Min man våldtar mig

Jag vet precis vad du menar, ditt inlägg kunda ha skrivits av mig för fyra år sedan.

Jag levde ihop med en man i fem år som betedde sig precis på det där sättet, klagade på att allt jag gjorde var fel, kontrollerade mitt liv, och våldtog mig när vi hade bråkat för att "visa att han älskade mig".

Jag vågade inte lämna honom för jag trodde på allt han sa om hur dålig jag var, och eftersom jag blev alltmer deprimerad blev jag alltmer övertygad om att ingen skulle vilja ha en sådan liten och lessen och dum tjej som jag, som dessutom inte ens gick ifrån mannen som gjorde mig illa. Så jag stannade.

Till slut lämnade han mig, och det var det bästa som har hänt mig! Visserligen kom han tillbaka efter ett halvår och sade att han älskade mig och grät och ville ha mig tillbaka, men då hade jag hunnit bli tillräckligt stark för att säga nej. Idag har jag ett liv och ett självförtroende jag aldrig hade kunnat föreställa mig under de där åren.

Jag var inte tillräckligt stark för att gå själv, men jag hoppas du är det. Jag har fortfarande fysiska skador kvar i underlivet efter alla våldtäkter, och har blivit psykiskt så påverkad att jag inte kan ha sex utan våld längre, vilket gör att jag blivit tvungen att söka mig till BDSMkretsar.

Vet inte hur det här ska kunna hjälpa dig egentligen, utom att jag hoppas att du vet att du inte är ensam, du är inte den enda som har gått in i en situation av kärlek bara för att upptäcka att kärlek är det sista du får ut av relationen. Snälla lämna honom, och var inte rädd. Det finns ett liv för dig med någon som lyssnar och älskar, det är inte så otänkbart som det känns!

Massa kramar till dig!

Din man har uppenbarligen en sned uppfattning om kärlek och repekt...

Jag tycker hemskt synd om dig och råder dig som alla andra här att lämna honom. För det lär knappast bli bättre.

Men det är givetvis ett val du själv måste göra.

Jag känner som alla andra övan att du börde lämna honom. Du säger att du kan inte tänka dig ett liv utan honom, men jag frågar dig då: ett liv utan våldtäkter? Ett liv utan förnedring och destruktiv kritisering? Ett liv utan ångest, utan tårar när du känner att du inte är värd ett dugg? Tänk efter: är det verkligen det du kan inte tänka dig att leva utan?

Det är klart att, om du lämnar honom, det kommer att göra ont, och du kommer att känna dig ledsen, och gråta, och kanske inte veta vart du ska ta vägen eller vad du ska göra med ditt liv. Men det är dit eget beslut, som ingen annan har tvingat på dig. Och det är startpunkten för andra beslut som ska ändra ditt liv och göra den gladare och full, det livet du förtjäner.

Livet är för kort för att slössa bort det genom att låta andra göra dig miserabel.

Lycka till!

Lalalisa:
Jag blir fruktansvärt upprörd av det du skriver. Jag känner med dig. Snälla, ta till dig alla svaren du får här.
Jag tror att det enda rätta är för dig att lämna den här mannen. Det är aldrig lätt att bryta upp. Var själv gift i många år och bestämde mig till slut att lämna mitt ex. Jag var inte alls i samma situation som du, men mitt självförtroende var definitivt inte på topp. Och fast min situation inte alls var så jobbig som din, var det ett otroligt svårt beslut att ta. Men det var ett beslut jag var TVUNGEN att ta, för min egen skull, och för hans skull.
Jag hade trott att vi skulle vara tillsammans alltid. Det är ju därför man gifter sig! Den tanken är inte lätt att ge upp. Antagligen har du de tankarna också.
Jag var ensam ett tag efter att ha skiljt mig. Vet du vad jag upptäckte? Det var faktiskt ganska skönt!
Fast jag håller med om att alla har en kapacitet för förändring, måste jag säga att i den här situationen tror jag du måste vara den som startar förändringen.
Ingen annan än DU styr ditt liv. DU måste ta hand om dig själv. DU måste vara stark nu.
Jag får känslan av att han inte skulle inse nyttan av terapi för sig själv, men det är nog trots allt vad han skulle behöva. Kanske älskar han dig, kanske tror han att han älskar dig, men hans beteende är inte friskt. Tro inte någonsin att det här är ett friskt beteende. Alla säger att förhållanden är som en "berg-och-dal-bana", att det går upp och ner. Men INTE så här. Det kan vara svårt att se objektivt på det när man är så involverad, och om man inte har något att jämföra med, men det SKA inte vara så här.
Jag blev glad när jag läste att du har någon du går och pratar med. Om det är en psykolog säger jag bara "Bra gjort!". Att söka sådan hjälp är inte lätt, men hittar du rätt person kommer det att vara jättebra för dig. Det tar tid, men jag tror du måste prata om detta, bearbeta det. Du måste få hjälp med att liksom vinna tillbaka dig själv, och få tillbaka ditt självförtroende. Då kan du gå vidare.
Och du, du är inte ensam att gå igenom sånt här. Tyvärr händer det alltför många kvinnor.
Var stark! Respektera dig själv! Var en god vän till dig själv!

Skickar dig en telepatisk jätte-KRAAAAAAAAAAM!

Har du berättat detta för någon? Om inte, så tycker jag att du ska vända dig till någon (familj, vänner, kvinnojouren) direkt och vända ut-och-in på dig själv och bara ösa ut allt som du upplevt/upplever och beskriva hur det får dig att må. När du väl släppt ut allt så kommer det nog bli lättare för dig att inse vad det är för förhållande du lever i och att det aldrig kommer att bli bättre om inte DU gör nånting åt saker (flyttar, skiljer dig, polisanmäler honom, etc). Bara att du skrivit om det här på BT är ett stort steg i rätt riktning, för det betyder ju att du VILL ha hjälp och sträcker ut en hand för att få tröst och ledning.

Snälla du, utsätt inte dig själv för detta. Precis som K.C skriver; hur skulle du reagera om detta hände din syster, eller någon annan som står dig nära? Skulle du då inte böna och be att hon lämnade sin destruktiva man, gråta och känna smärta för hennes skull, och kanske t.o.m. _tvingat_ henne att lämna sitt förhållande (vilket är en STARK sak att göra; du är INTE svag om du lämnar honom). Tillåt dig själv att bli älskad. Den känslan han känner för dig är så grovt förvanskad att den knappt kan kallas för kärlek längre; den har blivit ett beroende och en slags hatkärlek, där hatet dominerar.

Lämnalämnalämna. :(

Hej!

Tack så mycket för ni tagit er tid att svara på mitt inlägg.. Era svar har verkligen fått mig att fundera mer än nånsin. Men fortfarande så kan jag inte ta något stort beslut för jag orkar inte med det just nu. Ni förstår verkligen hur jag känner mig, tack för allt ni skrivit. Jag är verkligen rädd för att lämna honom och att bli lämnad.
Det jag tänker göra är iaf först och främst att ta mer kontakt. Ta kontakt med en kvinnojour eller någon annan. Och prata om det här. Det känns bara så fruktansvärt svårt att göra det. Jag skäms för min situation även om jag vet att jag inte borde göra det. Det är nog kanske han som borde skämmas istället. Men det gör han inte.
När jag gifte mig med honom, i början, så var han inte så här. Det kom senare. När jag gifte mig så ville jag börja om på nytt, jag ville avsluta mitt tidigare liv. Det var bara ännu mycket värre än det jag har idag. Och jag trodde att jag skulle få göra det. Jag känner mig otursförföljd. Men jag vet att jag verkligen visar min styrka genom att lämna honom. Om jag stannar kvar är jag svag och han gör mig svagare så till slut... Jag känner iaf att jag har lite styrka kvar. Jag tar en dag i taget...

Nu måste jag gå till skolan men jag känner bara för att lägga mig ner och titta rakt framför mig... Jag fattar inte hur jag kan ha blivit såhär..

Håller med alla kloka BT-tjejer ovan, snälla du lämna honom!

Även om det verkar jätteskrämmande nu att lämna honom (och visst kommer det att bli svårt och jättejobbigt) så är jag övertygad att du, om du gör det, kommer att med tiden må så mycket bättre! En av mina bästa vänner levde och hade barn tillsammans med en manipulerande man med alkoholproblem. Med honom var hon förvirrad, svag, hade oerhört dåligt självförtroende etc. Till slut var hon så nerkörd att hon lämnade honom nästan av ren utmattning. Hon flyttade hem till Sverige och visst, det var tufft i början. Hon bodde hemma hos sina föräldrar med sin lille son och var arbetslös. Men efter ett tag ifrån honom fick hon tillbaka sina krafter och hittade sig själv igen. Föräldrarna hjälpte till, gamla vänner hörde av sig igen och hon hittade jobb. Nu är hon sitt vanliga starka jag, bor i en jättefin lägenhet och har världens sötaste och finaste son (har nog bara ärvt sin mors gener....).

Jag hoppas att även din historia kan bli en solskenshistoria!!

Stor kram

Oj,oj,oj....
Vad i hela friden får oss kvinnor så lojala att vi stannar i något som inte får oss må bra. Du beskriver att du gjort allt, men att det ändå inte duger. Vem du är bygger inte på hur mycket eller många saker du gör i hemmet. Riktig kärlek handlar om vem du är. Det är lika mycket din mans jobb att lyfta dig i förhållandet. Han verkar duktig på att ta, men inte ge. Är du säker på att du älskar din man, eller gör du det för att det förväntas av dig. Ta dig ur så fort du bara kan. Det är positivt att du har kraft att skriva här. För mig låter det som du inte gett upp utan behöver få bekräftelse på att det du tänker göra är rätt.
DET ÄR DET. Försök att vara positiv.
Tänk att slutet på ditt nuvarande äktenskap kommer att bli början på något nytt. Så lycka till i ditt nya liv!!!
Kraaaam

Lalalisa - Är du fortfarande hemma? För isf tycker jag att du ska unna dig en "ledig" dag och tänka igenom saker och ting ordentligt. Ta kontakt med en kvinnojour direkt, eller åk hem till dina föräldrar och prata ut. Eller kanske börja småpacka redan nu? Eller iaf göra en lista på vad allt praktiskt som behövs göras när du lämnar honom (vem som ska få vad, vem som står för ev lån, skaffa skiljsmässopapper, etc). Jag lovar dig, bättre anledning är så för att få "skolka" kan ingen ha! Ta tag i detta NU, för om du väntar lite så kanske det aldrig blir något "sen". Ju fortare du gör detta, desto mindre ont gör det och ju starkare är du från början.