Livets viktiga och oviktiga frågor

gosnosen: Mitt illamående började vecka 7, och slutade vecka 13-14 (enligt den vanliga räknemodellen där man är i början på vecka 5 redan när man plussar vid BIM)... Vecka 8-12 var de värsta, med illamåendet. Dock mådde jag aldrig illa hela dagarna, för mig var em-kväll värst. Och det som kändes bäst att göra när jag mådde illa var att ligga stilla och ta det lugnt.

Så en slapp semester skulle jag inte backat för, i början av min graviditet...

gosnosen - vart har ni planerat att resa?

Lapinette, vad det gäller barnfrågan håller jag med dig, precis samma inställning!

Gosnosen, jag började må illa i vecka 4 och har inte slutat än, förra gången släppte det efter vecka 18, men jag tror inte någon annan här har haft sådan otur som jag hittills så det ska du inte gå på! Prova redan nu att ta en postafen och se om du tål dem och hur du reagerar, går det bra så kan du ju slänga med en förpackning i väskan när ni reser.

Lappis: Låter helt underbart att du känner så!!! Det är du väl värd. Jag tycker du tänker helt rätt, det var 100% satsning på de ivf-försök ni gjorde, men när det inte tog sig så har du ju i alla fall försökt och behöver inte ångra något.

Angående adopterade barn så är jag helt övertygad om att man känner likadant för dem som för biologiska, om man inte bestämt sig för motsatsen...? De barn jag tillbringat mest tid med är mina syskonbarn, och jag har alltid känt väldigt starkt för dem, och skulle rent känslomässigt inte haft några problem att ha dem som "mina egna". Och har nyligen också upptäckt att det känns precis likadant med makens syskonbarn, som jag då inte har något genetiskt band till.

Så jag tror inte jag skulle ha några som helst problem med att älska ett barn enbart för dess egen skull, alldeles oavsett genetiskt ursprung.

Sedan skulle jag nog sörjt att jag inte kunnat få biologiska barn, men mer pga känslan att jag misslyckats med något som jag ville att min kropp skulle göra, än för att det faktiskt inte blev ett genetiskt barn...

Så tanken med "hellre barnlös än adoption" kan jag inte relatera till, även om jag har full respekt för att man känner så, och då bör följa den känslan.

Hmm, "genetiskt barn" låter ju litet mysko... Undrar hur jag tänkte där, men ni fattar nog vad jag menar i alla fall...

Nu in i duschen, ska iväg på släktkalas

Ore - jag älskar brorsbarnens kanin så till den milda grad att jag gråter när jag måste lämna honom ifrån mig! Jag tror inte jag har några problem att älska vad som än flyttar in hemma hos oss. Sen har jag självfallet läst en hel del om adoption de senaste åren och bl a om de som har både biologiska och adopterade barn. De säger själva att de inte känner någon skillnad alls och blir rosenrasande när omgivningen undrar och frågar eller tar för givet att det är skillnad.

Sen visst så önskar jag först och främst att få ett barn som bär på min och makens ursprung men jag känner inte att det är värt mer uppoffringar, tid, gråt och smärta. Nu har jag försökt och det funkade inte. Måste acceptera och gå vidare.

Ha så skoj på släktkalaset!

Själv ska jag börja förbereda kvällens middag.

Lappis, tycker du skriver klokt om adoption!!
Så skönt det låter att du är lycklig!!

Gosnosen
Håller alla tummar för er ÄD!!

Ore
Nej, det är så fiffigt att vi är undantagna arbetstidslagstiftningen! Det heter att vi har förtroendearbetstid, och då kan man jobba hur lite eller mycket som helst! (Tror det kallades oreglerad arbetstid förut.) Vi har ju OFTAST inte jättestor arbetsbörda på jouren, jobbar oftast inte hela nätter osv, men det är drygt med jour så ofta!

Lappis
Håller med Ore - det är ju helt underbart att du känner dig lycklig nu!

BS
Min lutealfas har varit lite svårräknad pga mycket spottings, men 7-8 dagar som kortast och 14 som längst. Jag ställer gärna upp på att vara den där "någon" som ska bli gravid snart! (Hoppet är verligen det sista som överger en...)

Har inte riktigt tänkt igenom det där med adoption, och inte pratat med maken om det... Helt omöjlig tanke är det inte, för mig iaf.

Snigeln, ja det finns ju absolut ingen anledning att du inte ska vara denna "någon" som det är dags för, ni har ju till och med kollat att ni inte verkar ha några fel.

Spottings har jag aldrig drabbats av i någon större utsträckning, det var ett par månader som jag var sur över det minns jag eftersom jag aldrig haft det tidigare men det var precis efter kortisonsprutan och sedan ordnade det till sig igen så det är kanske något man ska vara tacksam över i alla fall. Överlag är det ju för jäkligt att man ska ha mens en halv livstid och det i bästa fall leder till ett eller ett par barn, resten är meningslöst lidande, suck.