Vem ska jag gå med till altaret??

Vi har vacklat lite fram och tillbaka... Det dröjer 10 månader innan dagen det gäller kommer... Min sambo och jag kommer att diskutera det lite till... Finns fördelar med båda.

Men jag tycker att Hofsan har liknande värderingar som jag... Intressant att höra hur ni gjorde! :)

Tackar alla andra för åsikter era också! Alltid intressant och höra hur andra tänker...

Jag som sett en del från sidlinjen (vaktmästare) kan lämna rapport om hur det ser ut. När brudparen går in tillsammans så är de glada, nervösa, fina, vackra tilsammans. När bruden går in med någon annan så syns inte mannen, man helt enkelt struntar i att titta på honom, bruden brukar vara lite av högsta hönset och faktiskt så brukar gästerna kommentera pappan inte brudparet. Helt fel tycker jag, tur att våra präster har tagit en policy som säger att här går man in tillsammans.

Det fanns flera skäl till att jag inte blev överlämnad, bl.a. samma som Didis nämnde, jag och min man hade varit sambo och levt tillsammans i ganska många år innan vigseln.

Men även det faktum att jag har två föräldrar som jag älskar, och min man likaså. Vi skulle aldrig fått för oss att välja ut EN av dessa fyra att ha en särskild roll vid vårt bröllop. Det hade känts ganska orättvist mot de andra tre, hade jag tyckt...

Vi gick in tillsammans, för det är vi som valt att leva ihop, vi gjorde det här tillsammans, hela vägen, varje steg. En symbol för hur vårt förhållande var och skulle fortsätta att vara. Vi spenderade så mycket som möjligt av vår bröllopsdag ihop och det är jag glad för, för hua vad fort det gick. Och att då ha upplevt så mycket som möjligt tillsammans, det stärker bara minne av dagen för oss. Och speciellt när vi går upp för kyrkogången, bara vi och brudnäbbarna, står där utanför, tittar på varandra och vet att nu är det dags, en snabb kyss och sedan gå in tillsammans, den känslan var underbar.

Jag ska gå in med min Pappa.
Dock har vi inte ok:at detta med prästen ännu men förhoppningsvis så blir det inga problem.

Jag är oxå väldigt självständig och har alltid gått min egen väg här i livet. Men kan inte för mitt liv se hur det kan vara ett hinder för att bli framförd till altaret av min far.
Jag tycker att det är en fin gest - thats it!

Tycker inte att man behöver läsa in allt för mycket i allt som görs kring och under brölloppet alla gifter vi väl oss av samma anledning - KÄRLEK!!!

Tur att vi är olika! Så tråkig världen skulle vara om alla tyckte o tänkte likadant! Jag tycker, precis som TS, att det är jätteintressant att läsa vad alla ni andra har för tankar kring detta... vissa inlägg, både här o i andra trådar har fått mig att tänka till... och det gillar jag.

Jag läste samma inlägg som brudjuli2010 där en tidigare brud beskrev ögonblicket innan de gick in tillsammans...och jag fick samma rysningar. Så vi har ändrat lite i vår ingång...

Vi ska gå in en och en, men från samma port (vi gifter oss borgligt i en loge). Först går jag in, i ensamt majestät till "En tuff brud i lyxförpackning". När jag kommit fram så byter solisten sång, till "Han går som en karl" och då går min karl in!
Tidigare skulle vi gått från varsitt håll och mötts på mitten, men jag kände att jag ville stå och vänta tillsammans med honom... om jag ska klara av det här så måste jag nog få hålla hans hand in i det sista.

Jag förstår inte hur det skulle vara en fin gest att bli förd av sin far. Men det visar väl hur olika man tycker.

Dock blir jag mest trött över hur påverkade folk blir av alla amerikanska filmbröllop. Brudöverlämning är inte en svensk tradition, utan en ren kopiering från utlandet.

Jag ska också gå in med min pappa. Prästen pikade oss lite och menade på det budskap som det kan ge sken av dvs att pappan ger bort dottern osv. Men när jag bestämde att jag ville gå in med pappa så tänkte jag inte alls i de banorna, min pappa är världens bästa ( f.ö så är han min styvfar) och självklart vill jag gå in i kyrkan med pappa - så tänkte jag. Och pappa är så stolt över att jag vill gå in i kyrkan med honom. Och sen står min blivande därframme och väntar, vilket kommer få mig att vilja rusa dit- men den som väntar på nåt gott.. Det kommer att bli helt fantastiskt

p.s. Jag tycker som de flesta andra; Man ska göra det som känns rätt för en själv!

"Alla olika, alla lika" - Hoppas att du får en underbar bröllopsdag!!

Givetvis ska man göra det som känns rätt för en själv...

För mig är det dock helt obegripligt att man vill bli överlämnad av sin pappa. Precis som jag snarare skulle blivit arg om min man frågat mina föräldrar om lov innan han friade. (oxå typiskt amerikansk film grej). Jag är inte någons att ge bort och mina föräldrar har ingen bestämmande rätt alls över vem jag gifter mig med.
Jag valde att gifta mig alldeles själv och vi gick in i äktenskapet tillsammans. Allt annat hade känts galet.

Dessutom skulle det för mig kännas väldigt fel att prioritera den ena av mina föräldrar över den andra eller göra mina föräldrar - men inte mannens till en del av akten.

Helt enkelt begriper jag inte grejen. Varken symbolhandlingen eller varför man vill det. Men alla är vi olika... =P