Min far vill föra fram mej till altaret....

Jag var på ett katolskt bröllop i Colombia som hade ett - för oss - annorlunda upplägg:
Brudgummen börjar vid altaret och leds av sin mamma (som också håller i brukbuketten) till mitten av gången.
Bruden börjar vid kyrkporten och leds av sin pappa till mitten av gången.
När de möts får bruden buketten av svärmor, svärförädrarna sätter sig och, och de unga tu går tillsammans fram till altaret.

Jämställt och bra - men vad är symboliken egentligen?

Intressant. Man kanske kan se båda familjernas välsignelse i den varianten, vilket ju är en fördel tycker jag - hur mycket folk än talar om hur de bara vill ha pappas välsignelse med överlämningen och att de alltid varit pappas flicka etc så hör jag till dem som alltid ser en affärsuppgörelse om en omyndig kvinna spelas upp - som blir än mer osmaklig av att det oftast och som tur är inte stämmer med verkligheten. Med båda familjerna och en mamma inblandad mjukas det upp iallafall lite. Även om jag personligen fortfarande anser att en vigsel är mellan de två som ska gifta sig och övriga kan hålla sig borta från roller i ceremonien...

Alla har rätt att få välja hur de vill ha det, även präster. Om prästen anser att det är en förkastlig tradition måste hen få välja att avstå

Det är väl bra att veta symboliken/historiken innan man tar sitt beslut. Du känner dig trygg, lycklig och bekväm med att gå med din far och då är det ju rätt beslut för dig (om bara prästen tillåter).

Jag hade tänkt gå själv fram till vigselplatsen, men ändrade mig en vecka före bröllopet så jag och min blivande man gick tillsammans. Det kändes helt rätt för oss. Jag är 35 år, hade varit ihop med min man i över 6 år och har barn med honom så att bli överlämnad av min far hade känts lite konstigt. Kanske om jag var mycket yngre och vårt förhållande var relativt nytt.

Min mamma o pappa har alltid berättat om hur pappa frågade min morfar om lov efter att han hade friat till mamma. Jag tyckte det var en söt saga. Detta berättade jag för min prins.

När min prins friade till mig, for vi senare båda hem till mina föräldrar, där min prins frågade min pappa (och mamma) om lov.

Jag tycker inte det är äckligt. Utan jag tycker det är romantiskt av min prins som kom ihåg att jag tyckte det var en söt berättelse. Man kan dra många paralleller till allt. Detta har absolut inget med ägandeskap att göra.

Däremot så gick vi in tillsammans. De där minuterna innan man går fram tillsammans är fantastiska. Likaså att känna sin älskades hand i sin när man går fram. Det är underbart. Bara blickarna som man utbyter tillsammans eller tummen som stryker den andres hand. Det är minnen som jag aldrig kommer att glömma.

Jag vill bara säga att i mitt inlägg kanske du delvis fick klä skott för tidigare brudar som i denna ständigt återkommande diskusison har gått in med attityden att jag gör som jag vill och prästen ska bara lyda. Du verkar vara en lyhörd och reflekterande person som säkert kommer att fatta ett genomtänkt beslut. Även om vi inte har samma uppfattning om allting.

För mig var det självklart att det var jag och min man som hade valt att gifta oss, våra familjer var med och var glada för vår skull, men de hade ingenting med det beslutet att göra. Jag hade dessutom inte bott hemma på över 20 år när jag gifte mig, så att jag skulle gå från en familj till en annan skulle ju inte heller stämma. Av samma anledning skulle det kännas jättekonstigt om min man hade frågat om lov att få gifta sig med mig. Det är väl mig han ska fråga och ingen annan!

Om jag var gäst på ett bröllop med brudöverlämning skulle jag bli lite illa berörd, faktiskt. Jag skulle inte säga något till brudparet för att inte dra ner stämningen och grumla deras lycka över sitt bröllop, men jag skulle kanske prata med andra gäster om det och säga att jag tyckte det var synd. Jag blir faktiskt lite ledsen när någon vill spela upp denna charad. Grejen med symbolik är att man inte kan bestämma hur andra ska upfatta den. Det spelar ingen roll om JAG inte tycker att överlämningen symboliserar just en överlämning, sannolikheten är stor att många av gästerna kommer att uppfatta det så ändå. Och det kan ju vara bra att vara medveten om.

Jag försöker vara lyhörd och jag var som sagt var väldigt oinsatt i denna fråga innan. Jag tror fortfarande att jag vill att min far lämnar över mej till min blivande även om jag inte heller kommer direkt ifrån mitt hem. Men så är det inte riktigt så jag ser det heller, att jag går från att min familj försörjt mej till att min blivande ska göra det. Däremot ser jag det som att min far med varm hand ger oss sin väsignelse genom att vara mitt stöd och gå med mej uppför alltargången. Men hur som helst...efter att återigen läst alla inlägg kommer jag att göra en noga övervägning tillsammans med vår vigselpräst samt en äldre vän som är präst och som har jobbat med mej utomlands och som har lång erfarenhet. Henne brukar jag få mycket bra stöd av och vi kan kanske komma fram till något bra tillsammans. Jag vill ju gå med min far men jag vill absolut inte stöta mej med någon. Jag vill gå med min far för att han är min far, inte för att det skulle vara nån sorts hollywoodmode att göra så....

man kanväl bara respetktera brudparets önskan, 
symbolik, rätt, fel, eller så, är upp till varje enskild person.
Alla definierar vi saken olika.

Alla är vi olika.

Så, vi kan väl bara acceptera att vi vill göra olika.