Hur långt får hets på överviktiga gå?

Inget av det TS skriver är acceptablet, såklart! Jag har blivit så ledsen när jag har läst vad andra brudar har skrivit här på BT om hur de avvisats i bröllopsbutiker. Om det kommer in en potentiell kund i en butik så visar man väl vad man tror att den bruden vill ha och passar i? Om det är så att den klänning bruden vill ha inte finns i hennes storlek så kan man säga det, "tyvärr så finns den inte i din storlek, men vi kan titta på andra fina klänningar." Varken mer eller mindre.

Vad folk väger är ingen annas ensak än personen i fråga själv. Och det gäller hudfärg, klädstil, sexuell läggning och allt annat också. Så länge man inte förstör för någon annan, är elak eller dum får man se ut och göra precis vad man vill! Så tycker jag i alla fall!

Tummen upp

Tummen upp här med!

jag äter medicin som gör att jag samlar på mig vätska som sätter sig runt magen (har försökt prata med det och få det att sätta sig på rumpan men näää ;))

jag kommer lära mina barn att inte peka, fnittra osv åt överviktiga DET FÅR MAN BARA INTE.
skulle jag gjort det som liten så skulle min mamma haft ett allvarligt samtal med mig.
alla är lika mycket värda och det finns massor med anledningar till att man är överviktig. jag t ex som har tränat mkt styrketräning och är lite rund om magen har ett bmi som säger att jag är fet men folk som träffar mig tycker att jaja du har lite mage men va fan!
muskler väger ju mer än fett.
sånt får man inte glömma heller.

ska tilläga också att jag behöver den medininen för att överleva så heldre rund och glad än smal och ledsen som en kompis sa till mig.
jag äter gottis på helgen, inte så stora portioner, bara en portion, nästan alltid grönt till maten, fullkornsprudkter i bröd, pasta osv. jag gör alla rätt men går inte ned i alla fall :(
min blivande man och alla jag känner tycker jag är rund och fin.

Jag har varit överviktig med ett bmi på 52, eller ja snarare sjuklig fetma. Jag har varit mobbad hela mitt liv. För att jag var för dum, smart, duktig, tjock, för fin osv.. Alltid något som kunde klankas ner på. Jag började inse att alkohol, ciggaretter, snus inget hjälpte mej döva känslorna. Inte ens en promenad eller kanske lite kaffe sällskap. Jag började äta, mådde bra, åt mer och mådde bättre. Jag var 17år när jag insåg att vikten var på väg åt fel håll. Vid 18års ålder vägde jag faktiskt över 100kg. Jag var 22år när jag bestämde mej för att få bukt på problemet, hade bakom med två olika bantningsmisslyckanden av träning och kost. Andvänt, viktväktarna ja det mesta. 2010 gjorde jag en gastric by pass operation. Innan var rent utsagt förjäkligt, jag fick andvända nutrilett pulverpåsar (5stycken) om dagen och fick i mej ca 7-800 kalorier per dag. Minskade 12kg på 21dagar. Enbart för att få titthåls operation. Efter det minskade jag 30kg på ett par månader. Vid invägning vägde jag 124kg. 
Har fått en livskris sen ca 6 månader tillbaka, har svårt att få barn på naturlig väg. Felet ligger hos båda. Medans en bekant gjorde detta och blev gravid efter 4 månader från sin op. Jag har börjat "trösta" mej igen. Krämpor smyger sig på som gör att jag inte helt enkelt klarar en promenad. Jag har fått försvårad astma och behöver starkare medicin. Allt är så fel för mej med min viktuppgång sen ett halvår. Jag ser aldrig ner på någon människa, stor som normalviktig. Alla måste få plats i dagens samhälle. Men det är nog folk som inte förstår sig på en situation som kan titta mer, man tittar konstigt på saker man inte förstår. Det är lätt att tro att alla överviktiga äter sig stora. För min del för mitt självplågande svältande att jag öker dubbelt mot om jag åt lite fel. Min kropp lagrar allt. Jag tycker det är hemskt att se någon titta i min kundkorg/vagn vad som stoppas där. Det har ingen annan med att göra. Jag äter det jag vill när jag vill, fast det inte är bra för mej. Enda skälet jag kommer på för min egna skull att minska på min vikt vore att förbättra min nuvarande hälsa. Gillar inte blickar, även positiva. Vill inte ha en bussvissling osv av att se bra ut. Känner mej förnärmad, för det visar på hur ytligt samhället är. Media har ju sin del i det hela också med sina nya bantningskurer och träningstips. Platt mage på 8veckor inför sommaren osv.. En person som är normalviktig vet inte hur det känns att ha sockersug, eller värk och problem med känslolivet. Det är tråkigt men sant. 

Fast det där är inte sant. Jag är normalviktig i dagsläget med mina ca 55 kg, men har som mest vägt ca 72 kg (vilket är över normalvikt för min längd), det är inte i närheten av extrem fetma på något sätt, men det gav mig problem ändå, och alla problem sitter inte i hur många kilos övervikt man har... Jag hade jättesvårt att tackla det då jag alltid varit en XS innan och nu var en L.

Innan dess vägde jag knappt 50 kg och gick upp de där nästan 22 kg på ca 1½ år, och det är procentuellt nästan 50% av min ursprungliga vikt! Jag tröståt och kunde sätta i mig ett halvkilo godis om dagen, vilket är mycket när man tidigare både varit normalviktig och haft en god kosthållning. Jag hade alltid godis hemma för att inte drabbas av en blodsockerdipp som gjorde mig till en riktig bitch.

Jag var extremt sockerberoende, hade alltid ont i ryggen och axlarna pga att mina bröst var så stora och jag var i allmänt dålig form. Jag hade bristningar på lår och bröst (eller ja, de syns fortfarande även om de har bleknat en aning) eftersom jag gått upp i vikt så fort.

På samma sätt som många normalviktiga/smala har fördomar mot överviktiga så upplever jag minst lika mkt det motsatta... "Ni fattar inte hur det är, ni behöver inte kämpa" etc...

Intressant frågeställning och många intressanta tankar och åsikter!

Jag är i full färd att diskutera under samma ämnesområde, men i en annan tråd. En som kan verka rätt arg, men som under känslorna, har massor med viktigt och tänkvärt.

Jag tycker det är uppfriskande att det tycks högt och tydligt utan de anonyma förtecknen, utan som de BT-identiteter vi har.

Här är tråden:

www.brollopstorget.se/Forum-2-18/m4074385.html

Såklart är diskussionen värd att föras även här, och ingetdera utesluter ju det andra, men är det fler som vill dela med sig sina erfarenheter och åsikter, så kom dit vettja!

Oj, det var en kraftig generalisering! Varför skulle en sådan person inte kunna ha det?

Det finns ingen som helst logik i det påståendet... Lyckan sitter inte i kilona!

Att bete sig så finns det ingen anledning till! Jag kan visserligen tycka att det ser lite äckligt ut när 500-kilosmänniskor på tv vräker i sig omåttliga mängder, men att en överviktig köper en läskburk är väl inte något att hetsa upp sig för?

Jag skulle verkligen inte vilja vara överviktig, men det har inte med att det är fult eller äckligt att göra utan det är helt enkelt inte bra för hälsan!

Tyvärr tycker jag ofta att folk fokuserar på hur "fult det är att vara tjock" (vilket det inte alls behöver vara) men glömmer att det man borde oroa sig för är hälsan hos de överviktiga. Likadant tycker jag det är hos många överviktiga som känner sig så påhoppade att de hela tiden måste betona hur vackert det är att vara stor och att de aldrig skulle ändra någonting hos sig själva. Visst, självkänsla är bra, men om man hellre är tjock och riskerar att bli sjuk eller kanske rentav dö till följd av det än att vara smal och må bra så har man lite konstig inställning. :S