:-(Gnälltråden är borta...men en ny här!

Budgetbrud både skönt och trist att höra att min mamma inte är den enda. Skönt att slippa vara ensam och trist att någon annan behöver ha det likadant.

Snart_FruL
Det är verkligen helt tokigt, dom FÖRSTÅR lixom inte, det spelar ingen roll hur mycket/lugnt och sansat/snällt/arg (alla sätt som finns) försöker förklara.
Tröttsamt är det iaf..
Jag har helt enkelt gjort så att jag slutat höra av mig till mig mamma, vi bara bråkar jämt. Allid är det ju nått som är fel - och jag tar ingen skit!! ;-P
Att ho nsen ringer 5 gånger om dan för att höra om jag ätit, vad jag ätit, när jag ska jobba, när jag städade sist, hur mycket pengar jag har kvar av löne... (det tar aldrig sluuut)

Hon får gärna komma med förslag när det gäller bröllopet, men när det blir för mycket så är det bara NEJ som gäller. Nej och gå därifrån (lägga på luren).

Vi får stå på oss vi med tok-mammor
Säger som, var d et inte hon "grynet" - Ta ingen skit!!

Jag tror mitt största dilemma är att jag är så väldigt ensam. Visst jag har ju min älskling, men på väninnefronten är det på tok för dåligt.

Jag har väninnor, men de lever ju sina liv.

Jag har bara en enda som bor här i stan och hon har 2 små barn, den äldsta är 3 år och så håller hon på att plugga på högskolan. Vilket betyder att hon har fullt upp.

Min bästa väninna bor ca 15 mil härifrån och lever också ett väldigt aktivt liv.

Jag är rädd för att tränga mig på, så när det händer nåt så blir det lätt att jag ringer mamma och vips så har jag gett henne nåt att hugga på.

Det är precis som att jag aldrig ger upp hoppet, att jag hela tiden tror att nästa gång då blir det bättre.

Det värsta är att nålsticken, de elaka kommentarerna och kritiken har jag fått under hela mitt liv. Hon har undergrävt min självkänsla och mitt självförtroende så mycket att jag nästan inte har nåt kvar. Alltså har jag blivit otroligt beroende av andras bekräftelse, framförallt min m2bs. Jag vågar inte lita på mitt eget omdöme att jag gör nåt bra.

Och det är svårt att få nya väninnor när man är så rädd för nya människor att man inte vågar umgås med dem. Jag utgår alltid ifrån att ingen kan tycka om mig och det gör väl att jag inte tillåter att någon gör det heller. Med undantag av min m2b konstigt nog, han har på nåt knepigt vänster lyckats ta sig in och fått mig att tro att han faktiskt älskar mig. Även om jag själv har svårt att förstå varför.

Men tack vare hans kärlek håller jag på att nysta upp mitt inre och jobbar på att städa ut allt negativt min mamma säger om mig. Kanske kan jag också städa bort den röst hon planterat inom mig som dagligen talar om för mig hur värdelös jag är.

Snart_FruL
Men jag är verkligen i Chock. Det är preciiis som jag.
Små komentarer hela livet som gör att man blir SÅÅÅ liten. Man kommer ihåg mycket mycket mer än föräldrar tycks tro!!

Förstår VERKLIGEN hur du känner dig, och jag lider med dig. Det är inte lätt alls att försöka börja tycka om sig själv och inse att man faktiskt duger nånting till och ÄR bra. Jag jobbar för fullt på det, dock så tog det 4½ år längst längst ner på botten av en deppresion innan jag ens vågade tänka tanken på att försöka...

Om du vill "lufta" lite så är det bara att skicka iväg ett mail, jag "pratar" gärna... anna_s_86@ghotmail.com

Styrkekramar i massor!!!

anna_s_86@hotmail.com ska det ju vara :-P

Snart_FruL

Varför verkar alla mammor vara martyrer?? Min är en extrem sådan och min (nån gång) blivande svärmor är också det.. Min mamma är iofs in så kritiskt mot mig, men kan sätta in lite nådastötar ibland. Man drar sig ju från att bita ifrån för jag orkar inte med personer som är martyrer! Tur att jag och sambon kan avreagera oss lite med varandra och skratta åt hur konstigt de beter sig ibland..

Jag vet inte varför mammor är martyrer... men jag är glad att min svärmor inte är någon.

När det gäller min mamma så tror jag att hon nog är skadad av livet. Hon har haft det tufft. Hon föddes i Finland mitt under andra världskriget och när hon bara var 3½ år gammal sattes hon på ett lastbilsflak bland andra barn och såg sin mamma försvinna i fjärran. Hon hamnade i Sverige, i en familj total olik hennes egen, och med ett språk hon inte förstod. Hon blev såsmåningom adopterad av den svenska familjen. Hon återsåg inte sin mamma förrän hon fyllt 17 år. Jag tror det har påverkat henne otroligt mycket. Speciellt att det i varenda brev som kom från finland stod att hon skulle vara tacksam, snäll och lydig mot sina svenska föräldrar.

Men oavsett så blir ju inget bättre av att man blir en martyr. Som jag ser det är martyrskapet ett sätt att kontrollera och manipulera sin omgiving och något man tar till om man är en svag och osäker människa.

Min låter ju rätt harmlös trots allt!
Gud bevare mig om hon vore min svärmor!
Hon har många bra sidor också, men man märker att hon har blivit äldre.

Men varför gnäller en del mammor så på sina döttrar? Sönerna gullas det mer med eller?
Har det glömt att man älskar sina barn som de är eller?
Jag vet att min mamma gör det, men vill bara hjälpa till i all välmening.

Men vem tror hon tvättar de övriga 1-2 maskinerna tvätt om dagen, sorterar, viker, stryker etc till en familj på 5 varav 3 tonåringar? Babykläderna var ju bara mysigt att tvätta, men tröjor i XL som aldrig torkar?Jeans som bara varit och vänt på rummet?

Ni vill jag gnälla lite!!!
jag och min "unit-ledare" ska ha min första Mary-Kay klass (tillsammans, hon ska hjälpa mig lite ) på lördag. Har pratat med MASSA folk innan som sagt att dom vill komma och sådär..
Nu helt plötsligt så är det nästan ingen som kan. Jag blir GALEN!! Hur svårt är det att hålla saker man lovar?
Så här sitter jag och ringer runt om en idiot till hela telefonboken, men ingen kan Blir så trött...

Budgetbrud2008:
Så himla störande, eller hur?!
Jag tycker att det händer jätteofta att folk inte bryr sig om att de har bokat upp sig eller lovat saker. Hur kan man bara skita i sånt? Jag fattar inte...