Hej på er!
Hej Lanovia. Kul att du tittar in en sväng *tar tacksamt emot kramen* Skönt med Greklandssemester. Hoppas du får må bra. Men förstår att det blir jobbigt att vara utan hunden i tre veckor (lånade mammas några dagar en gång för några år sen och när jag ville ha honom några timmar extra för en skogstur gnällde hon: men jag saknar honom ju! (och då hade hon två till) 
)
Blomman, vi fortsätter vara här i sanden, visslandes och hållandes tummar och allt vad som kan göras.
Igår blev en konstig dag. Började blöda ganska mycket, så vi åkte in akut. Det visade sig att, trots kramperna i fredags, fostret var kvar än. Så det hände sig att jag fick ett rum på gyn, piller som skulle sätta igång allt, smärtstillande och dropp i armen (blev tvungen att fasta) ifall det skulle behövas en skrapning. Kändes helt overkligt. Särskilt när de ville frakta mig i rullstol från akuten till gyn (fick promenera själv när jag insisterade).
Det var inte så farligt på det hela taget, för jag var ju ganska trött och sängen var helt okej. Värst var det när jag vred på huvudet och såg ut genom fönstret. På andra sidan glasgatan kände jag igen barnsektionen på sjukhuset. Just det: BB. Det var ju där jag skulle hamna i början av nästa år, var det tänkt. 
I alla fall gick det bra med den första åtgärden och ett VUL visade att det är klart nu, så vi fick åka hem (och äta och dricka! ).
Nu är det alltså över, bara efterdyningar kvar, och det känns ganska så hemskt idag. Men samtidigt skönt, för nu kan maken och jag koncentrera oss på att hämta oss.
