Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

sch, jag får nästan dåligt samvete för Nancy att vi kommer ha en bebis som petar ned henne från piedestalen. *tar fram en saftig köttgodis*

Varning för långt egoinlägg...

Man kan väl säga att det är typiska Parnassia hjärnspöken som fått ny kraft.

Kort sagt kan man väl säga att jag känner mig misslyckad och värdelös samtidigt som jag har ångest för att jag inte njuter av min mammaledighet.

Det första beror på att jag inte har ett jobb att gå tillbaka till den här gången heller. Känner mig som den sista vuxna som inte har eller har haft ett riktigt jobb. Jag hade ju ett jobb men fick sluta innan provanställningens slut pga konjunkturkraschen. Jag vet ju innerst inne att det inte var mitt fel och jag tror verkligen att de tyckte om mig, men det är/var ändå fruktansvärt och jag känner mig ratad. När jag går på stan är jag mer eller mindre skraj att möta någon av de gamla arbetskompisarna och åter igen tvingas förklara vad jag gör eller inte gör. För det är ju också en del av problemet, att allt hänger så mycket på ett jobb i ett liv, i en identitet. Det är ju något av det första folk frågar när man träffar någon "Vad gör du då/vad jobbar du med?" Och det är ASjobbigt att alltid behöva svara sanningen eller svara svävande.

Det andra hänger ju ihop med det först. Eftersom jag känner mig misslyckad som arbetstagare och skattebetalare så kan jag inte riktigt njuta av att vara hemma med E o H. Jag har dåligt samvete för att jag inte söker jobb och betalar skatt som alla andra. Och det ger mig ännu sämre samvete för att jag inte njuter av mina döttrar, de är ju fantastiska, underbara och MINA, jag är ju så stolt över dem så att jag spricker och sen går jag runt och tänker på annat liksom. Det är ju NU de är små och vill vara med mig/ha mig och det är ju nu jag kan vara hemma med dem. Tids nog hinner jag nog jobba mig less jag också. Och jag VILL ju ha barn!

Det är så himla dubbelt så jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till det. Undrar om någon ens hänger med i tankesvängarna!?

:-d Ja jag säger då det!

Passa er så att Nancy inte blir Nacy Hämnaren From Piedistalen och gör upp räkningen med inkräktaren en mörk natt!

fast hon dödar ju tydligen inte sina buten, utan nöjjer sig med att bära dem i stjärten.

Parnassia – oooh vad jag känner igen mig. Jag har ju varit arbetslös i omgångar. Det ÄR verkligen stressande, jag HATADE att träffa folk, gå på fest eller vad som helst där man ska mingla och vara trevlig med både känt och okänt. Vad gör du för något då? Vad söker du för nåt? Hur många jobb har du sökt? Vad vill du göra då? Ska du inte plugga ditten och datten eller ... BAAAH! Och hörru, nu är du faktiskt föräldraledig, inte arbetssökande. Du behöver inte alls ha dåligt samvete. 

Parnassia – och så får du en kram också. Och en köttgodis! (nu låter det säkert som att jag inte tar dig på allvar men det gör jag!)

Nenne - vad skönt att någon mer känner/känt samma sak!

Jag har ju en utbildning men söker inte sådana jobb för de innebär mer pendling än vad jag vill nu när jag har familj med små barn. Jag kan tänka mig i princip vad som helst, bara det är någorlunda kvalificerat och att min utbildning "uppskattas" på något sätt.

Jag tänker att jag ska vara mammaledig och försöka njuuuta av det så mycket jag orkar, sedan framåt våren/efter  nyår ska jag börja söka och jag hoppas att arbetsmarknaden fortfarande är på "uppåtsving" då och att det ska lösa sig...

Tack Nenne!

Har du ostbågar?

Men hur fasen SKRIVER jag egentligen!

Jaja...det är väl åldern eller nå´t

Vad jag märkt så verkar det svinga uppåt iaf, så håll ut!