"Längtar efter att få bära ringen" - ser hemskt illa ut!

därför att de skiver detta är ju på grund av att den specifika tråden handlar om ringar. Och därför skriver de om hur mycket de längtar efter att få bära den. Jag tror att det är både underförstått och självklart att man älskar sin blivande så att det inte behövs påpekas eller förtydligas. vad skulle man annars göra på detta forum? Desutom om man skriver i en ringtråd hur mycket man älskar sin blivande har det inte så mycket med det specifika ämnet ringar att göra. Och vadå man kan ju älska och längta att bära ringen hur stor, liten eller fräsig ringen än är. Man älskar att bära den eftersom det är en symbol för den kärlek man känner till sin blivande. Jag tror du fått dethär lite om bakfoten att ringens utformning skulle ha någonting med hållbarheten på äktenskapet att göra  det är lika dant som att lägta efter att då bära klänningen eller längta efter att få gifta sig, inte låter det illa att man längtar efter att få bära sin bröllopsklänning? Alla dessa detaljer har ju med förväntningar inför dagen och livet att göra. Men det skulle vara lite konstigt om man varje gång man längtade efter något som har med bröllopet att göra skulle säga att man älkar sin blivande. Som sagt det är underförstått. 

Jag skrev ju att jag hoppas (skulle skrivit "och tror" men missade det, skyller på tiden på dygnet) att man menar att det är äktenkapet man ser fram emot, med andra ord att det är underförstått. Och naturligtvis tror jag inte alls att ringens utformning påverkar äktenskapets längd, det var ju precis det jag skrev, inte sant?

Visst, trådar om ringar bör förstås handla om ringar, dä är vi helt överens. Men jag tycker ändå det ser illa ut, det där "längtar efter att få bära ringen". Eller "älskar ringen så mycket". Inte ett ord om männen och nog kan man väl skriva något om dem också?

Det är ju vad jag anser och det måste jag väl få uttrycka? Jag var lite nyfiken på om det fanns fler som tänker som jag eller om jag bara är en gammal surkärring.

Naturligtvis längtar man efter Den Stora Dagen, och det är absolut inget konstigt med det. Men jag tycker ju att bröllopet egentligen är av underordnad betydelse, det är ju äktenskapet som är det viktiga. Och äktenskapet består som du säkert vet inte av en oändlig rad dagar med fest och brudklänning. Alla kan gifta sig med mer eller mindre ståhej, men långtifrån alla klarar av  att vara gifta. Det är en enorm skillnad på bröllop och äktenskap, eller hur?

Men som sagt, dels har jag varit gift en gång tidigare och vet hur viktigt det är att man klarar den stundtals tråkiga och jobbiga vardagen, dels är jag lite äldre än många här (om några år fyller jag 50, hu! ) och därför kanske jag tänker lite annorlunda. Jag menade inget illa även om jag kanske uttryckte mig väldigt klumpigt.

Tack för ditt trevliga svar!

Jag tycker ditt inlägg känns jättekonstig faktiskt... 

Själv längtade jag otroligt mycket efter att bära ringen (är nu gift sen drygt ett år tillbaka). Vi lade väldigt mycket pengar på en otroligt vacker enstensring på 1 carat, verkligen en drömring! 

Att jag älskar min ring förtar inte det faktum av hur otroligt djupt jag älskar min man, att han är min bästa vän och min trygghet. Faktumet är att jag inte skulle kunna föreställa mig ett liv utan honom. Att vara hans fru är mitt livs största stolthet!

Att ringen var viktig för mig innebär inte att den var viktigare än äktenskapet, eller ens i närheten! Jag hade gift mig med honom även med ett grässtrå runt fingret!  

Är det fult att älska sin ring, enligt dig? För jag kan säga att jag längtade jättemycket efter att få bära min vackra ring! Precis som jag längtade så mycket efter att få kalla mig "hans fru" och att få kalla honom "min man".  

Vi hade vare sig varit mer eller mindre lyckliga om vi valt en slät guldring. 

När jag ser någon som skriver så i en tråd som handlar om ringar så skulle jag aldrig fundera i de banor som du gör, alltså att någon skulle mena att ringen är det vikigaste... För mig är det så självklart att man gifter sig av stark kärlek och att man som vuxen människa tar ett välgrundat beslut om att man vill leva sitt liv tillsammans med sin man. Jag kan inte se hur det "ser hemskt illa ut" att längta efter att få bära sin ring.

Kan det vara så att det är något i dig själv som gör att du tolkar det så? Eftersom ditt första äktenskap inte höll så projicerar du kanske det lite? 

Du skriver "Jag hade en stor diamant (en bra bit över 1 carat) när jag gifte mig ("ärvde" min svärmors ring, hade aldrig valt en sådan själv). Inte höll äktenskapet för det!"

Fast du menar väl inte på allvar att du tror att kvinnorna i trådarna tror att äktenskapet ska hålla på grund av ringen?  För då tolkar du ju verkligen in något som absolut inte står? 

Hade jag varit du så hade jag nog funderat på varför jag känner som jag gör kring det här.  

Det vore ju synd om man inte såg fram emot att bära ringen - eftersom att då tycker man ju troligtvis inte att den är snygg, eller att man tror att den är opraktisk eller något annat.
Att tvingas bära en ring som jag inte tyckte om skulle nog göra att jag kände mig "brännmärkt". Typ som om min blivande man hade valt något åt mig som helt enkelt skulle symbolisera att jag är hans egendom.

De allra flesta ser ju ringen som symbolen för äktenskapet - och att man längtar efter att få bära den betyder ju underförstått att man längtar efter bröllopsdagen då man får ta på sig den här vackra ringen som symboliserar kärleken.

Man ska nog vara lite försiktig med att läsa in saker mellan raderna på ett sånt här ställe.
Annars måste alla börja skriva allt dom inte menar också  

Jag har också tänkt lite så ibland.
Fast just i ringtrådarna blir ju ringen i fokus.

Men då det är ett evigt dilemma och snudd på ångest "jag ska ju bära ringen heeela livet, den måste vara perfekt"....då vet jag inte om de glömt lite varför de egentligen gifter sig?
En ring måste väl inte vara samma hela livet, det går väl att byta om man nu tycker att den har helt fel stil en dag?
Och måste den vara så hemskans dyr?

Men jag litar på att det någonstans där i bakgrunden, bakom allt fokus på ringen står en karl som de känner minst lika mycket för som sin ring ;)

Vi valde ringar i silver, inte dyra, några cz stenar på min....vi kan byta ringar om ngt år om vi vill, det känns inte så noga att det alltid måste vara samma ring eller att det ska vara dyrt.
Huvudsaken är ju kärleken och livet vi delar :)

Finns det inte värre saker att haka upp sig på? Dessutom den lilla slutklämmen "förstår ni själva hur illa det ser ut".

I en ringtråd är det väl naturligt att diskutera just ringen och dessutom tror jag att de flesta personer här inne är tillräckligt trygga i sin relation för att inte behöva deklarera sin kärlek till den man ska gifta sig med i tid och otid. Är inte det rätt självklart att kärlek finns när man lever tillsammans.

Varken för mig eller min sambo är egentligen äktenskapet som sådant något eftersträvansvärt tillstånd. Framförallt är det en juridisk konstruktion som ger oss och våra barn en trygghet som inte finns i ett samboförhållande. Vår relation kommer inte att bli innerligare, djupare och mer värd bara för att vi gifter oss. Vi gifter oss just för att vi har en sådan relation redan. Den vanliga vardagen finns ju redan för de flesta av oss, vi har ju varit ihop i åratal innan vi gifter oss.  

Många av oss lägger ner mkt tid på att välja ring, och det med rätta. Många väljer att köpa en lite dyrare ring en gång i livet vilket gör att man vill att det ska bli rätt. Är det så konstigt egentligen?

Sedan känns jämförelsen av ringar mellan dina två äktenskap är väl snarare en bild av dig än av resten av oss.

Sen kan jag tillägga att som juriststudent så var det första vår lektor i familjerätt så när vi påbörjade kursen i familjerätt att

- "Se till och gift er, att upplösa ett äktenskap är inte hela världen, men att leva med konsekvenserna av ett samboskap kan vara ödesdigert"

För mig är det, precis som Marione skriver, så självklart att jag älskar min man (vi gifte ju oss!) att jag inte känner att jag måste förklara vår kärlek i tid och otid. Ska jag vara ärlig så hade jag nog fått vibbar av att personen försökte övertyga sig själv om hen drog upp det i diskussioner där det inte är helt relevant.. 

Jag längtade något otroligt efter att få ta på mig ringen och jag är nog en av dom här på BT som skrivit det i ringtråden. För mig är ringen den största symbolen för äktenskapet. Jag längtade efter att få bära ringen = jag längtae efter att få vara gift. Inte speifikt "att gifta mig", själva bröllopet (även om jag så klart ska erkänna att jag längtade efer det också - efter att få fira vår kärlek med alla vi gillar! ) utan att faktiskt få vara gift med mannen jag älskar.

Både jag och mannen prioriterade ringarna högt. Dels för att vi gillar smycken och dom är ju dessutom en väldigt fysisk symbol som alltid är med oss, så vi lade ner en hel del tid på att hitta ringar som vi verkligen gillade och trivdes med. Min man designade t.o.m en helt egen, så då är det ju klart att man ser fram emot att ta på sig dom. Han såg fram emot det lika mycket som mig i alla fall, men det betyder inte att kärleken för varandra inte är det viktigaste :) 

Jag håller inte med (nu har jag inte läst alla andras inlägg) men jag anser inte att det är konstigt att man skriver att man "längtar till att få bära ringen". Jag tänker som så att ringen är en symbol att man är gift- alltså längtar man till man gifter sig? Sen är det klart man väljer en ring som man gillar & anser vara vacker- man ska ju bära den resten av livet?

Kanske är fler som tänker som du- men jag ser det inte på det viset :) Men alla är vi olika^^

Var skrev jag att det är fult att älska sin ring? Det som, i mina ögon, ser illa ut är nät man verkar bry sig mer om den tjusiga diamanten än mannen och äktenskapet. Och jag skriver "verkar" eftersom jag inte alls säger att det måste vara så - man kan få det intrycket bara,Jag sade inte att jag tror att kvinorna tror att äktendkapet skall hålla pga ringen, jag sade att det är det intryck jag får. Och jag tycker många har en otroligt materialistisk inställning, det ska vara "bling" och feta stenar.

Jag tycker inte jag behöver analysera mina känslor så djupt, så märkliga är mina funderingar inte ändå. Visst kan det handla om att jag tänker öite på mitt första äktenskap som inte höll, men det påverkar inte på något dåligt sätt tycker jag. Jag har en erfarenhet som många inte har, och som 47-åring tänker jag kanske lite annorlunda än en 23-åring. Visst ansåg jag mig vara väldigt mogen och klok när jag var 23, men nu 24 år senare inser jag att jag verkligen inte var det. Egentligen borde nog "minimiåldern" för att få ingå äktenskap vara betydligt högre än 18 så man vet vad man ger sig in på, tar det seriöst osv. Jag säger inte att alla 18-åringar är omogna, men med tanke på att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder säger det sig själv att 18 är åt helsike för ungt för sådana saker som äktenskap.Alltid ett nöje att läsa dina trevliga svar Chicita!

Du har rätt, visst är det självklart bra att man tycker om ringen. Jag är dock sådan att jag aldrig använder ordet "älska" om materialistiska saker, mat, böcker osv lika lite som jag använder ordet "hata". Man älskar sin man, sina barn, sin familj och man tycker om sin ring, sin bostad och sin bil. Det är alltså min åsikt! Jag säger inte att alla måste tycka som jag.

Du har helt rätt i det du skriver om att känna sig "brännmärkt", jag kände mig verkligen så när svärmor gav mig sin vigeslring och mer eller mindre krävde att jag skulle bära den... Jag borde naturligtvis ha protesterat, men jag var 19 år gammal och hade inte tillräcklit med skinn på näsan utan tog snällt emot schabraket till ring och bar den i fem år.

Som jag skrev i startinlägget så tror jag ju att man underförstått menar att man längtar efter att få gifta sig (jag tror det också men glämde skriva det) men det kan ge fel intryck när man skriver "Jag längtar efter att få bära ringen". Men det är som du säger - man måste vara försiktig med att läsa mellan raderna (och ibland måste man läsa mellan raderna lite) och inte kan man sitta och vara övertydlig hela tiden heller. Surtanter som jag får lära oss det! Håller med dig helt och hållet!