Ännu en tur med barnkarusellen

Och visst finns det säkert fler matching lovers out there but jag har kysst många grodor i mina dar och ingen som denna !

ok, jag ska hälsa maken det, Lappis. Som sagt, det skadar ju inte (och om inte annat så får ju folk vatten på sin kvarn när man berättar att man blev gravid precis när man ställt sig i adoptionskön) *himlar med ögonen*

Zozo
gött med trycket!! 1 månad kvar nu, va?

Och jag har två vänner som skiljt sig från sina respektive pga den ena inte ville ha barn (komplicerat, alltså 2 par). Men då är det ju ändå lite olika på hur man ser sin framtid. Och då kanske det inte är rätt människa man är ihop med heller? Och jag vet även folk som försökt få barn men misslyckats, brutit upp och lyckats på varsitt håll med nästa partner. Men jag tycker ändå inte att det är samma sak att lämna någon pga att det bara blir missfall hela tiden - jag måste ha barn så du får gå! Eller det kanske det är, jag vet inte. På något sätt jämför man sig ju med sin egen situation och hur den ser ut. Jag skulle inte lämna min man i ren frustration över att vi inte får barn, då måste det väl ligga mer bakom än så?

vad fantastiskt det ändå är att få läsa andras funderingar och vrida på det lite!

Fy vad knäckt jag skulle bli om min man lämnade mig nu! Det är ju redan hårt med alla försök och känslan som ibland svallar över en att man inte är "god nog".

Nenne; jo det tror jag med, att det maste vara nagot annat bakom ocksa.. eller kanske helt enkelt att frustrationen tagit död pa kärleken?
Vi hade en jobbig period för nagra ar sedan när maken hävdade att han aldrig skulle vilja ha barn. Jag var inte sa stressad men visste ATT jag ville (utan att veta om jag ens kunde fa barn!) och da sitter man i en jäkligt jobbig sits, kan jag säga. Ska man lämna den man älskar för att han vill leva ett liv utan barn? Eller ska man själv ge upp den tanken för den man älskar? Vi kom ju ut pa samma niva ett tag senare sa det löste ju sig. Hade vi sedan inte kunnat fa barn tillsammans sa tror jag ända det hade varit en annan sak - lättare att acceptera pa ngt sätt. Eller ja, hur f'n vet man det idag!

allt är ju inte svart på vitt. Tack för nya infallsvinklar!

muggles
ja, men ändå tänker vissa "kanske blir det bättre om vi bara skaffar barn". Tror som du att ömheten och närheten är skitviktig när man står där med blöjor upp till armhålorna och spyor osande från axeln. För en dag flyttar de ju och då ska man ju fortfarande vilja vara tillsammans med den där filuren i brynja och fulöl framför AIK-Elfsborg.

Har en fd kollega som skaffade en sladdis för att rädda äktenskapet när inte det hjälpte så har dem sedan dess flyttat typ vartannat år. Då känns det bra i ett halvår (för då är de totalt fokuserade på det nya hemmet) och sen blir allt som vanligt igen. Har sagt åt henne att lämna mannen och gå vidare!

Och apropå att vara tillsammans med någon som inte vill ha barn. Har också varit med om detta men då (i min ungdom) trodde jag att han skulle ändra sig ... på fler sätt än det där med barn. Människor ändrar sig inte ... men jag höll ut i 7 år (IDIOT!).

zozo
vad skönt att ni hamnade på samma stig till slut! men visst är det svårt, vi har inte heller alltid vandrat åt samma håll (tur att vi tog tag i det, piiuuuhhh!!). Jag har en vän som är i det läget, men där mannen inteär helt tydlig. Han vill ha barn, visst, men inte nu men gärna om något år, Det har han sagt i snart ett decennuim och hon vågar inte tjata mer. Men vad gör man då? De är Paret bland Par, tycker vi, men ska hon sätta sitt liv på vänt medan han bestämmer sig, och tänk om han bestämmer sig för att han inte vill sen? Hon blir ju inte yngre heller, hohohohoho *skrattar som en tjock gubbe med långt vitt skägg*

oj nu fick jag skäll. Måsdte gå.

Hej då!