Det var som jag befarade: min bio-mormor somnade in i morse. Men det hade varit så lugnt och värdigt enligt min moster.
Det är i alla fall en tröst att hon inte behöver lida mer. Hon var väldigt religiös och det känns bra att hon hann och träffa prästen två gånger innan hon dog.
Tack alla för er förståelse!
Det är väl så livet är. Jag är jätteglad att jag och min m2b hälsade på henne i november. Hon tyckte jättemycket om honom, var så imponerad bara för att han serverade kaffe.
Min mamma har haft kontakt med sin bio-mamma hela sin uppväxt. Mamma föddes 1940 mitt under brinnande krig i Karelen, den delen som idag tillhör Ryssland. Hon blev skickad som krigsbarn till Sverige 1944, då 3½ år gammal. Familjen hon hamnade hos fick så småningom lov att adoptera henne. Till saken hör att min mamma var resultatet av en kort krigsromans, mormor var nära att dränka sig när hon förstod att hon var gravid. Hon var ju ogift och uppvuxen i en mycket sträng baptist familj. Min bio-morfars kompisar sa till henne att han hade stupat, för att han skulle slippa undan ansvar. Och det slutade med att hon gifte sig med en annan man och fick två döttrar med honom.
Det hade det otroligt fattigt efter kriget och det fanns absolut ingen möjlighet för dem att låta mamma komma tillbaka till dem igen. Bio-Mormor har haft dåligt samvete för det hela sitt liv, det var först det här sista året som hon började acceptera att mamma aldrig lagt någon skuld på henne.
Jag hoppas att lilla momo kände frid och ro nu på slutet.