*kramar hårt*
Jag vet hur det känns!
Man blir så ensam med sina tankar. Jag hoppas ni hittar tillbaka till varandra.
Det du kan göra är fortsätta att prata, fortsätta dela ditt liv med honom och hoppas att han vill vara delaktig.
Im yours skrev 2009-10-12 14:59:30 följande:
Hej sötnosar!Vad driftiga ni är, grattis till jobbet och lycka till på intervjun.Huuuuuuu, jag vet inte vad som händer och fötter? Det känns som att jag glider ifrån Lasse mer, o mer. Som en liten skuta på böljan den blå, vipp, vipp.Han känner sig trött efter hjärtoperationen, och det är naturligt. Samtidigt så tycker jag att han borde varva ner, o stanna i den nya situationen, vara mer rädd om sig. Men det verkar inte gå in, dessutom känns det som om jag inte kan berätta hur livrädd, ensam o liten jag har kännt mig i allt detta. Han bara viftar bort ............... och jag blir så irriterad.Sedan har vi allt det här nya som händer med mig. Det lyckade valet med manusskrivandet, o så de ganska plågsamma timmarna på traumamottagningen. Lasse vekar känna sig åsidosatt. Han frågar aldrig hur det går, och verkar inte vilja följa med mig i proccesen. Jag tycker verkligen att jag har blivit mera jag, nu då jag jobbar med att komma underfund med allt som hände under traumat. Men jag har en lång, lååååång väg att gå!! Kommer han att kunna matcha mitt riktiga jättedriftiga jag? Alltså jag mogen för ett stort genombrott på många sätt ........Bläääääääää, vad trögt det känns! Hoppas ni orkar läsa,......Må så gott mina vänner! / Liz
