nenne - nej, nej, inte missuppfatta mig!!! Jag pratar om hemutredningen inte kötiden. Helt två olika saker och jag säger åter igen - ställ er i kö!!! Sen kan man t o m gå kursen men avvakta med själva hemutredningen tills man är redo.
Det är många som kör parallelt men rent generellt så vill hemutredarna att man ska gå in för adoption helhjärtat. Vår lärare på kursen sa att för henne är det ok om paren kör parallelt och hon tyckte nog att man skulle vara ärlig medan jag inte kunde låta bli att inflika att jag har hört hemutredare som säger åt paret att skydda sig.
Som sagt, kursen är till för att man ska få en inblick i adoptionen och för att sedan ta ett beslut om man vill gå vidare så den kan man alltid gå ... även om man är tveksam eller fortfarande försöker. 20 % av dem som går kursen adopterar aldrig.
Hemskt sagt men strategiskt har vi gjort helt rätt. Vi har stått i kö ... kört våra sista försök och nu när vi landat i beslutet så kör vi igång med kurs och sen hemutredning. Förhoppningsvis är vi klara till sommaren och har då stått 2 år i kö och kan skicka iväg papper till Sydkorea.
Sorry glömde en massa L på parallellt!
Vickan ... vem är smygläsaren och hur känner du till henne? Kanske du kan köra en presentation.
Hemutredningen är ett stort hinder. För det innebär att vi ska granskas in och ut ifall vi är kapabla och beredda att adoptera. Enligt kursledaren faller annars de flesta pga ålder och sedan pga kriminalitet, hälsa. Det är många papper som ska samlas in för att bevisa att vi är helt ok.
Kötiden beror ju på när man betalade in sin första slant till någon av adoptionsbyråerna och har inget med hemutredningen att göra (mer än att man måste vara godkänd och klar där för att få sända iväg sina papper). Men visst har man som oss dragit på hemutredning och sen kanske tillräckligt med kötid för ett land så är det bara att skicka iväg alla papper och sen invänta svar från landet när de har hittat "vårt barn".
Ore - man sätter det adopterade barnet först.
Telis - vi kommer inte gå så långt och det känns jäkligt onödigt för chansen att jag skulle bli gravid känns ju som minimal.
BS - har för mig att diabetes tyvärr innebär att man inte får adoptera.
Sen känner jag som dig "att jag inte skulle känna någon sorg över att inte få föda, sorgen skulle vara över att inte få något barn alls".
Lunchtime med maken ... vi jobbar hemifrån idag.
Om jag förstår det rätt så är det ganska så många länder som säger nej till föräldrar som bär en kronisk sjukdom.
