Välkomna till Tivoli Empatia!

Totalt ego- jag är så himla glad (och ledsen) för att vi fått dagisplats till Ru på vår önskade förskola. Glad för att jag vet att det kommer bli bra där, men ledsen för att vi bestämt oss för att han ska börja i januari och därmed får jag inte vara hemma mer. Nu är det dags att söka jobb av bara tusan mao!

Just nu lyssnar jag på Ru:s hysteriska skratt i vårt sovrum. När pappa lägger honom är han alltid extrembusig

Tinga, skit med bråcket!! Men skönt att ni fått en planerad operation snart, även om det är obehagligt när små barn ska sövas. Kram!!

PB - finns inga ord... bara en insikt om att du har SÅ mycket viktigt att bidra med! Och att om detta inte blir till/genom ett eget barn till.... så finns det andra vägar även om det inte känns så just nu... fosterbarn kommer jag att tjata vidare om.... Sköt OM dig!!!

Tinga - stackars Piff och stackars din panna

KRAM till er alla!

Vill ge ett litet livstecken ifrån mig även om det är litet. Känner mig totalt krossad för tillfället, är så trött så jag är vimmelkantig, hade värsta natten någonsin natten till måndag, sov tre timmar som inte hängde ihop, mycket ångest och tankar som snurrar.
Tror att det hänger ihop en del med PB och EA just nu, mycket känslor och tankar som rivs upp igen. Jag känner starkt för er båda även om vi inte är i samma situation.

Ibland undrar jag hur jag överhuvudtaget orkar? Varför jag går till jobbet? Varför jag äter? Varför jag skrattar? Jag håller ihop mig ganska bra nuförtiden och jag märker att folk tror att allt är som vanligt igen, men det blir det ju aldrig. Jag är för alltid förändrad. Jag bryter ihop rejält minst en gång per vecka då alla undanstoppade känslor bara väller fram och jag gråter så jag inte kan sluta. Jag tycker ändå livet känns ok, jag jämför ju hur jag mådde i augusti och då var jag bara en människospillra. När vi åker till graven som vi gör två gånger i veckan känns allt så overkligt, ligger vårt barn där? Har hon funnits? Har jag drömt allt? Håller jag på att bli galen?

I går sa maken till mig, vet du att det är första advent på söndag? Jag bara stirrade på honom. Jag hänger inte alls med, jag gick ju nyss hem och det var sommar och skulle vara föräldraledig. Jag har ett svart hål därefter så mitt huvud hänger inte alls med att det snart ska vara jul.

På fredag ska jag iaf åka till Göteborg och shoppa julklappar i Nordstan (ja, jag vet tråkigt, men bekvämt) det ska bli trevligt. Och maken ska få sin tatuering, vi är båda spända inför det. Håll tummarna att den blir så bra som vi hoppas.

En kram till alla som behöver det, ingen nämnd - ingen glömd ♥

ujuj

Snorkis,

Jag tänker massor på dig och känner också starkt för dig ska du veta.
Det finns gemensamma nämnare, trots det så olika i våra situationer och mycket av det du sagt senaste tiden poppar upp i min skalle när jag sitter med virrvarret inombords. "Det här är ju precis som det Snorkis sa".

Jag tycker förresten att det är anmärkningsvärt och fantastsiskt att du är så pass med som du ändå är i livet igen. Att det är regelrätta bryt med jämna mellanrum är däremot inget jag ens höjer ett ögonbryn över. Ingen kan väl vara så jävla dum att den tror att "nu är allt bra igen"?

Fast det kanske är det vanligaste ändå, att andra först har all empati i världen, men sedan går vidare med sina liv och kvar står man själv och ganska ensam när det verkliga sorgearbetet väl börjat.

Hälsa förresten din make att jag uppskattade hälsningen mycket häromsistens.

Kram till er!

Och ännu en gång har tråden gjort det - innehållit djupaste allvar och fnissigaste trams samtidigt... jmf Snorkis och mitt inlägg ovan...

Snorkis - även om resultatet av min graviditet just nu sitter i mitt knä och drar mig i håret och drar av sig ena strumpan - samtidigt - så känner jag ändå igen det där med att det är overkligt att jag varit gravid. En tillfällig kollega väntar barn i början av januari och jag kan inte fatta att jag var i den sitsen för ett år sedan. TROTS att Trollet som sagt sitter i mitt knä.. och hur 17 ska då du - utsatt för det orättvisaste på evigheter - förstå... nääe KRAM på dig gumman!!!!!!!!!!!!! Jag tänker väldigt ofta på dig och försöker göra det enda konkreta - inse att den ålande nissen i mitt knä är ett stort under....

BS, jag tror att Eludie bor i Finland så det kan ju hända att reglerna skiljer sig åt.

Tinga, men fy vad jobbigt att behöva operera Piff igen. Stackars liten! Skönt att han inte har ont iallafall.

kängu, grattis till dagisplatsen men jag förstår att det känns kluvet! Men det blir säkert jättebra, Ru kommer nog att trivas jättebra och då blir det lite lättare att lämna honom där. Och trivs han verkligen inte så får ni helt enkelt ompröva beslutet. 

Snorkis, Sigrid hade varit (ÄR?) sååå stolt över sina föräldrar, det är jag övertygad om. Ni kämpar på så bra och det är inte det minsta konstigt om allt känns meningslöst ibland. Det har ju inte gått så lång tid sedan Sigrid fanns och ni hade drömmar och förhoppningar om ett annat liv. Hoppas att du får sova lite bättre framöver, det är ju så viktigt för hur man mår och vad man orkar med! Stora kramar!!