Summan av kardemumman - livets väsentligheter
Gud vad gulliga niär allihopa! Tänk, jag hade mer eller mindre väntat mig att ni skulle gräla på mig för att jag var lite spydig mitt framför läkaren...
Nu vet jag vid det här laget att min sambo ÄR med EGENTLIGEN, bara det att han har så in åt helskotta dyngsvårt att v-i-s-a det. Han tycker liksom "men vaddå, jag SITTER ju här, klart jag är med"
Ärthjärna!
Och så kan han ju inte rå för att det är jag som ska spreja och så vidare lika lite som han kan rå för att ett eventuellt barn skulle bäras och födas av mig. Men det är liksom det där att jag är den som lusläser broschyrer och allt.
Fast så är hela våra liv, -utom om det gäller olika alternativ till uppvärmning och elförsörjning av ett hus... Då jäklar jkan han läsa och vrida och vända på det ena efter det andra.
Nu blev jag faktiskt mest sur och förnärmad över att jag tycker läkaren tillrättavisade mig och att även vården verkar ha så JÄKLA mycket medlidande och förståelse för de STACKARS männen och jämt kräver att man ska förstååå och uppskatta dem så himla mycket.
Som det där med spermaproven. Jag fattar väl för bövelen att det är pinsamt och hur sjukt känsla som helst med det där burkandet och vi har garvat åt saken ska ni veta.
Däremot fick jag spel en av inseminationerna och hojtade åt karln att "jag SKITER i om du tycker det är pinsamt nu längre och du KANSKE skulle ta och sätta det lite i relation till allt JÄVLA grävande som JAG ska vara med om hela tiden. Jag GÖR juinget annat än ligger med benen i vädret med någon vilt främmande människas ansikte 40 cm från det heligaste. Det är VÄLDIGT avslappnat och naturligt. Ska vi byta?"
Den gången började han asgarva och konstaterade att "nä, när du säger det sådär så...det är klart..."
