Ännu en tur med barnkarusellen

Oms, jag förstår inte riktigt vad du säger, jag svarade bara på att det var någon som frågade Cicci om varför hon vill ha ett helsyskon och att det sen diskuterades att halvsyskon inte var mindre värda eller sämre än helsyskon.

Jag läser igenom de senaste dagarnas inlägg och de rör upp en massa känslor och tankar. Mest av allt tänker jag på varför jag fastnade för den här tråden i första taget; här finns en massa olika individer av olika bakgrund, erfarenheter och tankar. Vissa dagar är tonen oseriös, och glad, andra dagar är det allvarligt och tungt. Hur fånigt det än kan låta, så är tråden som livet självt.

Det känns ännu fånigare att komma in här som en inkräktare/smygis och kommentera bara då och då. Det blir även svårt att säga något alls när jag gör det så sällan. Men ni ska veta att jag tänker på er och saknar er, både att skratta och vara ledsen ihop med er.

Och så till mig själv då! Läget hos oss är under kontroll, eller så låtsas vi som det i alla fall. J har precis rakat bort sitt hår och förbereder sig för sin stora behandling som ska förhoppningsvis göra honom frisk för alltid. Det känns både läskigt och förhoppningsfullt på samma gång.

Jag pendlar i humöret (haha, vad är skillnaden mot i vanliga fall??), och det händer fortfarande att jag får riktiga knäppryck och grinar åt totalt oviktiga saker. Jag är fortfarande helt inställd på ivf när J blir friskförklarad, men jag måste erkänna att jag är tillbaka i mina gamla tankebanor när det gäller att skaffa barn. Jag hoppas att det finns någon kvar här när det är dags för oss igen...

Så...äh... tafatta kramar till er.

/A

hej Page! Tänkte på dig igår faktiskt! *kramar om hårt och vägrar släppa taget* Hehehehehehh!!! Nej, kämpa inte emot! Känn vad skönt!

Håller tummarna allt jag kan till det som komma skall! Och JAG kommer att vara kvar i tråden även om jag hoppas att jag inte är kvar på samma sida av startlinjen då.

********
Lappis
fasen, har vi helt bytt cykelbana nu, alltså??? Hur gick det med Glandinen, har du knaprat ihärdigt eller?

Långt kvar till BIM för egen del (tack och lov är jag arbetslös så jag har ingen koll på dagarna nu) och jag ska den här helgen försöka knåpa ihop lite grejer tills när vi ska vara toastmasters. HUVALIGEN! Har ni några bra idéer? Tänkte förstora ett kort på paret och så får gästerna en varsin del att måla av det på en stor duk. Om jag orkar. Skoleken känns ju trygg men lite tråkig, kanske. Ska man hålla tal också? det är ju ändå min morbror som mer har varit storebror. Får klura lite på det. AAAAAAAHHH!

Godmorgon!!!

Äntligen fick jag sova lite mer i natt och det behövdes verkligen eftersom jag hade migrän igår. Inget roligt när man är själv och dessutom ska ta hand om en busig bebis som bara gnäller.

Nu ska vi snart åka och hämta hem en lortig Max från torpet. De har bara kallvatten och mulltoa där så det kan nog behövas en dusch när vi kommer hem igen för han har levt loppan där både ute och inne, precis så som han vill ha det, min lilla Tarzan.

Oms
Kan säker vara så som du säger angående sängen, sömnen och krypandet, för Malte är överallt i sin säng. Kommer liksom inte till ro. Har dessutom känt att det är lite vasst i överkäken så en tand kanske också är på g. Jobbigt är det iaf eftersom maken inte är hemma och kan hjälpa till.

Page - dina kramar är inte speciellt tafatta... och här kommer ett gäng tillbaka till dig. Läbbigt att J går in i fasen STOR BEHANDLING men jag lovar att hålla alla tummar som går OCH be till den Gud som i alla fall jag tror på. Blir så upprörd när jag tänker på J och hans sjukdom - varför drabbas människor som han som är mitt i livet? Cool lirare dessutom.

Själv - är jag glad över att smärtan verkar ha gett med sig även om det fortfarande rinner blod. Känner mig mest semesterseg så det är svårt att veta om jag är tröttare än vanligt eller inte. Ska sega två dagar till innan min fyraveckorsvila är slut och allvaret börjar igen.

Page! Jag blir alltid lika glad när jag ser dig här. Svårt med kramrädda människor, men jag tror fortfarande på kognitiv terapi mot kram rädsla så här kommer en till stor kram farande En tuff tid har ni framför er men förök komma ihåg varför ni gör det även när det känns tufft - helt underbart om maken kan bli frisk! Du får titta in så mycket eller lite du vill.

Vickan, bra att det inte gör så ont längre. Zozo skällde lite på dig igår för att du inte sökt läkare. Jag har ju varit i din situation själv och vet att sjukvårsrådgivningen inte tycker att man ska det. Men det kan vara tryggt för din del att göra en undersökning om någon tid även om det slutar blöda så att du vet att allt är ok. Får du minsta lilla feber den närmaste tiden så bums in och kolla, även om tror att bara är en fökylning.

Med det sagt, tidiga MF är väldigt vanliga men så otroligt sorgliga för de som är drabbas. Du kan inte ha utlöst det själv. Som Oms och Cicci sagt beror det oftast på att något blev fel med embryot.

Muggles nämnde progesteron. I vissa fall kan man som tjej producera för lite progesteron vilket skulle kunna leda till tidigt MF i onödan. Jag fick det efter två supertidga MF och ett utomkvedshavandeskap. Om det var det som gjorde susen eller en annan kur jag tog (liten dos acitylsalicylsyra mot eventuella miniblodproppar som kan störa) vågra jag inte svara på. En eventuell nästa gång tror jag att jag kör den kombon för att vara säker, men kanske är det mest psykologi för min del.
Det är ofarligt med progesteron, men man måste får det utskrivet.

Kram!

Start september - vettigt inlägg där... hm.. lovar att tänka på saken.. jag har tänkt att kontakta sjukvården igen nån gång i mitten av veckan beroende på hur detta utvecklas...

Gårdagens diskussion var mycket intressant. Här kommer min syn. Jag har nog hela livet tänkt att jag någon gång hoppas jag får barn. Jag har varit tillsammans med maken sedan innan jag kände någon barnlängtan mer praktikst, men redan från början känt starkt att han ville ha barn. Av den anledningen tog jag redan som väldigt ung upp frågn om vi inte kunde få barn och vad som hände då. JAg har själv alltid känt adoption som ett alternativ, i alla fall i teorin. Makens svar gjorde mig trygg i att han i första hand valde mig, men i det fanns ett löfte från min sida i att vi skulle någon gång försöka - han skulle inte acceptera att jag senare sade att jag inte ville ha barn. Däremot om det inte gick - ja då var livet sådant. Han hade också med sig en känsla för att det inte skulle vara en helt enkel process utan kunde ta tid.

I det har vi sedan levt tio glada år utan att jag tänkt på barn. Han började nog tänka långt innan, men accepterade mina tankar på att jag behövde avsluta utbildning, att vi skulle ha råd med annat boende etc. Dock dröjde vi lite länge enligt hans uppfattning på grund av att jag tvekade och hittade på anledningar, jag var helt enkelt för förtjust i vårt liv samt inte minst mitt jobb. Till slut krävde han att vi satte ett startdatum vilket skedde. Läskigt men bra för min del. Jag hittade tråden typ dagen efter detta datum och inledde först en smygläsarkarriär innan jag senare knackade på... Mitt nick har med det där startdatumet att göra...

Dock fegade jag ur första månaden vi var oskyddade, det blev bara en gång och jag var lättad när inget blev. Maken blev så arg på mig för det. Nästa månad gick jag in för det och drabbades av den totala besattheten av symptom, på den vägen fortsatte det sen. Det var jobbiga månader, maken var glad för att vi försökte men tyckte jag var för fokuserad (det klassiska hart jag förstått). I mig hade jag en liten skuldkänsla gentemot maken för att jag tvekat i så många år när det nu kändes så jobbigt att det inte blev något. Naturligtvis blev det bråk med det som grund, det sliter på förhållandet att försöka. Till slut gick det ju vägen och vi är så otroligt lyckliga för det.

Sammanfattningsvis, för egen del behövde jag av den jag gifte mig med en försäkran om att vi skulle leva ihop även om det inte gick. Men nu när jag sett hur processen sliter kan jag förstå att förhållande går i kras.

Start september; det var PRECIS det jag menade till Vickan. Jag är själv sa himla urdumt försiktig med att ga till läkare "i onödan", men nu i samband med graviditeten har jag varit tva ganger när det hände saker jag inte fôrstod eller var säker pa, och det var SAAAA skönt att bli av med oron (och smärtan!).

Förresten, jag vet inte om jag sa det men min franska väninna som fick MF dag 1 efter att hon upptâckt graviditeten i mars är gravid igen! Nu är hon nästan i v 12 men det verkar, peppar, peppar, fungera bra den här gangen. Det enda är att hon blivit sadär extremt franskt pipig, som jag ofta retar mig pa. Fransyskorna förvandlas ibland till sma hjälplösa dunungar som plötsligt inte kan göra nagot alls själva, utan hjälp fran store, starke mannen.. Naja, det är ju inte min business! Roligt att det fungerar för dem iaf (de är inte precis tonaringar längre - hon är 36 och han 38) även om bada är arbetslösa.