Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Bs - vi kan ju ha samma känslor inför våra barn, även om de beror på olika orsaker. Oavsett vad anledningen är, är det ju jättejobbigt när man jämt måste bli arg på/bli osams med sitt barn, för att det inte på egen hand fattar vad som är nödvändigt. Både du och jag får ju strida för sådant som "i normala" fall sak fungera utan några större problem.

Nenne - ja, hopplöst är bara förnamnet! Jag har lämnat ett telefonmeddelande till logopeden nu, för jag känner att jag måste diskutera Piff med henne NU. Hon har telefontid på måndagar mellan 9 och 10, men tror du hon svarade? Jag vill diskutera om man på något sätt kan återskapa det sug efter mat som Piff uppvisade i samband med magsjukan för några veckor sen, för därefter betedde han sig ju normalt i knappt en vecka. Funderar på om man kan ge honom bara vätskeersättning ett par dagar, för att han ska bli riktigt hungrig och vilja äta igen. Som sagt, mina funderingar, men jag känner att de kräver att bli diskuterade med ett "proffs" innan jag vågar sätta dem i verket.

(Ursäkta om jag spammar, men jag ville testa igen och se om radbrytningarna kom med, det blir ju oläsligt annars!)

God morgon!

Nu har också jag sett Fru E:s hus. Tack för titten, det ser jättefint ut, det måste finnas många som vill bo där! Och ang blåsor, förstår att man gärna vill ha många när man tittar, men jag håller tummarna för att GULDÄGGET finns där!

Tinga - jag kan inte på långa vägar sätta mig in i er situation, men det måste vara fruktansvärt och omänskligt. Finns det möjlighet för er som föräldrar att få någon hjälp? Jag menar någon form av tex samtal eller avlastning? Orkar ni ta hand om er själva och varandra? Hoppas ni orkar och att det _SNART_ vänder för er. Kram!

Nenne - det låter ju som en toppenhelg! Vi får också sådanadär ryck ibland och det är ju fantastiskt produktivt som sagt. Vi har haft en liknande helg faktiskt, om man tar i beaktande att vi har en liten H också...

Tinga - hoppas logopeden svarar SNART!

Parnassia - vi får hjälp av våra föräldrar och min syster, och dessutom träffar jag en psykolog och barnen går till både logoped, dietist och gastrospecialist. Det är klart att makens och min relation till viss del blir lidande, för är han eller jag arga på barnen, blir vi ju lite mer allmänt griniga också, även om det går hyfsat att vara trevliga mot varandra. Men man är ju rätt så matt när barnen lagt sig på kvällen och knappast fylld av positiv energi. Snacka om att små människor kan vara gigantiska energitjuvar!

Tinga, jag hatar telefontider som ändå inte fungerar. Hoppas hon svarar och att hon tar tag i detta omgående! som sagt, man kan ju inte önska att han fick magsjuka regelbundet för att hålla aptiten igång efteråt. Om det ändå fanns en quick fix – ni lämnade barnen till logopeden över helgen och vilade upp er och sen när ni hämtar dem på söndagen så kan de koka sin egen pasta och äter allt. Men de pratar lite nu va? Måste ju kännas som ett lyft när ni kan prata med dem om det och till slut kanske kan få lite svar på vad de själva känner? Eller jag har ingen aning, jag är ju 27+0 på onsdag så jag tänkte att då kom de ju ut så här har jag snörat snippan med buntband för här ska ingen Prick ut i förtid s det blir som för er. 

där är du ju muggles! VAR var du i fredags? Fuldansade du IRL bara !?!? 

Parnassia – visst är det skönt! Känns som vi båda börjat boa som attan med världens blåslampa i röven men vi komer nog inte hinna det vi tänkte ändå...

Nenne: jag jobbade (kundmöte) och sedan hämtade jag ut ny bil!!! Måste nu vänja mig vid att starta med en knapp och även "dra" handbromsen via en knapp. Hmm, moderniteter

Tinga: en riktig varm hård lång GROUMPF-kram till dig! Jag tycker det är otroligt modigt och bra att du uttrycker det du känner, även om det kan kännas lite tabu. De flesta som har varit med om trotsåldern kan sympatisera med att man kan ha väldigt negativa känslor för sitt barn. Skulle det kunna vara trots redan? Moa började lite smått när hon var runt 1,5 år med första trotseriet... De har säkert märkt hur viktigt det här med mat är så då blir det kanske naturligt att prova att trotsa det?

En sak som har hjälpt mig oerhört nu när jag deppat över vår sekundära barnlöshet är mindfulness. Det har verkligen hjälpt mig att må bättre. Sedan vet jag ju att det är så individuellt vad som hjälper men vi tänker i många fall ganska lika tror jag. Ett utdrag:

"Verkligheten är som den är. Det som har skett är riktigt - dvs det har hänt. Försök inte ändra på det eftersom det per definition är omöjligt. Från en position av acceptans slösar du inte energi på att skylla på andra eller anklaga dig själv.

Problem är tankar. Utan tankar finns inga problem. Det är berättelsen vi tror på som skapar förvirring. Vi lider när vi tror på en tanke som inte stämmer med hur verkligheten ser ut. "

Du har ju en bild av hur det skulle kunna vara om dina barn åt normalt. När verkligheten nu skiljer sig från din inre bild av lycka, så mår du dåligt. Mindfulness går ut på att acceptera att "nu är det såhär" och att våga möta sina egna "må-dåligt-känslor", inte fly ifrån dem. När man vågar möta dessa känslor gång på gång, så försvinner till slut bitterheten. (Har faktiskt funkat för mig, men det tar lite tid.)

Här en länk om du vill veta mera: www.utterback.eu/Mindfulness.htm