I vått och torrt och stiltje och orkan

*skakar tass på saken*

Stoooooooooor kram till Daa! Skönt att det är färdigt så att ni kan gå vidare mot ett nytt plus.

Heeeeej Lanovia! Hoppas ni får en underbar semester i Grekland och att du inte mår dåligt på båten.

Blommis, håller alla tummar och tår för att detta inseminariumet är THE ONE!

Hvidis, hur gick det med lokalen? Ville killen ha den? Är det nu ni ska till Norrland? *förvirrad*

Ingis, har du semester nu? *förvirrad igen*

Jag var på ett uselt humör hela dagen igår, vet inte om det beror på Pergon eller om allt detta bara blir för mycket. Hade liksom gråten på väg upp hela tiden, men det svämmade bara över en gång... Ville egentligen bara vara eremit och inte prata med någon, men makens familj kom och grillade på kvällen så det var bara att bita ihop. Det känns något bättre idag, men jag är inte rikigt på topp.

Det ser ut att börja regna hela tiden, men sen kommer solen fram med jämna mellanrum. Vi skulle egentligen måla panel på huset, men avvaktar om det blir regn. Maken läser och jag är rastlös...

Ankan, kraaaaaaaaaaaam till dig också för det jobbiga du har gått igenom. Mot juliplus!

Usch vilken dag Daa. *kramar* Förstår att det är jobbigt idag, men låt allt ta sin tid och gråt så mkt ni bara behöver båda två. Låt det ta sin tid.

*kramar Ninnis* jobbigt humör. Om det är Pergon eller inte är ju svårt att uttala sig om. Men jag känner så väl igen den känlsan som du har nu. När vi hade försökt i 10 månader så var jag i Kalmar och träffade några kompisar. Gick med gråten i halsen hela helgen. Så fort någon frågade hur det gick för oss så kom tårarna.
Vet inte vad det är som gör ditt humör men för mig var det frustationen att inte veta om det någonsin skulle ta sig. Ett års-strecket närmade sig med stormsteg och pluset bara uteblev.

Tack alla, hoppas också jag får må bra i Grekland. Är nervös måste jag erkänna. Vill inte ligga på båten och må illa i 2v. Men vi får hoppas att det går bra.

Appropå MF, måste fråga er som haft det nu dvs Ankan, Daa och Hvidis. Ingen jag glömt nu va?
Vad hade ni för p-medel innan ni började försöka?

Hörde nämligen om en kompis kompis som var typ lika långt gången som jag som precis hade missfall, tror hon var i v 10 eller 11 när hon hade det. För dem tog det sig tydligen 2 el 3 mån efter att hon tog ut sin spiral.
Efter MF så hade en läkare eller BM talat om för henne att det inte är helt ovanligt med MF om man haft spiral och det tar sig fort efter att man tatt ut den.
Låter hemskt om det stämmer och får då mig att börja fundera på vad man kommer ta till för p-medel när det blir aktuellt igen. Kommer ialla fall kolla upp fakta noga innan spiral kommer in.

Ninnis: *kramar om så armarna domnar*

Jag är säker på att pergon påverkar big time, det känner då jag att den gör iaf.
OCH all denna väntan och att man ska gå och arbeta på att vara så himla glad och positiv och livsbejakande och inte bryta ihop.
Klart det rinner över ibland!
Jag kände mig helt lost i gårkvll. Som att jag inte alls vet ett skit vad jag vet om vad jag vill eller vad jag ska ta och göra med mitt liv.
Detta med skolan och att jag nog inte får studiemedel vr en grej för mycket att tänka på. Satte mig idag och kollade på alla jäkla billiga hus i småhålorna i svea rike. Vi kunde f*n sälja skitstugan här och förmodligen casha en liten vill ngnstans, där det då skulle bos så biligt att det räckte med jobb för en av oss....

Fast det är ju inte riktigt det vi vill förstås.

Jag käkade p-piller, men slutade med det för snart 3 år sedan då jag inte tyckte om vad hormonerna gjorde med mig...

Mindre lust, mitt fina blanka hår var matt och risigt och hade en allmän känsla om att mitt jag försvunnit.

Såååå skönt det var att sluta...
kommer aldrig börja med det igen kan jag säga. Inga hormonprep. för min del....

*kramar Blommis & Lanovia tillbaks*

Jag känner att detta har tagit en oproportionerligt stor del av min energi och tankeverksamhet. Jag har försökt intala mig att denna sista lilla bit som saknas i mitt liv inte får överskugga allt det fina som jag faktiskt har. Tyvärr inser jag att det är precis det som har hänt. Jag vet inte hur jag ska förmå mig till att känna glädje över nuet och det jag har, men jag inser att jag MÅSTE lyckas med det. Som det är nu går jag runt på "halvfart" och är lättirriterad och inte det glada, sprudlande jag som jag brukar vara. Så blir jag förbannad på mig själv för att jag är så fånig och pessimistisk och dessutom "drar ner" makens humör och glädje. Han är fantastiskt stöttande, förstående och tröstande, men hur kul kan det vara att leva med en negativ suris?

Det kan som sagt hända att Pergon förstärker detta så att det känns värre nu än det egentligen är, men jag FÅR inte låta det påverka mig så mycket. Om vi nu lyckas få plus om ett tag kommer jag känna att jag var negativ och deppig helt i onödan, det är ju ganska meningslöst.

Vet inte vad jag vill säga med detta egentligen, mer än att jag förstår precis vad Lanovia & Blommis säger, och att jag har insett att jag MÅSTE rycka upp mig och ta kontroll över mina tankebanor och min inställning. Tror jag ska prata med min kloka mamma igen...

Blommis, finns det ingen annan väg att gå? Kan inte starta-eget-bidrag sponsra en eventuell sista utbildning? Eller så kan du kanske formulera en motivering som gör att de ger dig studiemedel ändå? Du brukar ju vara så himla bra på att uttrycka dig i skrift. Jag tycker absolut inte att ni ska behöva flytta... *kramar jättehårt*

Jag förstår dig precis Ninnis! Du har ju dessutom helt rätt i att ingenting förbättrar ju läget i och med att allt annat tappar sin mening och glans.

Jag måste säga att sedan jag pratat mer med er och andra som verkligen medvetet längtar och försöker, så har jag blivit otroligt tacksam att min tid innan den första graviditeten var så helt utan all den här väntan och allt räknande. Jag upplevde det aldrig som att det tog lng tid eller känfde mig stressad. Jag hade nog helt enkelt räknat kallt med att det kunde ta bra mycket längre tid än så.

I ljuset av hur jag känner nu, när ålder och fertilitetsstatistik är så emot mig, är jag väldigt glad att jag inte behövde ha det så jobbigt mentalt då också.

När jag pratade med M på kliniken nu senast kände jag att jag faktiskt får lov att släppa alla tankar på "nästa steg" och sådant som kom ffrågeställningar om i den andra tråden. Jag behöver inte fler saker att ta ställning till utan behöver ro i det som är.

Så är det ju fr dig också Ninnis, du kan inte annat än leva och älska och vara med i ditt eget liv just nu. Kommer hösten utan plus, ja då kommer behanling, plan och beslut utifrån det.

Det är Svensk sommar och tid att sssamla ljus och värme inför långa mörka halvan av året och nu skiter vi i den där neråtspiralen! Deal?