Tantvarning6

Ärligt:

Jag har min sämsta födelsedag ever.

Jag kan åtminstone inte minnas att jag någon annan dito har gråtit i stort sett oavbrutet hela dagen.

Det började med att det gick lite fel presentmässigt, fast egentligen var det nog bara en liten droppe som sedan fick hela swimmingpoolen att brista.

Jag har "firat" genom att ringa ivf-kliniken och meddelat att vi ser oss nödgade att göra ett försök för att ens ha minsta hopp att göra det av livet vi just nu vill.

Tankar på mitt företagande, min jobbframtid, skola, träning och övervikt och annat folk gärna frågar "hur det går med" framkallar för närvarande så svår ångest att jag känner att det är svårt att andas.

Jag orkar inte samla mer kraft än till det där ivf-beslutet. och fast det är fattat så finns där alltså inte minsta garanti utan bara en usel liten chans.

Att fylla 39 känns i sammanhanget som ett hån mot allt jag ville.

*gråter lika hejdlöst som resten av dagen*

Tyvärr står nu också sonens kompis pappa i verandadörren...jättekul. Hej hej jo tack det knallar och själv?

Hörrö, blomman, det låter inget vidare.

Jag ska inte påstå att jag förstår hur du känner dig men det känns som om du behöver hjälp att bena upp livet lite grann. Fokusera på en sak i taget och acceptera det som inte är så viktigt just nu. Om jobb tex är viktigare än vikten så SKIT i vikten tillsvidare och fokusera på att du skiter i det - inte för att du inte KAN eller ORKAR utan för att det helt enkelt inte är viktigt just nu. Det går inte att mångla på överallt, hela tiden. Vissa "måsten" måste man prioritera bort och dessutom helst känna sig nöjd över att ha gjort den prioriteringen... jäkla svårt men likt förbannat nödvändigt. Och ingen säger att man måste göra det ensam.

Alla skulle ha en kognitiv psykolog i vänkretsen, det underlättar verkligen när allt känns skit.

Tänker på dig och önskar jag kunde göra något för dig.

PS, blomman, förlåt för att jag är så jäkla hurtig. Det är ju lätt att ha synpunkter på hur andra löser sina problem, det är betydligt enklare att lösa sina egna.

För 1 år sedan satt jag själv och var skitdeppig och tyckte livet inte alls gick min väg. Då hade jag nog itne heller uppskattat hurtfriska råd...

Betydligt enklare ÄN att lösa sina egna, förståss.

Didis, jo jag vet. Det är därför jag låtit vikten vara under det här året med inseminationer och skit. Skolan jag skulle gå ställde jag ju in i och med flytten och JAG känner egentligen själv att jag skiter fullständigt i jobb just nu. jag vill ju vara gravid och mammaledig och jag är helt övertygad om att det skulle mogna fram under den där bebistiden vad jag egentligen ska ta ut för rikting i jobbtillvaron sedan. Jag känner dessutom att jag BEHÖVER den tiden rent själsligt för att komma ikapp med vad jag vill på det området.

Alltså skulle det där barnet inte kunna passa bättre än nu.

Och så får jag inte bestämma över det själv. Bara längta och vilja och "göra vad jag kan"

När det då dyker upp lite käcka förslag här och där på hur jag borde säkra upp tillvaron "medan jag ändå väntar" så känner jag mig totalt panikslagen över att jag inte räcker till för sådana kloka aktiviteter.

Jag har verkligen inte haft plats att söka utbildningar nu de här 2,5 månaderna som jag bott här.
Egentligen är jag juu nöjd med prioriteringen jag gjort. Men jag är inte nöjd med mina möjligheter att påverka utgången av det hela.

Sedan vet jag inte, men det är kanske helt ok, tom i den här världen där "allt är möjligt och inget nånsin försent och var och en är sin egen lyckas smed" att faktiskt bli riktigt och totalt genomledsen någon gång under livets gång när man ftvingas inse att alla val inte alltid är möjliga att göra längre och att vissa dörrar ljudlöst men ganska snabbt glider igen, hur mycket man än håller fingrarna emellan....

Blomman!
Jag känner med dig och tror faktiskt att jag förstår hur du har det. Har inte några hurtiga råd utan tycker att det du gör: gråter och bejakar det du känner, verkar vara helt sunt. Det är verkligen inte alltid det är enkelt att leva i en värld där "allt är möjligt". Kraven bli oändliga.
Din längtan efter barn är en urkraft, när den härjar finns det inte så mk utrymme för annat.

Vill egentligen bara att du ska veta att jag finns här och att min inbox alltid är öppen...

kram

Grattis skruttan på födelsedagen passion! Vad jobbigt att du ska känna dig deppig. Hoppas att du kommer få en mysig kväll ändå med många kramar och pussar.
Här finns en till som tänker på dig!

Didis, jag tycker inte du är hurtig. Du har ju helt rätt och jag tycker jag gör ungefär som du råder dessutom. Men ibland kommer alla känslorna ikapp en "på en och samma gång" synd-men kanske inte så konstigt att det "råkar" ske just på ens födelsedag.

Jag är glad att ni finns allihop.
Särskilt eftersom min sambo kallades in på extrapass så han jobbar fram till 21.30. Det blev alltså nada och noll firande idag och jag har ätit en varm macka till lunch/middag idag.

Allmänt så är det faktiskt rätt beige att fylla år precis efter alla helger. Alla är proppmätta, luspank och helt urless på allt festande. Inklusive man själv.

Ändå har man inom sig en liten flicka som vill att det ska kännas som en speciell dag.

Det enda speciella med den här dagen är den sanslösa mängd snö som rasat ner ur himlen under bara några timmar. När sonen och hans kompis la sig i snön och gjorde snöänglar i eftermiddags försvann de nästan allteftersom de flaxade sig neråt mot själva marken!

Blomman, kramar om hårt!!!
Didis är klok, precis som MittIPrickBrud, låt ångesten pysa ut ett tag oc fokusera sen på en sak i taget... skitlätt att skriva, skitsvårt att följa...

Sen anser jag att det är onormalt att INTE få bli totalt genomledsen ibland!
Ibland gör ju livet sådär jävla ont  (ursäkta uttrycket) så att det känns som hjärtat slits ur kroppen... varför dölja det??
Och jag förstår fullständigt att du ville var prinseesa på din egen dag, man fixar juoch dolar för andra, nog är det trevligt om man får NÅN uppskattning när man fyller år?!

Förra året blev jag så förbannad på maken att han numera är förbjuden, efter 5 ÅRS tjafs runt min födelsedag, är förbjuden att fira den, då slipper jag åtnminstone vara ledsen över att han inte bryr sig....

Bruttan, tja vad vet jag men en oinslagen bok-som jag verkligen hade önskat mig känns inte lika rolig som ett fint paket. faktiskt. Och "ja jag vet, jag hann inte slå in den eller jag menar jag hade inget papper" känns inte riktigtsm en hållbar ursäkt. Dessutom är jag den där som älskar att göra och ge och få FINA paket, själva innehållet får gärna vara enkelt. Men allt handlar ju om vem det är man uppvaktar.

Nu hade jag önskat en dag med familjen och en basic-tröja att ha till jeans som inte gör så mkyt att man är tjock i. Och den där boken.

Istället ficka jag vakna ensam av ett ofödelsedagigt telefonsamtal, ingen familj inne och inget kaffe serverat. Och iskallt i huset för det var inte tillräcklig fart i pannan. Oinslagen bok och en silkig supertight festaktig top som inte döljer så mycket som ett utstickande födelsemärke och som verkligen inte passar till jeans-särskilt inte när man är tjock. Dessutom blev hela dagen och kvällen helt ensam också och vi kan inte ens äta en sen middag. Jag skiter i att ens låtsas att det inte spelar någon roll. Vilken värdelös födelsedag!

Jag vill i allt gnäll tillägga att jag aldrig tidigare nojjat över min ålder och att jag inte är den som förväntar mig några stora åthävor runt min födelsedag. Men den här gången känns 39 hårt-i relation till det här med barn. Och jag hade gärna velat bli väckt av min son och sambo med lite kaffe på sängen och boken inslagen med papper och snören.
De hade kunnat få fixa middagen också.