Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    Summan av kardemumman - livets väsentligheter

    För egen del undrar jag ju ännu mer om det ens är någon idé att göra något alls om "en gång är ingen gång" och man ska göra ett första försök som någon jäkla övning för kliniken eller vaddå?
    Vi får ju pröjsa helt själva och jag fick infon igår att man betalar i förväg. Så jag vet inte, det känns som att inte alls är ett försök och en chans, utan mer en jävligt dyr undersökning.

  • passionsblomman

    Ja, jag har sagt till min sambo att det där med att räkna procents chans och så får vi helt enkelt bara ta och skita i, för det är ändå bara teoretiskt spekulerande.

    Vi måste ju välja att se det som att det är en chans. Punkt.

    Men jag kan ju inte låta bli att misströsta förstås. För hur ofta går man och tror att man verkligen skulle dra en vinstlott?


    Lapinette skrev 2010-01-21 13:28:14 följande:
    pb - förstår dina tankar men det är ju även många som lyckas på första försöket ... det är helt enkelt ett lotteri. Drar man högsta vinsten eller en nit?
  • passionsblomman

    Javisst fasen. Det visste jag ju egentligen. Herregud, vad har häntmed min hjärna!


    Lapinette skrev 2010-01-21 14:10:17 följande:
    EA - kräv, kräv, kräv! Tyvärr måste man göra det. pb - äggdonation
  • passionsblomman

    Förresten, igår frågade min sambo -för tredje gången- ifall man får humörsvängningar av hormonbehandlingen.

    Läkaren har nu mer eller mindre lovat honom att det får man INTE.
    Man kan MÖJLIGEN få lite -med betoning på lite dov huvudvärk och kanske att det spänner lite i äggstockarna när det närmar sig ÄP..

    Jaha? Så att många kvinnor mår på en massa olika vis av alla olika hormonhistorier genom livet, från P-piller till klimakteriebesvär och PMS, graviditet, amning etc, det är bara en massa undanflykter och svepskäl för att få plats att vara satmaror bäst man vill då eller?

    Och att ta stora doser hormoner för att massproducera ägg skulle gå kroppen helt obemärkt förbi då?

    Jag inser att alla säkert inte känner av vare sig humör eller trötthet, men hallå! Bara bipacksedeln på Pergotimen var ju rätt innehållsrik på möjliga biverkningar.
    Där nedstämdhet, trötthet, illamående och att man kunde bli lättirriterad tydligt stod med ifall jag inte missminner mig. Liskom viktuppgång och allt möjligt annat.

    Har ni andra inte känt av alla de är hormonerna?

  • passionsblomman

    Lappis, ja jag tyckte det var ganska korkat faktiskt.
    Hela den här damen känns rätt krass och lite kantig tycker jag.
    Igår när jag äntligen fick snackat lite med min sambo igen (han tycker ju saker och så, det är bara det att jag blir så jääääääkla less på att behöva dra ur karln allting jämt)
    visade det sig att han tykcer hon är väldigt osympatisk och "konstig" som han sa. Och därför blir han tyst hos henne för han blir så irriterad att han tiger för att inte visa det.

    Själv har jag tänkt "äh, det är väl jag som är känsig och snarstucken"

    Jag tycker nog faktiskt att det inte nog kan betonas att man är två om allt det här och påminna mannen om hans betydelse.

  • passionsblomman

    Lappis, ja, det är ju faktiskt så att de ÄR utanför också. Helt bokstavligen. allt för kvinnan är inom och inuti med hela barnkarusellen.
    Egentligen är det ju faktiskt när man tänker efter först vid adoption som det på sätt och vis blir lite på samma villkor kom jag att tänka på nu.

  • passionsblomman

    Apropå adoption: när de visade de små femmånaders bebisarna i Haiti nu häromkvällen gick mitt hjärta i tusen miljoner bitar!

    Alltså, INTE för att verka som att man tror att det är något lättvindigt, men känner inte fler än jag att "okej, hjälp mig dit så åker jag och hämtar minst två. Här finns plats och kärlek och trygghet"

    Sedan hörde jag på nyheterna att Adoptionscetrum dränks i mail och brev från folk som vill adoptera barn därifrån...
    så det fanns visst fler som kände så.

    Jag tror inte att folk är så dumma i huvet att man tror att det bara är att hämta barn hursomhelst som de sa. Däremot är det ju helt fruktansvärt att det just nu inte är någon lösning för de barnen då det inte finns avtal länderna emellan osv osv. Naturligtvis måste det konstateras om det finns överlevande familj och allt sådant. men hur fan ska de kola allt sånt i det där kaoset? STACKAS barn!

    och nu riskerar de att samlas ihop och säljas till trafficing istället av as som ser dollartecken framför ögonen.

  • passionsblomman

    Nä, det är klart at det inte är och hur skulle det logistiska läggas upp etc.

    Men ens arma hjärta när man ser barnen... Usch, det är ju bara för mycket!

    Fast jag mår likadant när jag ser gamla krigsfilmer och de stackars barnen. "kom ska jag krama dig så du kan sova en stund" ropar hjärtat. Fast de barnen är gamla och säkert redan döda vid det här laget.

    Hade man haft stålar kunde manju byggt en barnby och skola och allt istället. Kan inte Oprah och gänget få dra igång något lite utanför stan där det inte är så trasigt...

  • passionsblomman

    Nenne, precis vad jag själv sa till sambon. Att man ju är OLIKA. Typ.
    Och så sa jag att vill du slippa hormoneffekter i din omedelbara närhet men ädå ha en partner så är det bara attkänna efter om det finns några bisexuella tendenser inombords, för hormoner är en del av en kvinnas liv DAGLIGEN under hela vuxenlivet. Upplysningsvis.

    Han skrattade åt det och sa att det får det väl vara värt.

    Och som sagt, vad som är psykbryt pga påfrestningen och vad som är hormoner, det vet man nog sällan själv ens.

Svar på tråden Summan av kardemumman - livets väsentligheter