zua: Du verkar ha coola livsnjutarkompisar. Mina (släktingar och vänner) är en blandning, i alla fall de i Sverige som jag ofta kännt sedan jag var jätteliten. De är lite dystrare lagda än mina nya fabulous Shanghaikompisar. Jag var själv väldigt seriös ända fram till för några år sedan och vännerna matchade i viss mån humöret. Så därförtycker att de dragit kortaste strået; tre av dem har haft förlossningsdepressioner, jobbiga förlossningar kanske, ibland överdrivet romantiska föreställningar om söta små bebisar som luktar ros inte sur mjölk, kanske har de gått upp i vikt väldigt mycket (vilket kan tära på humör och energinivå), kanske har de orimliga perfektionistkrav på sig själva, men gemensamt har de alla att de har så förtvivlat svårt för att LEKA, för det är väl ändå precis vad man gör med bebisar... använder dem som en ursäkt för att få vara precis hur barnslig och tramsig som helst? Eller, det är i alla fall ett alternativ. Också det här jag ständigt återkommer till; "det går inte"-tänkandet, att man inte skulle kunna göra det, det eller det bara för att man har en bebis. Det kan vara allt från att resa till Sardinien (om man nu drömt om det) till att gå på fest, eller gå på toa (nåja, det sista kan vara nog så svårt men då får man väl stänga öronen en stund när de står där ute och skriker "mamma bajsaaaa!" vilket ju är aningen distraherande). Att man inte VILL är en sak, man kan ju vara för trött eller bekväm, eller så har man ingen lust. Själv tycker jag att det är olidligt att vara hemma med ett grinigt barn, så då brukar jag hatta runt extra mycket. Det är därför det är så jobbigt när de blir sjuka, och det blir de ju ofta. Usch ja, det är inte lätt alla gånger att styra in sina tankar på konstruktiva banor om man inte har det med sig gratis hemifrån, men förhoppningsvis kan man lära både av sina goda och dåliga förebilder. Mitt monster är väldigt seriöst och känsligt och analytiskt och rädd för allt men rysligt receptiv och smart så henne kommer vi få se upp med. I synnerhet som både jag och mannen är lite likadana. Vi pratar mycket om det där, om vikten av att ha roligt tillsammans. Det där faller sig naturligt för en del; andra av oss måste påminna oss om att det är viktigt. Nästan schemalägga det. Men alla sätt är bra, bara man lyckas.
Apropå det. Så åkte vi buss och tåg i morse. Ett miniäventyr men ändå någon sorts resa. Så fort vi sällade oss till det glesbefolkade kaoset på perrongen så slappnade monstret av i hela kroppen och kopplade på sitt meditativa resemode. Tittade, pekade och kommenterade. "Sitta"; sa hon nöjt, sen satt hon och pysslade själv i sin stol på tåget i 45 minuter; det var första gången jag kunde läsa hela tidningartiklar och faktiskt ha en skön och avkopplande resa. roligt brukar det förvisso alltid vara, jobbigt också men aldrig mysigt på det där sättet.
Hade sällskap med mannen hela vägen till stationen, han bar både bagage och monstret i ergon. Han skulle vidare till stockholm för ett surpriseparty med sin äldsta svenska vän (de träffades på universitetet i Grenoble och mannen tyckte att han var så cool att han bestämde sig för att då måste det finnas fler coola människor i Sverige, alltså måste han flytta hit; vi var lite oroliga över att dottern skulle protestera över att bli lämnad med mig på tåget men hon sa bara "Bye bye!", sen fokuserade vi på resan. Jag hade förklarat att vi skulle till Mormor och morfar och hon hade förstått det.
Alltså, oj vad hon börjar bli stor! Hon säger: "Vatten, nej annan vatten!" "macka, nej annan macka!" när hon inte är nöjd med det presenterade alternativet. Jag bara njuter av att nästan alltid förstå vad hon menar och slippa höra de där generiska små grymtningarna av missnöje. Hon kan förklara vad hon vill ha, var det gör ont eller vad hon är rädd för. Hon har börjat prata lite franska också till mannens rödkindade förtjusning; bland annat kan hon peka ut vilken av badleksakerna som är "meimei jaune, meimei rouge och meimei vert" (fast meimei är kinesiska). Och så kan hon räkna till tre på kinesiska.
Om jag är stolt? Som fasicken. Fast jag får försöka dölja det. Hon är ju ingen cirkuspudel och jag vill inte vara en amerikansk talent show mamma. Känner att det är extra stor risk att man fäster sig för mycket vid barnens framsteg när man är missnöjd med sitt eget liv, och det kommer jag vara i rätt exakt ytterligare en vecka och en halv. Dränker mina meningslöshetskänslor i cappuccino och guanaja och SOLSKEN, och det går ganska bra här uppe i nordvästskåne. Tittar ut och ser flufffigt gräs och vajande lövkronor, tänker att vi nog ska dra på oss regntäta kläder och bege oss till den lilla djurparken på cykel så snart monstret har vaknat. Måste bara brotta ner henne först för att få på cykelhjälmen. Ikväll blir det varmrökt lax - världens godaste! - från Stefan här i byn. Han röker på morgonen och man får laxen i smörpapper, den är så mör och fet att den smälter som smör.
En rolig vingrej: Vi har börjat tömma vårt lilla lager. Har några hyllor i pappas vinkällare. Ett par av våra flaskor som vi köpte billigt i början av seklet har utvecklats till riktiga pärlor på tio år. Det finns onekligen poänger med att bli gammal. Börjar förstå varför folk gillar vin! Kan ni komma på fler fördelar med att åldras? Gärna ekonomiska.
Kram, G
. Hon presenterade sin pappa som stod vid ljudmixern och berättade att första gången hon sjöng var i en pianobar i Stockholm då henne pappa var barpianist i Stockholm ett tag. Förstod männen på Cirkus som skrek Ti amo Laura ... hade nog gjort detsamma om jag var man.