Hur långt får hets på överviktiga gå?

Jaså det var det du menade! Då är jag med!

Ja, jag har ett extremt sockersug, men har haft turen att inte ha anlag för att gå upp i vikt (än!) Men för det betyder det ju inte att jag är särskilt hälsosam egentligen, när jag äter mycket choklad.

 

Ibland kan jag bli så ledsen när folk får de att låta som att "bara man är smal så är man lycklig". De skulle bara veta vilka komplex jag har haft för att jag varit smal i hela mitt liv! Folk verkar tro att "du som är så smal borde ju unna dig en portion till", precis som att min magsäck är större bara för att jag är smal. Jag har blivit kallad vandrande pinne, skelett och anorexiaoffer, t.o.m min egen skolsköterska sa att jag hade anorexia. Tråkigt att folk inte fattar att anorexia är en sjukdom och inget man har bara för att man är smal.

 

Det diskuteras ofta att vi i samhället har problem för att det smala är idealet, te.x. i tidningar och på skyltdockor. Och de som inte är smala får intrycket att de skulle bli mer omtyckta och respekterade om de var smala. Men verkligheten är inte sådan - vi smala får ta minst lika mycket skit! Det är inte alls mer accepterat!!!!!

 

Däremot är det förstås viktigt att alla lär sig att leva och äta sunt. Smala personer löper inte lika stora risker för sjukdomar som tex diabetes, kärlsjukdomar osv, som överviktiga. Jag kommer inte låta mina barn dricka cola var och varannan dag. Och jag hoppas att jag lyckas lära dem att röra på sig. Men framför allt ska jag lära dem att de duger som de är, och att de ska leva sunt för sin egen skull, inte för någon annans!

 

 

Man bör väl inte klanka ner på någon oavsett orsak. Människor som beter sig som ts beskriver borde veta bättre! Man lär sig (förhoppninsgvis) redan som barn att alla är olika, och dessutom hjälper det väl knappast att få någon att må SÄMRE!

Ok då är jag med på vad du menade... Jag trodde du blandade ihop den här tråden med dom andra anonym-debatterna 

Nja. Jag skulle tro att det finns minst lika många som tänker nedsättande tankar om alkoholister (oavsett om det rör sig om en djupt nergången person som tillbringar dagen med en flaska t-sprit på en parkbänk eller om en snyggare paketerad alkoholist som återigen gör bort sig på personalfesten) som om överviktiga människor.  Jag lever själv tillsammans med en nykter alkoholist och även fast jag är mycket medveten om att alkoholism är en sjukdom så är det trots allt han själv som väljer att ta sig ett återfall när så sker - precis på samma sätt som en matmissbrukare väljer att äta fel. Sedan att väldigt få oavsett missbruk klarar av att ta tag i sina problem på på egen hand är en sak, men det förändrar inte det faktum att missbrukaren har ett ansvar att söka denna hjälp precis som min sambo har gjort. Samtidigt som jag och andra i hans (eller matmissbrukarens) närhet naturligtvis har ett ansvar att göra allt som står i vår makt för att stötta honom i hans kamp mot tillfriskandet. Och i det ingår förstås att aldrig medvetet kränka personen genom de exempel som TS nämner i början utan istället fokussera på allt som h*n gör bra.

Jag tycker det är ett problem generellt att folk tar sig väldigt stora friheter att häva ur sig saker till andra människor, oavsett vad det är för tanke som far igenom deras huvud och som de inte klarar av att hålla kvar på insidan.

Jag har själv gjort erfarenheten att gå från relativt smal (ja, först från väldigt smal som tonåring) till överviktig på kort tid, och jag tror inte att min upplevelse av hur annorlunda jag plötsligt blev bemött bara sitter i mitt huvud. Även om jag håller med om att det spelar viss roll vad man själv tittar efter och hur man tolkar det man ser. Flera av mina smala/normalviktiga vänner hade svårt att tro att det verkligen var så stor skillnad som jag sa.

På samma sätt blev jag förbluffad när mina mindre blonda vänner berättade om hur de OFTA får rasistiska tillmälen slängda efter sig från okända. och inte bara från störiga skinnskallar som försöker imponera på sina kompisar, utan från vem som helst. Jag kunde inte föreställa mig att folk var dels så rasistiska, dels så dåliga på att hålla sina fördomar för sig själva. Men jag tror ju inte att mina vänner ljuger om sina upplevelser.

Många som kommenterar andras vikt försvarar sig när de ifrågasätts med att faktiskt inte är hälsosamt att vara överviktig. Vilket är sant, men jag betvivlar att man fräser "flytta på dig tjockis" till en fullständig främling för att man bryr sig så mycket om den överviktige främlingen att man försöker hjälpa denne till bättre hälsa och bara uttrycker sig lite osmidigt.

Jag kommer att tänka på avsnitt av Dr Phil jag sett, där någon (oftast en man) rackar ner på sin partner (oftast en kvinna) för att hon gått upp i vikt. Till skillnad från främlingen på gatan kan man anta att en make faktiskt bryr sig om sin fru och inte bara vill att hon ska vara lite snyggare för hans skull. Mannen brukar hävda att han verkligen försöker hjälpa henne. Dr Phil brukar då fråga det klassiska "How's that working for you". Alltså, att kritisera och nedvärdera den som kämpar med vikten är inte särskilt effektivt för att få henne (eller honom) att gå ner i vikt. Tvärtom leder det förmodligen till ännu större hopplöshetskänslor och drift att tröstäta om man är lagd åt det hållet.

Alltså, folk skulle behöva lära sig lite hyfs och att man faktiskt inte kommenterar andras vikt, härkomst, handikapp, ålder, etc etc. Och inse att deras åsikter faktiskt inte är särskilt intressanta för andra.

Handlar det om någon närstående som man verkligen bryr sig om och vill hjälpa, så måste man ändå tänka sig för och fundera över för vems skull man säger det man säger och om man på allvar tror att det kommer att hjälpa. Man kan FRÅGA om personen vill ha ens hjälp, eller öht vill prata om det. Men att bara häva ur sig en massa kritik eller komma med oombedda råd och synpunkter är i regel något man gör för sin egen skull, inte den andres. Man kan stötta någon som själv vill förändra något, men man kan inte ändra på nån annan mot dens vilja. Visst är det frustrerande att leva nära någon som skulle behöva ändra på saker i sitt liv men inte förmår eller inte är tillräckligt motiverad, men det går ändå inte att tvinga någon för att minska sin egen frustration.

Klockrent Aniara4 

Hm, nej det är inte Okej men tyvärr så är det så verkligheten ser ut.

Vi var på bröllopsresa nu och vid ett besök på McDonalds i köp av dryck såg jag ett man, överviktig ja, äta hamburgare och det som hör till. Jag är en person som väldigt lätt kan få  dåligt samvete och det jag kände var "du behöver inte den där hamburgaren. Låt mig hjälpa dig" och sen började jag gråta... Sen fick jag vända på det lite och säga att det var bra att han åt något för alla måste få i sig näring. Så det var inget med äcklande att göra. Jag vill lägga till att oavsett hur liten/stor en människa är som äter en hamburgare kan äckla mig precis lika mycket! Jag blir äcklad av mig själv de få fånger jag har en burgare i handen.

Så även om någon väger 48 kg så kan min mage vända sig ;)

Vad gäller barn. Många barn har ett öppet sinne och ser inte det "fula" hos människor. Sen finns det de ungar som känner för att slänga ner i ån.

Trevlig helg!

Förlåt men grät du inför honom och sa sedan att det var bra att han fick i sig näring? Han måste trott det var ett practical joke...

Va??? Jag pratade inte med honom.