Hej alla barnkarusellsåkare!
Dags att säkra vår mötesplats på nätet! Välkomna alla gamla och nya medresenärer! Jakten på plusset, nojjandet, grubblandet, gråten och fnissen - allt har sin plats här i denna goa gemenskap!
Tack för alla kommentarer förresten, det känns ju så uppfriskande att kika in här - om än sporadiskt- och skriva lite och sen få gehör för det! ni är superbra härinne!
Kokosen - ja lilltjejens ögon e inte o leka med (precis som stora syrrans) så det e bara för pappan o ladda hagelbössan och gå 2 m bakom tjejerna på stan när de e tonåringar 
Vickan - men fy vad trist tjejen! usch vad jobbigt! ett missfall är jobbigt på såväl kropp som skäl. Tidiga MF finns dock till av en anledning - fostret är av ngn anledning inte funktionsdugligt som det så fint heter och det e kroppens chans att rätta till det som blivit "fel" ibland fungerar inte den proceduren och det är då barn föds m allvarliga kromosonfel eller grava missbildningar. det är inte kul m Mf men jag har alltid resonerat som så att sker det innan v.12 så är det nog det enda tänkbara för det fostret- ett senare missfall däremot är en helt annan sak, då kan man själv ha råkat påverkat det av olika anledningar (sjukdom, stress, skada, alkohol eller vad et nu kan vara) och det är mkt jobbigare att veta att kroppen ansett att fostret varit bra och skulle man inte ha gjort det eller det så hade det nog gått vägen...
kramar om dig hårt!
*vinkar till Omsan*
Nu har jag pratat med min mamma, pappa och bror och berättat om missfallet. Var mer el mindre tvungen på grund av de ändrade planerna som det här innebar. Maken och jag skulle åkt iväg på släktträff men nu blir det inte så.
Den som var mest känslosam var brorsan. Själv har jag ju inte hunnit komma till nån slags sorg/besvikelse än men när han blev helt rörd i andra änden av luren så blev jag också det... lagom bakvänt.
Skönt att ha pratat med de närmaste i alla fall. Blodet fortsätter att rinna och jag har lite ont, men jag är inte så orolig av mig. Tar det lugnt och laddar upp inför att börja jobba på måndag.
Som Lappis skriver - den här tråden är OTROLIGT viktig! Dels för att jag överhuvudtaget vågade hoppa, det var JÄTTEMYCKET tack vare er. Och nu med missfall är det SÅ skönt att ni finns!
Jag är ju förresten också troende kristen som Omsan. Min tolkning av de prövningar vi människor utsätts för är att de kanske är viktiga för att göra oss till de individer vi är. Sen finns det prövningar där jag inte kan se Guds mening utan bara hoppas att han bär dem eller de som drabbas. Tänker tex på min bästis som fick sitt andra barn lika för tidigt som det första (v.28) och som nästan gått i bitar av att slitas mellan den nyfödda sonen och den treåriga dottern... eller Tinga och hennes familjs situation. Sådana prövningar har jag mycket svårt att se mening i. Däremot hoppas jag att Gud ger de drabbade styrka och kraft att hantera de situationer de hamnat i.
Omsan - precis det du skriver i inlägg 422 är det jag landat i. Att det inte är mitt fel utan att det inte var ett fullvärdigt foster som fastnade i min mage.
*kramar tillbaka till dig och alla ni andra*
ang att vilja vs inte vilja ha barn så vet jag inte alls hur jag hade tänkt.
jag har sagt från barnsben att om jag nu skulle få för mig att ha barn så skulle jag adoptera o inget annat. inte ngn i min bekantskapskrets/familj/klasskompisar etc kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig mig som mamma.
mötte stora dotterns pappa när jag var 18 år och när jag var 19 år och 8 mån eller nåt så blev jag gravid trots p-piller - en chock för alla. ÄR dock då som nu emot Abort så jag frågade pappan till barnet om han älskade mig och kunde tänka sig att leva för alltid m mig o han sa ja så då berättade jag om graviditeten.
när sen liten blivit några år så ville varken jag eller pappan ha fler barn. sen efter 6,5 år tillsammans separerade vi och jag var helt på det klara m att jag var klar m barn.
När jag träffade min Man så pratade vi om barn rätt så tidigt iom att han är katolik. han sa att att om han KAN få barn så fanns det ingen anledning för honom att leva utan och han ville ha barn, gärna många. Jag fick lite halvpanik ett tag men det lugnade sig och jag började prata om att vi vill ha barn...sen...inte nu...sen...och ett tu tre så var det dags och jag blev gravid o det kändes hur naturligt som helst då!
idag pratar vi om när det e dags för barn nr 3 (om vi nu välsignas med ett till) och vi tycker båda att det passat bra när Mathlida är ca 3.5 år gammal absolut inte förr då vi båda vill få så mkt exklusiv tid som möjligt m lilltjejen.
hade jag inte haft Oumie sen tidigare tror jag att det hade varit viktigare för mig att få barn m min man och vi hade helt klart gått igenom ivf osv. hade jag eller han inte kunnat få barn ja då hade vi levt m det (ngt man pratar om i äktenskapsskolan som man går igenom innan giftermål när man e katolik eller gifter sig katolskt) då vi båda är troende, om än i olika grad, så är barnlöshet inget skäl till separation. hade längtan varit väldigt stark så hade vi adopterat helt klart! det skulle jag ff kunna tänka mig o göra faktiskt.
Hej allihopa,
nu har vi landat hemma på svensk mark igen! Kom hem natten till igår & var ganska slitna efter bilresan från Amsterdam, men der gör inget eftersom vi ändå är hemma nu 
Tvätt, kolla post, packa upp & annat kul stod på agendan igår
Inser att jag inte kommer att ha en chans att läsa ikapp de senaste veckornas prat (så jag skippar helt enkelt det), men har "randomly" skummat igenom ngn sida lite här & där, & fastnade speciellt i diskussionen ni hade igår.
Klart intressant & egentligen har jag nog inte så mkt att tillägga, det mesta kloka har redan sagts/skrivits. Känner igen mig mkt i det som Lappis skrivit (som vanligt ). För mig har inte barn varit självklart/ngn direkt stark drift. Lite som Vickan, att "barn ska jag nog ha". Det viktigaste var att träffa en man som jag vill dela livet med (många grodor har jag kysst genom åren, så barn hade jag kunnat skaffa flera ggr om, om det varit en starkare drift). Visste ju inte om barnbiten skulle funka pga såväl ålder som min förlust av ena äggstocken osv. Adoption skulle jag kunna tänka mig, men skulle det inte funkat det heller av ngn anledning, så vet jag att mannen & jag skulle ha ett fullgott liv tillsammans ändå. Vi är bra på att njuta, han & jag Jag har så himla många syskonbarn (i sept kommer det tionde!), så dem hade jag kunnat slösa en massa kärlek på & ta med på resor/saker & ting. Ok, inte samma sak, men det skulle vara ett gott liv ändå!
Hmmm, det blev nog snurrigt detta - jaja, håller med er andra iaf!
Vickan, vad trist med missfall, men som ngn skrev, när det sker så tidigt, då är det ju antagligen ngt allvarligt fel med fostret/embryot & kunde aldrig bli livsdugligt ändå. Låter kanske krasst, men skönt att det hände så tidigt & på ert första försök! Ni kan ju uppenbarligen få till det, det är ju ett bra kvitto att ha med sig på resan framöver. Kram!!!
Cicci - skickar en lång & varm kram, du verkar behöva många av den varan just nu 
Välkommen hem Piggelin och precis som du skriver, känner igen mycket i det du skriver!
Mrs B skrev 2008-08-15 10:07:26 följande:
Gosnosen - ja man vet ju aldrig hur det slutar, dvs om det itne blir några barn och din make en vacker dag vaknar upp o säger att nej - nu går jag vidare. men skulle det ske så är han ju inget o ha ändå och då ska du vara glad att det inte blev några barn m honom!! håller tummar o tår för er med!
