Välkomna till Tivoli Empatia!

EA - usch, kalla kårar gick längs med ryggraden på mig när jag läste dina inlägg från de senaste dagarna, och tårarna rann. Gumman, så ledsen jag är för din skull. Det var ju tredje gången gillt och allt den här gången; det bara skulle gå vägen.

Jag tänker på både dig och din man, och lider verkligen med er. Så orättvist och meningslöst! Många kramar!

PB - det är ju så himla lätt att säga att man inte ska känna skam över något man inte kan påverka, men känslor är känslor och svåra att styra (om man ens ska försöka; någonstans måste ju allting få en chans att pysa ut). Vilken massa ångest det måste vara som ska ut nu! Jag vet hur jag själv kände precis efter att Piff & Puff föddes; jag höll på att kräkas av all ångest som steg upp i kroppen på mig.

Känner du att det lättar din börda att skriva här ska du så klart göra det, oavsett vad vi andra kan tänkas tycka och känna; det här är ett bra ställe att gråta ut på och babbla av sig. Känner du inte för att skriva här just nu ska du förstås inte göra det, men det är verkligen en ynnest att få läsa din inlägg, för du uttrycker dig så otroligt väl. Hoppas att du och din sambo kan ha bra samtal med varandra också, så att ni kan  stötta varandra i detta jobbiga.

Jag vet inte vad mer jag ska säga, men du är en fantastisk människa i alla avseenden! Den beskrivning du gav av dig själv känner jag inte alls igen - sådär tänker jag absolut inte på dig. Du är värd högre tankar om dig själv, även om du kanske inte orkar med det just nu. Många kramar och varma tankar!

Sweet - usch, vad hemskt med din vän. Hjärntumör känns verkligen som den värsta skräcken, för även om man kanske lyckas ta bort den finns ju risken att något ändå skadas, så att man får personlighetsförändringar och annat hemskt. Blir man frisk från andra typer av cancer har man ju inte just den risken.

Trist att det fortsatt är så tungt på jobbet för din del. Hur har det egentligen gått med ert Green Card - eller har du redan skrivit om det? Isåfall har jag glömt det.

Skickar en massa kramar till dig också!

Efter allt elände som hänt på sistone känns det nästan förmätet att skriva om något som är bra, men jag tar mig den friheten iallafall. Piff & Puff har nu helt tillfrisknat från sina olika sjukor, och nu äter de som de gjorde innan de blev sjuka, och kräker inte heller. Fatta vilken otrolig lättnad det är att inte längre behöva torka upp efter fem-sex kräkningar per dag. Dessutom var vi oroliga för att de (särskilt Piff) inte skulle komma upp till samma nivå igen, men det har de bevisligen gjort, och det är också en stor lättnad.

Idag åt de sin soppa precis som vanligt till middag, och Piff lastade in stora lass utan att klökas och utan att det tog hundra år för honom att svälja undan. Båda äter dessutom välling ordentligt och idag tog de några rejäla bett på ett äpple, tuggade och svalde utan klökningar och annat.

Heja Piff&Puff!!!!!

kram till er alla!

Maken och jag har haft en fantastisk helg i London. Det var helt underbart att komma iväg bara vi två och vi har njutit i fulla drag av varje sekund. Vädret var OK, maten jättegod, musikalerna jättebra, shoppingen sjysst (men dyr ), vi bodde bra och ja; allting var toppen helt enkelt.

Att få komma hem med fulladdade batterier till barn som är i bättre form än de varit på flera veckor är också fantastiskt. Piff & Puff har haft det super hos mormor & morfar, och från dem fick vi ett erbjudande på stående fot om att åka iväg fler långhelger utan barn; de tar gärna hand om Piff & Puff. Det är underbart med sådan familj omkring sig i alla lägen, men ännu mer värt när man har det extra tufft.

Jag pratade med läkaren i eftermiddags. Det var inga positiva bedömningar. Mitt hopp om ett barn är slut. Och jag vet inte hur jag ska bära det. Och inte hur jag ska orientera mig mot något annat heller.

Han sa visserligen att han inte säger nej till ett ytterligare försök ifall vi absolut vill, men att det "ser oerhört tufft ut" och att prognosen är urdålig nu jämfört med första försöket, därför att det blev så dåligt utfall på antalet ägg och att embryodelningen blev så låg. "Så fler försök är inget jag tänker pusha för, men jag säger inte nej heller, men ni måste veta om att då är det väldigt chansartat. Det kommer visserligen fall hit där det ser synnerigen hopplöst ut och ändå får de guldägget, men rent prognosmässigt så ser det här inte bra ut, och det verkar vara en åldersfaktor här."

Han bad oss prata igenom det här noga och återkomma. Men så som vi skrikit här i ångest och panik till exempel inatt, (mest jag) så lär det dröja innan vi kan prata igenom på något vettigt sätt. Jag vet att min sambo tycker att jag ska gå vidare nu. Att vi har massor att vara glada över ändå, och att det sårar honom oerhört att jag just nu inte kan se någon mening med någonting alls. Och att försöka få fram 22 000 kr som vi absolut inte har, till en ren desperat chansning till, för att jag ska kunna stänga kistlocket sedan en gång för alla, det kommer jag aldrig att få gehör för. Egna fortsatta försök, med den stängda äggledaren och en äggreserv som tycks ta slut nu, tja, det känns ju verkligen inte som något rimligt hopp över huvud taget.

Så jag längtade, väntade, hoppades och trodde i tio år. I mörkaste stormiga november blev jag tvungen att vakna. Min väg var ett villospår, och jag vet inte hur jag ska komma hem igen. Allt annat som jag satte åt sidan för att familj var det jag ville och spelade mina kort på, mitt förra liv som jag lämnade för att vi skulle göra plats för att bli den familj jag hela tiden tänkt mig. Vad ska jag göra nu?
 
På fredag ska jag till AF för samtal om min jobbframtid. Jag vet att jag kommer att börja storgråta och jag kommer att prata rakt av med henne om att jag undrar om jag kanske borde vara sjuksrkiven en liten tid, så att jag kanske kan få ordning på att sova, äta och klara av att gå ut, och kanske prata med någon. Jag vet inte.
men att hålla på med jobbansökningar och intervjuer känns just precis nu helt övermäktigt.

Jag vill skrika rakt ut. Jag vill hata min sambo för att han så länge tyckte vi skulle vänta. Jag vill skalla mig själv för att jag inte fattade för fem år sedan att man kan få privat hjälp. Men vad skulle det hjälpa?

Jag får ändå aldrig mer känna de små buffarna och sparkarna inom mig. Ingen liten hand kommer någonsin mer att behöva just mitt finger. Och jag får aldrig mer det första tandlösa leendet eller känna doften av babyhår.

Men mest av allt, får jag aldrig lära känna den jag alltid trodde skulle komma. Vi får aldrig skratta ihop och det blir inga minnen att måla livets bilderbok med.

Jag är så överjävla ledsen så jag kan aldrig någonsin beskriva det.

och omigen skäms jag över hur jävla melodramatiskt allting låter.

PB - det gör så ont i mig att läsa det du skriver. Även om jag "bara" är en smygläsare som har gjort sig tillkänna ibland ska du veta att jag gråter med dig. Just nu skulle jag kunna göra VAD SOM HELST för att du ska få ett barn till. Om det så fanns NÅNTING jag KUNDE göra skulle jag göra det!!! Din smärta är så tydlig och den skär igenom mig som vassaste eggen. Du förtjänar verkligen inte detta öde! :( *miljoner kramar, trots min okända roll i denna tråd*

Sitter här en alldeles för tidig sömnlös morgon med tårar i ögonen efter att ha läst ditt inlägg, finaste Passionsblomma!
Ååå vad jag lider med dig, även om jag förstås inte fullt ut kan sätta mig in i din fruktansvärda situation - en plats där man inte önskar ens sin värsta fiende att vara!

Håller med melondoft ovan om vartenda ord!

Tinga
UNDERBART att höra om Piff och Puff! Och kul att ni hade det bra i London också!