Ännu en tur med barnkarusellen

Vilken superintressant diskussion om barn eller inte barn i ett annars "perfekt" förhållande.


Nu kommer nog det här låta väldigt ego och konstigt, men jag hade INTE kunnat tänkt mig att leva mitt liv utan barn. Eller om jag säger som såhär, jag hade inte kunnat tänkt mig att inte pröva ALLT för att försöka få barn. Om det sedan inte skulle gått ändå så finns det ju itne så mycket man kan göra. Men jag skulle inte kunnat tänkt mig att "avstå" från barn enbart för att min partner inte ville pröva allt som gick.

Så i fallet med att ha en partner som absolut INTE vill ha barn. Eller om man försökt år efter år efter år för att få biologiska barn (tandborstsex, insemination, IVFer och fan o hans moster) men det ändå inte lyckats och ens partner inte kunnat tänka sig adoption, ja då hade jag valt att bryta med honom. Hur mycket jag än älskade honom.
Min man har t ex egentligen aldrig velat ha barn. Han har aldrig känt någon som helst drivkraft för att få barn. Men vi diskuterade denna fråga väldigt tidigt eftersom jag alltid vetat att jag velat ha barn så småningom, och eftersom han inte var "aktivt emot" att någongång försöka få barn så var det väl inget större problem. Men visst, det var jag som puschade på att vi skulle sluta skydda oss. Om inte jag velat hade han inte tryckt på om man säger så.
Så för hans, och i och med detta även för vår, del så var det kanske bra att det itne tog på en gång. Jag våndades ju mycket när månaderna bara kom o gick utan plus (inte de första 6 men när man hållit på mer än 8 månader började det bli tungt), men jag tror att han använde denna tiden till att "ställa om sig" lite. Att faktiskt vilja att det skulle fungera. Att faktiskt vilja ha det där pluset nästan lika mycket som jag. Att gemensamt kämpa mot detta mål. Fast jag vet inte om det mest var för att han märkte hur deprimerad jag blev varje gång det inte lyckades eller om det verkligen var att han ville ha barn??

Summan av kardemumman är iallafall att jag tror det är svårt/omöjligt att döma andra efter hur man själv känner. Särskilt i den här frågan.
Just detta med barn är så otroligt individuellt, och det är en drift som är oerhört stark!
Jag menar, ta bara detta att vissa av oss i tråden verkligen vill ha just "biobarn" så mycket att OM detta inte skulle lyckas så känner man ingen direkt driv att försöka med en adoption. Detta är ju också en biologisk drift.

Själv känner jag att jag ville ha barn, men det spelade ingen som helst roll ifall de var en blandning av mina och makens gener. Att de ser ut som mig eller honom spelade för min del ingen roll alls. Vad jag alltid känt att jag velat är att HA BARN TILLSAMMANS MED MIN MAN. ATT BILDA FAMILJ MED HONOM. Alltså att vårda, älska, ta hand om, fostra och gemensamt uppleva våra barn tillsammans med honom. Och detta gör man ju oavsett om det är biobarn eller adopterade.

Men detta är ju MIN känsla. Och som sagt jag har full förståelse och respekt för personer som känner annorlunda.
Men det gör ändå att jag kan förstå personer som faktiskt väljer att bryta sitt föhållande för att den andra partnern inte delar samma syn på just detta,
Jag tror inte alls att det behöver handla om att man inte älskar sin partner, utan jag tror att ett sådant beslut kan vara oerhört svårt och jobbigt. Att man dessutom riskerar att bli utpekad som den onde syndabocken i andras ögon gör det säkert inte ett dugg lättare.
Som t ex i fallet med mannen som lämnade sin fru/flickvän efter en massa års försök o MF så VET man ju faktiskt inte hur de hade det. Vad som låg bakom detta slutgiltiga beslut. Visst det låter fruktansvärt att någon lämnar sin kvinna för att hon får MF hela tiden. Hemskt! Jag håller med! Men tänk om han varit öppen för t ex adoption men hon vägrat, och han känner att han inte kan tänka sig ett liv utan barn? Sådant vet man ju inte.

I de fall där par inte kan få gemensamma barn så är det självklart en tragik om den ena av parterna inte kan tänka sig ett liv utan barn utan väljer att bryta upp och försöka hitta någon annan att bilda familj med. Hemskt. Sorgligt. tragiskt. Upprörande. För alla inblandade. den som bäljer att bryta och för den som blir kvar.
Men jag säger återigen att jag ändå kan förstå ett sådant beslut. Trots allt.
Detta med barn/inte-barn är det enda beslut som faktiskt har en direkt livslång konsekvens. Och som man inte (iallafall inte som kvinna) kan göra om senare. Man kan inte ångra sig i efterhand.

Dessutom är det ju som Izzie säger också så att i vissa förhållanden där man försökt väldigt länge faktiskt kan ha skadat förhållandet såpass mycket eftersom det är en oerhört påfrestande process detta. Ja det vet ju de flesta här i tråden. Och jag tror att förhållanden antingen stärks av sådana motgångar, eller så slits de ner. Just pga att det inte handlar om logik iutan om extrema känslor som är i gungning.

Sedan vill jag säga en liten solskenshistoria också, ävn om ni som kämpar i IVF-träsket kanske bara vill spy på sådana??
Men jag fick veta att en kompis till mig försökt få barn i flera år. Att han och hans fru nu gjort sin 4:e IVF och att de nu är gravida och ska ha barn i oktober!!!!
Detta efter att ha genomgått både IVFer som inte blev något alls, samt åtminstoen en som resulterade i plus, men ett MF i typ 3:e eller 4:e månaden.
Men nu har det ju lyckats på 4:r försöket och jag är såååå Glad för deras skull!!!!!

Kram nu till er alla!!!

Nenne förresten!
jag berättade såhär för maken om pluset:
saltistjejen.blogspot.com/2008/01/skrckblandad-lycka.html

Jag har alltid velat ha barn liksom min make, biologiska eller adopterade. Hade inte velat leva mitt liv utan barn.
Har alltid haft en stark längtan efter barn, men var också bestämd på att det skulle ske efter utbildning och några jobbår.

Hej Sweet! Här är vi skadefria just nu och jag hoppas att vi så förblir långt efter att salvan anlänt men det känns ändå bra att ha tunga artilleriet att ta till nästa gång Iris kliver på en spik!

Vickan, nej men oj, ni ska inte ta en sväng förbi akuten? Inget de kan göra kanske.

Brudsommar - näpp, inget akutenbesök. Jag hade ju ett långt samtal med en klok sköterska på sjukvårdsupplysningen och fick klart för mig vad som kan föranleda behov av akuten och vad som bara innebär att jag behöver kollas av bm.

Vickan, aha, men då är det bara att vänta och se imorgon då. Vilket skräp med ovissheten, ska du jobba imorgon? Antar att det blir svårt att sova med alla tankar men hoppas att du får vila i alla fall. Kram!

Vickan,

kram til dig. Håller tummarna hårt. Hoppas du får träffa BM snart.

Näpp jag har min sista semesterdag imorgon så jag är hemma. Skulle egentligen på miniturné men ställer nog in det. Just nu har jag skitont och undrar stillsamt hur jag ska lyckas sova... blöder gör jag fortfarande och nääääe detta är inte skoj!

Näpp hörrni... här blev det missfall. Nu har jag just sett en stor blodklump i toa när jag kissade och just nu har jag rejält ont. Har pratat med sjukvårdsupplysningen (tack gode Gud för att de finns) och fått numret till gynjouren i mitt landsting. Få se om nuvarande värktabletter hjälper och jag får sova, eller om jag måste till akuten i alla fall...

... jag röstar för att jag får sova!!!!!!!!!!

Usch Vickan, det var ju inte så här det skulle bli. Stor, stor kram till dig. Hoppas så att du har fått sova och att maken kramar dig.