GI,Cambridge, Nutrilett) utan speciellt imponerande resultat. Minus några kilon och minus massa ork.

Men med Vikt Väktarna har jag upplevt något nytt, någott hållbart!

Med vikt väktarna får man äta allt, men man måste hålla koll på hur mycket man äter och man ska bara äta tills man är mätt. Där finns coacher som ger råd och stöd, svarar på frågor och hjälper till att ändra livsmönstret bit för bit.

Jag har på 16 vecker tappat 18,3 kilo och är snart på min målvikt. Men det är inte det viktigaste för mig. Utan att ha blivit medveten om att man måste ha kontroll på sitt eget liv är jätte viktigt. Jag kan ju säga att det har ändå fuskats en del med både gott och onyttigt.

Jag har dessutom tränat ganska hårt med boxning och styrketräning. Men man kan ALDRIG kompencera en dålig kost med träning men där emot kompensera utebliven träning med god diet och ändå tappa vikt!!

Allt detta trotts att jag är småbarnsmamma coh jobbar heltid. Gäller att lägga pussel med tiden och skippa alla onödiga måsten.

Önskar dig all lycka till!!

Jag har läst igenom hela tråden och känner igen mig i mycket av det du skriver.

Jag har aldrig gillat att träna men har alltid haft turen att vara normalviktig ändå. 2010 fick jag barn och gick ner till min normala vikt inom 6 månader utan vidare ansträngning. Däremot var min hållning KATASTROF och jag hade ont jämt! Att bära på barn - både i och utanpå kroppen - är otroligt påfrestande. För ca ett år sedan fick jag nog och skaffade mig en PT, trotts att jag inte riktigt hade råd. Det är det bland det bästa jag har gjort i mitt liv. Nu älskar jag träning och prioriterar den högst efter min dotter och blivande make. Jag vet hur det är att välja bort konditionsträning. Så gör jag också, jag vill prioritera styrketräning och dessutom tycker jag att det är förbannat tråkigt med konditionsträning. Däremot så "rasade" jag i vikt när jag startade min träning utan att lägga om någon kost alls. Hemligheten ligger i att hålla högt tempo när man är på gymmet. Jag går aldrig dit och "stryker" omkring bland maskiner och vikter, utan jag har mål med mina träningspass. Jag vet vad jag ska göra och jag kör hårt för att få det gjort. Man kan bli genomblöt av enbart styrketräning också, det är det du ska satsa på om du gillar att träna för dig själv!

Nu den sista tiden har jag lagt om kosten. Jag har varit precis som du, omättlig! Jag har alltid ätit för stora portioner eftersom jag älskar mat (särskillt bröd). Ju mer jag äter desto hungrigare blir jag. Jag började med att lägga om min frukost. Jag äter tinade bär med ett par matskedar keso och naturell yoghurt, Det kan låta både äckligt och lite, men smaken är faktiskt riktigt bra och jag står mig fram till ungefär tio då jag äter ett ordentligt mellanmål innan jag äter lunch vid tolv-tiden. Sen jag började med det så har kosten blivit mycket bättre per automatik. Tidigare så åt jag en stor frukost eftersom jag ville försöka hålla hungern borta, likförbannat var jag hungrig efter ett par timmar igen och lät mig då vänta till lunchen så jag kunde proppa i mig mat då också.
Du och andra nämner magkatarr. Jag har också problem med det men upplever att det blivit mycket bättre sen jag börjat äta mindre. Tidigare så kändes det som om jag hade ett sug högt upp i magen och jag var tvungen att äta något för att lindra det. Det är helt borta nu!

 

Som många andra skriver så handlar så mycket om psyket. Kommer du igång och tycker att det är roligt med ditt nya, mer hälsosamma liv så kommer allt att kännas så mycket lättare. Dessutom så känner man sig aldrig så snygg som under en viktminskning, så även om du inte har den kropp du fantiserat om till ditt bröllop, kommer du känna dig otroligt snygg eftersom du kommit en bit på vägen :).

 

Jag hoppas att du lyckats ta dig igenom mitt något röriga inlägg, och att du hittar en väg som passar just dig! Ingen av oss som skriver här sitter på lösningen just för dig! Plocka det du tycker verkar kul och spännande och testa dig fram.

 

Lycka till!

Det jag menade när jag skrev att "alla kan" så menar jag att alla kan utifrån sina förutsättningar och att börja på rätt nivå. Har man någon skada eller sjukdom som gör att man faktiskt rent fysiskt är handikappad så är det ju såklart inte så.
Då finns det heller ingen anledning för dig att ta åt dig - då du av medecinska skäl inte kan. Däremot kanske du kan rehabträna om du talar med läkare?
Du gör ju dina egna val med din hälsa som du själv skriver, och så är det ju för oss alla. Vi gör alla våra val, vad vi stoppar i munnen, hur ofta och när vi rör oss och hur ofta etc etc och det är också bara vi själva som får ta konsekvenserna...

Precis... 
Hehe du vet inte vad du frågar efter men här kommer hela historien 

Tja det började med att jag tränade sönder mina knän medan jag växte. 
Det är visst inte bra att simma på elitnivå och ha mellan 5-7 sim-pass, 3-4 styrkepass, cykla några mil i veckan och rida 3 gånger i veckan medan man växer upp...
Who knew  
Jag får inte sitta på knä, inte stå på huk och jag får absolut inte springa. Doktorn som undersökte knäna när jag var 15 sa att han inte sett så slitna knän på någon under 80 förut.

Sen har jag varit med om en hel del olyckor, flera hästinblandade. Jag har blivit sparkad på knäna, fått senor i axeln avbitna, jag har landat mitt i hinder och knäckt bomarna med ryggen och på så sätt skadat ryggkotor.
De allvarligaste sakerna är först en fotskada från 1996 där jag på mitt jobb som stallchef på ett stuteri blev omkullknuffad av stoet som skulle betäckas och hon hoppade sönder min vänsterfot.
Chefen trodd dock inte på mig utan menade att jag bara hade blivit trampad på foten lite lätt (trots att 15 ridlägerelever hade stått och sett olyckan och förstod att något var fel) så chefen vägrade ringa efter sjuktransport och förbjöd alla mina kollegor att skjutsa mig "för jag var bara fjantig". Så dagen efter när det ju fortfarande gjorde extremt j-a ont så fick jag gå 500 meter uppför en väldigt brant backe hem till chefen och låna telefonen där, vilken var den enda på anläggningen man kunde ringa ut på.
3 operationer, 1 år i gips och 3 år på kryckor senare så har jag fortfarande nervskador och bara jag trampar lite snett så "bryter jag foten" igen. Samma om jag belastar den för mycket med för långa promenader. Dessutom säger nervskadan att det inte har läkt ihop utan att det fortfarande är brutet och öppet sår på foten *typ*... Men det vet jag ju att det inte är, så det är en mental kamp för att överkomma det och kunna fungera i vardagen utan kryckor och annat.
Smärta är bara ett tillstånd, det är inte farligt om man vet varför man har ont...
Sen började jag träna Ju-Jutsu.
Min Sempai visste att jag inte kunde göra vissa saker så jag körde egen uppvämning där jag promenerade runt i lokalen och värmde upp lederna mjukt och försiktigt medan dom andra körde fullt ut.
Efter 3,5 termin så visade det sig att överrörliga leder och Ju-Jutsu inte är en så bra kombination, för min vänstra axel gick ur under en träning (andra lite mer allvariga grejen). Jag fick tillbaka den igen, men efter det så blev det bara värre och värre.
Ett tag kunde jag inte moppa golvet utan att axeln klickade i och ur igen med varje 8-rörelse man gör.
Axeln opererades och ca 4 veckor efter operationen var jag tvungen att åka till stallet och ta hand om hästen. Ingen av mina medryttare och ingen i stallet kunde fylla på vatten åt henne då och jag tänkte att jag borde klara det i alla fall, jag hade ju en arm till att bära med och jag hade precis blivit av med mitellan...
Jag skulle bara gå ut på bron vid dyngstacken för att hälla ur lite gammalt vatten ur hinken,när en rutten planka brast under mig och jag rasade ner i hålet med ena benet (fick en lårkaka som satt i 6 månader på djupet) och automatiskt tog jag ju i med armarna och slog sönder axeln igen i fallet. Slet även av ett av dom översta fästena till bicepsmuskeln på vänster arm då.
Så det blev ju ny operation, men den här gången fanns det ju inte så mycket att fästa i då dom redan varit och knackat i skelettet för att få fast grejerna förra gången.
Så när jag började träna upp rörligheten igen efter läkningsperioden så märkte jag att det började släppa igen men långsamt. Jag är nu så känslig i den axeln att om min lilla dvärgpincher-hund rycker till i kopplet i fel vinkel så åker axeln ur led. Och om det händer ett par gånger så kommer det att bli steloperation.
Ortopeden vill också ersätta mina knäleder, armbågar, fästa in andra axeln bättre och eventuellt göra något åt höfterna för det börjar bli slitet där med och jag har inte fylt 40 än...

Ja och uppepå det så har jag en yrsel som dom inte kan hitta orsaken till.
Tänkt dig att du har halsat en flaska vin och är på en finlandsfärja i hög sjö. Ta dig nu från din hytt och till andra änden av båten (typ matsalen eller nåt). Så känns det för mig varje dag.
Jag kom på för ett tag sen att det kanske kan ha något att göra med bilolyckan jag var med om för 10 år sen då jag fick så ont i nacken. Men dom gjorde aldrig någon riktig undersökning. Jag har varit väldigt spänd i nackmusklerna sen dess och haft extra mycket migrän men vi har trott att det kom ifrån axeln som jag drog ur led bara ett par månader efter den olyckan...Men det behöver det ju alltså inte vara.

Nu brukar jag få rådet av de flesta som läst detta  tidigare - Men gå och simma då? Det är ju jättebra träning...
Jo visst är det jättebra träning men det är inte bra när man har problem med axellederna eftersom det blir rätt stor belastning på dom.
Jag kan inte "sparka ifrån" med vänsterfoten heller, för om jag tar i och liksom särar på tårna som man gärna gör i vattnet när man simmar (av någon konstig anledning, tror man att man ska få simfötter eller?  ) så "bryter jag foten"...
Situps och sånt funkar inte heller pga att mina ryggkotor är skadade efter flera fall från hästryggen som sagt.

Så jag kan inte gå så långa sträckor (jag får inte heller) pga fysiska skador. Men sen är det inte så lätt att gå med  yrseln heller.
Vi har skaffat ett promenadband som jag gick rätt flitigt på ett tag, men just nu funkar det som klädhängare
Yrsen blev värre nämligen och jag kom av mig ett tag.
Fördelen med promenadbandet är att jag kan gå tills jag inte klarar av mer, och bara kliva av bandet och vara hemma. Om jag går ut och går så måste jag ju veta att jag klarar av att ta mig hem också.
Promenadbandet blir dock jobbigare för knäna för man går inte på samma sätt som när man strosar runt med hunden ute, så jag bör inte gå på det egentligen.

Med de skador jag har så borde jag egentligen vara sjukpensionär och sitta i rullstol när jag ska ut någonting. Men jag vägrar.
Min kamp består i att leva ett "normalt" liv, trots smärtor och annat, och det är min dagliga utmaning.
Det är inte det minsta synd om mig, och jag tycker inte om när folk tycker synd om mig heller. Saker händer... och det har råkat hända mig. Väldigt enkelt...
Men om inte alla dom här sakerna hade hänt så hade jag inte varit den jag är i dag och jag hade inte heller träffat min underbara make.

Det här betyder ju inte att jag sitter hemma och tycker att "jag kan lika gärna ta en chokladbit till, för jag kan ändå inte göra något åt vikten".
Men det betyder att det inte "bara" är att bestämma sig och ta tag i saken.
Som sagt - det är inte så enkelt för alla...  

Till dig trådstartaren - Skönt med stödet från din sambo!
Nu har du ju börjat resan!

Jag har också börjat min resa - kapat sockret... Ingen mer fikabulle och söta drycker. Så fort jag blir sötsugen tar jag ett tuggumi med fruktsmak eller ngn annan smak, kanske kan vara ett tips?

Saken är den att jag är inte "tjock" på det viset att folk skulle se mig som tjock, tvärt om.
Är 172 cm lång och väger 62 kg, men det pöser ut här och där, det "dallrar" lite varstans och det är sviterna från mina två graviditeter. Jag vill bli fast i kroppen igen, och dessutom upplever jag att det är mkt enklare att lägga på sig efter graviditeterna.

Det finns många som tittar på mig och undrar varför jag ska tänka på maten och möts ofta av höjda ögonbryn och oförståelse "du som är så smal".

Min kollega sa en smart och klok sak - "Det handlar inte om hur du egentligen ser ut - det är en trivselfråga, att du ska trivas med dig själv."

Lycka till alla där ute!

Jag har gått på rehab. De enda övningarna jag får göra är typ att sitta på en stol och dra i det lättaste gummibandet. Och jag får inte göra övningarna fullt ut.
Jag får också stå ca 30 cm från en vägg med armarna strax under brösthöjd och göra "armhävningar"  
Det är inte motion, det är terapiarbete 
Det är läkarna som sätter stopp för mitt tränande. Jag vill mer än jag får. Och det är verkligen inte lätt för många att förstå.

Det jag vill få fram är att det inte funkar att säga att "alla kan om dom genuint vill. punkt slut"
För med det uttalandet säger du att det finns dom som tar sig i kragen och gör något, och dom som sitter i soffan och äter godis och tycker synd om sig.
Det spelar ingen roll hur mycket jag vill eftersom jag inte kan eller får.
Men nu ändrar du dig och säger att  jag alltså inte ingår i "alla"?
Är inte "alla" verkligen "alla" utan bara dom som är friska?

Hade du skrivit "om man inte har några fysiska hinder så sitter det bara i viljan att sätta igång" eller något liknande så hade jag hållt med dig.
Men du räknar faktiskt in mig och många andra med fysiska hinder i det där lilla "alla". Oavsett om du menade det eller inte. 

Jag blir så glad när jag hör detta, för jag upplever precis samma sak. "varför ska du träna?" och "du får inte gå ner ett gram till" till exempel.

Varför ska man inte tänka på hälsan, träna och äta nyttigt, även om man är smal?

 

Sedan till det andra...

Träning är bland det viktigaste som finns. Alla (ja alla, även dom som inte bara kan ta sig i kragen) behöver och mår bra av träning. Jag tänker mig att det finns någon typ av träning för alla. Kanske inte lika intensiv och hård som man själv vill om man har hinder, men fortfarande träning.

Tycker heller inte man ska stirra sig totalt blind på vad man INTE kan göra, utan istället försöka hitta något som passar en. Kan man inte simma, så kanske man kan cykla (spinning, som ett exempel). Såvida man inte fått höra från en läkare/sjukgymnast att man absolut inte FÅR röra sig på något vis.

 

Jag har haft extremt mycket problem med mina knän, vilket ledde till att jag var tvungen att sluta träna friidrott som jag tyckte var så sjukt kul. Jag har inte kunnat löpträna på flera år. Jag har däremot hittat annat, jag vet till exempel att jag kan gå på gymmet och göra vissa övningar, bland annat stärka upp musklerna runt knät utan att belasta dom för hårt osv.. Nu kan jag helt plötsligt löpträna igen, visserligen bara springa 5km, men jag kan springa.

Det känns ledsamt med människor som gett upp...

 

Här håller jag med dig och din kollega till 100%

Och jag förstår varför du vill ha bort dallret också. Det är inte kul med sånt och det spelar ingen roll hur lite andra tycker att det är. Men här är det samma som vi pratade om längre upp i tråden.
Jobba med din självbild. Du är vacker precis som du är (sen är det inget som säger att du inte kan bli snyggare, men om inget händer och du fastnar i det här stadiet så duger du precis som du är.

Jag jobbar i en affär där vår minsta storlek är 42. Och det kommer in många tjejer med dålig självbild.
Vissa vet inte att dom är för smala för våra storlekar egentligen, andra tror att dom kan klämma i sig i en 42:a trots att dom nog borde ha storlek 50.
Men med rätt hjälp, rätt kläder och rätt mental inställning så kan alla se vackra ut i det stadie dom är just nu oavsett om dom är på väg upp eller ner, om dom bara vill trimma lite på "volangerna" eller om dom har en bula på magen av graviditets-hull/hud som dom vill dölja.
Och det var ju det tråden handlade om från början. Kan man ha en underbar bröllopsdag även om man inte är nöjd med sin vikt?
Och svaret på den frågan är - Ja visst kan man det   

Omläggning av kost och träningsvanor bör vara för livet, inte för bröllopet... För då sitter man snart i samma sits igen bara bröllopet är över. 

Och du läste inte att det är just det jag fått?
JAG FÅR INTE TRÄNA!
Det säger både läkare och sjukgymnaster...

Och jag har inte gett upp. Läs om igen så kanske du kan inse det.
Jag gör saker jag inte får, bara för att jag känner att jag inte kan sitta i ett hörn i en soffa hela livet och tycka synd om mig själv.
Men det betyder inte att jag kan träna på ett sånt sätt att jag får ut någon typ av effektiv motion.
Det är viktigare för mig att jag klarar av att sköta ett jobb och röra mig på stan som en normal människa än att jag ska kunna springa 5 kilometer och sen bli invalid.
Men vi prioriterar alla olika 

Du behöver inte använda versaler för att jag ska förstå.

Jag har faktiskt läst ditt inlägg två gånger för att se så jag inte missat den delen om när läkaren sa till dig att du inte får träna (vilket apropå prioriteringar gjorde så jag förlorade en massa arbetstid), Hittar den inte så jag får be om ursäkt att jag inte förstog det underförstådda i att du inte kan gå långa promenader, inte kan simma, inte kan.. ja, allt vad det nu var i ditt livs berättelse.

 

Konstaterar att du även fast jag skrev och du gjorde fet text av "Såvida man inte fått höra från en läkare/sjukgymnast att man absolut inte FÅR röra sig på något vis." tagit åt dig och ber därför om ursäkt.

Jag skrev inte heller att du skulle ut och springa 5km eller att JAG riskerar att bli invalid av att göra det så det handlar INTE om prioriteringar.

Klart att vi prioriterar olika, jag prioriterar att göra det jag kan och inte fokusera på det jag inte kan. För det mår jag bra av.