Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Tinga: fast jag tycker inte att acceptera = ge upp. Det du accepterar är att just nu är tillvaron såhär. Vi vet ju alla att de inte kommer att äta såhär konstigt upp tills de blir tonåringar, så rent praktiskt ger man ju inte upp hoppet. Och att jag accepterar att vi förmodligen blir en familj på tre känns inte som att jag ger upp. För jag har ju kvar hoppet om att bli gravid, även om ivf inte lyckas nu. Det finns ju alltid en chans även om den är liten, att det där lilla ägget med toppkvalitet kommer fram, även om det inte gör det när vi gör ivf. Men det jag känner att acceptansen ger mig är att jag inte är så bitter mot andra som lyckats bli gravida "lätt", jag känner inte den där avundsjukan (jo ibland lite lätt men inget mot förut). Jag kan tänka mig att du tittar avundsjukt på andra familjer där barnen äter självmant och önskar att du var i deras kläder? Äh, jag vet inte om jag kan förklara hur jag menar...

Muggles - kom på att jag glömde svara dig angående din trotsteori. Jag tror att just angående maten så är det nog inte trots som är orsaken till krånglet, utan det är nog andra saker, som har sin grund i att de är födda så tidigt.

Det allmänna gnällandet och kinkandet igår tror jag desto mer hör trotset till. Piff har t ex börjat slänga sig ner på golvet när han inte får som han vill, och så gjorde han aldrig förr. Går någonting minsta möjliga emot dem så blir det också genast gnäll direkt.

Förr brukade maken och jag försöka trösta oss med att de iallafall vara sådan goa barn, lätta att ha att göra med, men inte ens det gäller längre. Det enda vi kan trösta oss med nu är att sömnen funkar bra.

Tinga: jag tror att eftersom problemet med ätandet inte ligger hos dig så hjälper det inte att du gör alla rätt...

Rövhålsmun!

Tinga: aha, japp typiskt trotsbeteende. Hemma hos oss "måste" vi ha åtminstone en katastrof (i Moas ögon) på morgonen och en på kvällen. Skulle man göra allt precis som hon önskar för att slippa det obligatoriska utbrottet så hittar hon på ngn ny grej som inte gjordes på rätt sätt, så det är omöjligt att slippa. Typ när man redan satt in vällingen i micron "nej JAAAAAAAAAAAAAAAAG skulle göra det" och så slänger sig ner på golvet och "Uhhhuhuhhhuuuuuuuuuuuuuu".

glömde: rynkpitt! (den var ny tror jag?)

Tinga, min allra största kram!

EA, ja det var ju skillnad med 4 blåsor mot alla de du hade sist. men det är ju därför de kollar så noga, så de ska kunna höja dosen och detaljstyra så gott det går som jag fattat det. Men jag förstår precis din känsla...jag hade dina och Snailys höga siffror i huvudet när jag fick mina nio räknade och tyckte ju det kändes som att det nogg var fjösigt få men det har de om och om igen förklarat att så är det ju inte. Och för många blåsor vill man ju inte ha. Det måste väl vara därför de började på lägre dos nu va?
*kramar om dig hårt* Jag hejjar allt jag kan!

Ego: inga indianer i sikte. Dag 34 idag.
Däremot har även sambon fått sjukan vi andra fick i veckan så gårdagen var erbarmerlig och kan gärna sorteras undan i arkivet för InaktivaDagarUtanMinnesvärde.
Jag hade fortfarande ont i magen och inte ett skit blev uträttat av något som helst nyttigt slag. På torsdag får vi gäster igen-åtta pers och ena familjen är Familjen Pedant så jag inser att nu ligger vi fet-back på städningen-även denna gång, men jgag känner mig inte precis som ett energiknippe utan tittar på röran och ja, sedan loggade jag visst in här...

Nenne, ni har fått gjort ungefär precis allt det jag och sambon inte gjort.

Jo, jag förstår precis hur du menar. T ex har jag ibland känt att jag inte velat åka iväg någonstans med Piff & Puff, för att "alla andra" barn äter som de ska, och att det blir en obehaglig påminnelse för mig om att våra barn inte gör det. I det sammanhanget känner jag defintivt hur avundsjukan håller på att äta upp mig inifrån.

Du har absolut en poäng i att acceptera inte är detsamma som att ge upp, men förnuft är en sak och känsla en annan. Dessutom kan jag ibland känna att nä, jag vill inte acceptera; som någon slags barnslig protest. Fast på det stora hela önskar jag förstås att jag bara kunde sätta mig över allt krångel och bortse ifrån det, och bara njuta av det som är bra, men det är så himla svårt. Det är lätt för alla andra som kommer och säger att ni har så fina, goa barn; skit i att de inte äter, men det är inte lika lätt att tänka så när det är man själv som står där med kämpandet fem ggr om dagen, sju dagar i veckan, vecka ut och vecka in. Det är ju ett problem som är ständigt närvarande, så det är inte så lätt att bara försöka bortse ifrån det, som andra säger att man ska. (Jag menar inte att ni säger det här, men i helgen träffade jag min systers svärmor, som, i all välmening förstås , hade många goda råd att komma med.)

Parnassia, mig hittar du inte på FB.

Ja, den har jag inte hört förut! Det är då fan att man ska behöva ha två rynkpittar där hemma. (Nu känns det mycket bättre. )