Ännu en tur med barnkarusellen

Vickan, stora kramar!!! Hinner inte mer, ska iväg till dagis men återkommer senare.

Usch Vickan vad otroligt tråkigt!

Sweet: intressant för där tänker vi olika. Jag håller med dig om att man inte ska döma folk efter sig själv och hur man själv tänker (ett fel jag tyvärr ofta gör). Men jag skulle ha hållit fast vid min man även om det tex hade visat sig att hans spermier var värdelösa. Jag kan inte tänka mig att skaffa barn med någon annan. Visst skulle det varit en stor sorg om han tex inte hade velat adoptera, dvs vi skulle ha förblivit barnlösa. Men jag skulle ändå inte ha kunnat lämna honom för om jag fortfarande älskade honom, hur skulle jag då lyckas hitta någon annan att vilja skaffa barn med?

En annan fråga jag har tänkt på pga att min svärfar sitter i rullstol pga MS. MS kan ju vara ärftligt (de vet inte riktigt), och då har jag funderat på hur jag skulle reagera om min man fick MS och hamnade i rullstol. Men jag kom fram till att jag skulle ha hållit fast vid honom, även om det innebar en massa uppoffringar. En del skulle även lämna sin partner i det läget. Jag vet inte, men i det läget får man kanske någonstans acceptera att livet inte alltid blir som man har tänkt och planerat. Jag kan bara se mitt liv som en tom öken utan honom, så det finns liksom inget annat alternativ.

Håller med både Mugglan och Sweet ! Så kloka tjejer här inne! Dock har det aldrig varit självklart med barn för min del. Har alltid sagt att jag vill försöka men aldrig tagit förgivet att det i slutänden skulle ge något (usch vad rätt jag hade). Har även tidigare sagt att om det inte blir något så får jag vara utan dvs ingen adoption men där har jag tänkt om.

Sweet - solskenshistorian om den 4:e IVF'en är en av anledningarna till varför jag lämnar dörren öppen för kanske ytterligare ett försök (ett fjärde). Har hört flera som har lyckats just på det försöket, en av mina kollegor bland annat. Som sagt, vi får se hur man känner och mår om ett halvår.

Vickan - nej usch vad trist! Hoppas du fick sova i natt.

kramar till dig Vickan, attans att det skulle bli missfall, när det började så bra!

Intressanta diskussioner kring barn o män eller inte o så vidare. För min del handlar det om vad jag känner för min man just nu som avgöra hur jag tänker ( jag är en extrem känslo människa). Om ni frågar mig nu så skulle jag kunna tänka mig att få till ett barn till med honom, så Victor får ett hel syskon och om han sen vill skiljas (som han har sagt ett par gånger nu efter aborten att han vill) så skiter jag i det, orkar inte bry mig längre, man känner sig bara bitter uppgiven och en smula död...
Förut var jag rädd att maken skulle dö, jag vet att jag sa till honom då att jag ville att han skulle frysa ner spermier så jag kunde få en del av honom i ett gemensamt barn eller 2 om det skulle hända, men då var jag kär och lycklig....
Så beroende på hur man har det i sin relation så tänker iaf jag olika.
I af jävlig frustrerande att höra hur gulliga män Lappis och Nenne mfl har för mig är det som stick i sidan, för jag har aldrig o kommer aldrig att få uppleva en sådan total lycka med min make. (Liksom det är frustrerande för er att höra att jag eller andra blir på smällen o ni inte.... )

I dag ska jag träffa Iris!
Hi hi hi, det ska bli kul o hennes mamma. De kommer till parken där jag o Victor är en stund på eftermiddagarna Vi har ju inte setts på 2 månader, sedan vi hade picknick i Humlan (shit då måste jag ju varit gravid - absurt)...

I går ringde min gyn läkare från mamamia, hon sa att jag o maken kunde köra igång i gen nu, ha ha ha, tyvärr är nog ingen så sugen att vara nära den andre... hoppas helgen kan tina upp saker lite...
På tisdag har jag tid på Gynspecialisterna på odenplan, de inger alltid hopp när man varit där, bästa stället. Efter jag var där hösten 2006 har jag älskat dem, de sa till mig att jag inte skulle vänta till helgen för de så ägblåsorna som var på väg, och istället hoppa på maken bums, det gjorde jag (o även på helgen med...) och den gången blev Victor till efter att jag varit där!

Hur som , skickar kramar till er alla!

PS Vickan, inte för det hjälper kanske, men fostret var ju inte friskt om de släppte taget, det är ju det som är bra med att man får M. DS

KRAM

Usch, vad jobbigt, Vickan! Hoppas att du kan finna någon tröst i vetskapen om att du kan bli gravid och att du fått sova i natt och att du inte längre har ont. Kramar igen!

Oj, när jag läser Sweets låååååånga inlägg så inser jag att jag inte håller med om ett enda ord. Vilken tur att vi alla är olika!

Cicci, många kramar till dig också! Jag hoppas så att ni tar er ur det där på vilket sätt det än må vara. Det låter hemskt jobbigt.

Efter en lagom jävulsk start på natten lyckades jag somna framåt ettsnåret. Nu har jag pratat med kvinnokliniken och fått veta vad jag ska hålla koll på och när det ev kan vara läge att söka vård.

Missfall var ju verkligen inte vad jag hade längtat efter. Än så länge tampas jag mest med smärtan men visst finns besvikelsen där också. På de få veckor som gått sedan jag plussade har maken och jag hunnit skapa oss en bild av hur det skulle bli sett ur rätt många aspekter. Att drömmar/planer kraschlandar är ju tungt... men jag har en tröst i att jag faktiskt kunde bli gravid.

Och en annan stor tröst är att få babbla av sig här i tråden!

NEJ! Fy fasen vad tråkigt Vickan! *kramar om* Håller med övriga, hoppas du fått sova och att det onda gått över!

Cicci
åååh ciccigumman, önskar att ni kunde hitta tillbaka till varandra! Förstår att det inte är så kul att läsa om dessa "perfekta" förhållanden när man inte är där själv (för tillfället). Verkar vara lite berg- och dalbana hemma hos dig, för jag uppfattade det som att maken och du möttes någonstans efteråt men nu verkar han ju ha kukat ur igen. (ursäkta språket). Vill du skiljas också? Varför vill han? Hur var det när ni gifte er, kan ni (och vill ni) komma tillbaka till där ni var då? Hoppas, hoppas att det löser sig snart!