Vem ska jag gå med till altaret??

Följ ditt hjärta, det gjorde jag. Jag gick in med min pappa men det vågar man knappt nämna här

Finns många trådar och diskussioner om detta ämne. Jag anser att man bör gå in med sin blivande man av många olika anledningar. Jag läste en väldigt bra kommentar här för några veckor sen. Det var en tjej som gift sig alldeles nyss och skrev att det allra bästa under hela bröllopet, fest och vigsel, var ögonblicket innan dörrarna till kyrkan öppnades och hon stod där med sin blivande man, de tittade på varandra och gick gemensamt in i kyrkan. Det pirrar i hela mig bara jag tänker på det ögonblicket. Ett ögonblick som jag inte skulle vilja dela med någon annan än min man!

Vill du gå in med din pappa så hör efter med prästen först, i många församlingar är det inte tillåtet att gå in med sin pappa.

Hoppas du får ett underbart bröllop!

Innan jag hade koll på hur diskussionen här på bröllopstorget kan gå till så sa min fästman att han tyckte det vore fint att gå in tillsammans för att visa att vi var jämställda och att det var ett gemensamt beslut, självklart så föll jag pladask för denna lilla förklaring och kan själv inte tänka mig att ha det på något annat sätt.

Om du och din fästman båda vill att din pappa leder dig in och vigselförrättaren tycker det är okej så kan ni väl göra det. Jag har hört att de i USA ätminstonde på vissa ställen har ändrat texten från "vem ger bort henne" till "kommer hon med välsignelse från sin familj".

Av erfarenhet har jag nu märkt att det är betydligt fler präster som tillåter att du går in med din far än vad de som skriver i BT trådarna ger sken av. Min man och jag gick in tillsammans men hade en präst som satte kärleken och löftena i fokus och inte hur man går in i kyrkan.

Jag är mkt tacksam för alla inlägg och önskar fler åsikter!! :)
I slutänden gör jag och sambon ändå vad som passar oss och kyrkan bäst... Men det är roligt att höra ändå!

För min del skulle det bara vara - konstigt - att gå in med någon annan än maken.

Vi har levt tillsammans i flera år, har barn tillsammans, ja ett liv tillsammans redan. Om jag någongång blev "överlämnad" eller maken "godkänd" av mina föräldrar så var det längesedan, inte när vi gifte oss.

Sedan är jag kankse inte typen som blir överlämnad - mer en som går min egen väg

Vad tycker din blivande?

Min blivande man och jag ska gemensamt gå in i kyrkan, på lördag faktiskt! Jag småryser redan nu när jag tänker på hur det kommer kännas när vi går där tillsammans till den ingångsmusiken som vi gemensamt har valt...hur det kommer kännas när dörrarna in till kyrkan öppnas.

Det ögonblicket behöver man ju inte enbart uppleva just när man ska gå in i kyrkan. Den underbara stunden var vi med om när vi träffades innan cermonin och vi satte oss i limosinen och var på väg till kyrkan tillsammans. Och jag kan lova att det pirrade i magen vääääldigt mycket