Åldersskillnader

Jag håller med CareBear och Blåsippa.

Detta är inget påhopp, utan sunt förnuft: En man som är 27 år är vuxen. En tjej som är 15 år är ett barn (och borde inte festa med 27 åringar, men det är ett annat ämne).

En 27 åring befinner sig i en annan livsfas än en 15 åring (som inte ens har börjat gymnasiet). Det säger en hel del om 27 åringens mentala mognad (och moral) då han väljer att dejta en sådan ung tjej.

Trancequeen

Citat: "Jag tycker inte att homosexuella är äckliga rent personligt, bara att det är äckligt att tänka sig att dessa trycker på varandra *hehe*"

Vad? Är du helt seriös nu? Skrämmande
(kan tillägga att det är mycket äckligare att tänka på dig som 15 år tillsammans med en 27 årig man).

OBS. Inte meningen att förolämpa/attackera någon men det är INTE okej att skriva sådana saker om homosexuella.

Dumt att ens diskutera det.

Eh, ålder som jag ser det är inte i nummer, som att jag är 22 år. Utan i själen. Hur gammal en människa är i själen är vad som avgör. En kille som är 25 kan vara lika ung i sinnet som en tjej som är 18, därför kan de gå bra ihop. Vad som avgör är vad man har varit med om genom sitt liv. Det är vilket fall mina erfarenheter.

Däremot vet jag att vissa tjejer, som min syster, hade sin första kärlek som fjortonåring med en jämngammal kille, och när hon var femton, sexton år var hon mycket mognare än jag i kropp och själ. Däremot har hon fortfarande lite naiva föreställningar, men hon har alltid varit ansvarstagande och lugn. Men, jag kan hålla med om att de flesta tjejer som är femton kanske inte är så lämpliga tillsammans med en man som närmar sig trettio. Snarare en tjej i tjugoårsåldern med en man närmare fyrtio. Det hade känts mer likvärdigt.

Kickit

Visst kan jag köpa att en omogen 25 åring kan vara lika mogen som en mogen 18 åring. Men 15 och 27??!!

I så fall undrar jag när du tycker det går för långt?

Det skrev jag just. I det andra inlägget.

Jag var 17 när jag träffade mitt ex, han var 28, allt fungerade hur bra som helst i början (var ihop i 10 år). Sen kom åldersskillnaden imellan, jag hade ju inte "lekt" av mig, men det hade han ju hunnit.
Jag ville festa, umgås med vänner mm, men han ville bara ta det lugnt, titta på tv o äta jordnötter. Det var en krock som sa PANG !!!
Dessutom hade vi aldrig nåt gemensamt från våra unga år i livet. Kände mig ALLTID så dum, osäker o "liten" när vi träffade folk i hans ålder o de diskuterade musik, kända personer från 80-talet, tv-program (barnprogram) och en massa annat.
Fick ofta höra "klart du inte vet, du är ju inte så gammal".
Bestämde mig för att aldrig ha en kille som är mer än 3 år äldre.
Men, det sprack. Nu är jag ihop med min vän för livet och han är 6 år äldre. men jag mognade tidigt o han sent så vi är på ganska jämn nivå, plus att vi är äldre nu ju, 29 o 35 år.

Tror att det med åldersskillnad är indviduellt.
Det handlar om så mycket mer.
Kärleken kan säkert övervinna allt annat, i vissa fall.

Åh hjälp.....

..... måste fundera.... fått skrivkramp, av denna tråd!!!

Men vi har inga, och har aldrig haft, dom problemen. Kanskr låter grovt, men jag har lekt av mig. Och när det gäller att festa, så gör vi detta ofta ihop, och också på varsitt håll. Jag har aldrig kännt av åldersskillnaden mellan oss än så länge, och vi har varit tillsammans i 4 år.

Men 19 och 31, låter det också hemskt?

Håller med Kickit till 100%!

Hur gammal man är i själen är ensak, hur gammal kroppen är, är en annan sak. Tänk på att vi har levt tidigare liv också (tror i alla fall jag) och man drar med sig erfarenheter där också, även om man inte "känner" det.