Vi fortsätter blanda och ge

Heeej!!
Har inte hunnit in på länge.
Vill bara säga att jag gillar din magbild skarp Nennelainen!!!
Och här är det snöstorm! Dagis är stängt så jag jobbar halv dag för att avlösa maken nu vid lunch.
Så nenne, ditt paket kommer bli ytterligare försenat. Sorry!
Men det blir ingen promenad till posten idag....

Känner mig grymt efter i tråden.
Har ngt spännande eller nytt hänt? Roligt? Tråkigt? Sorglugt? Lyckligt?

Cicci!
Såg nu att du fått tips om Alvedon till Skorpans tänder.
Här är det en jättestor grej att man kan köpa speciella väkrtabletter (kasnke är de i flytande form förresten??) till barnen just för teething. man ska då ge de lokalt i munnen där tänderna är på g.
Vi har aldrig prövat eftersom vår lilla tjej inte ahft nämnvärd värk i och med tänderna men jag vet vlera av hennes kompisar som fått detta och föräldrarna tycker det hjälper.
Så jag tror AM´s förslag är bra! Särskilt kanske innan just matintaget då det ju är bra om hon inte har ont i munnen!

Sedan till detta med att tycka det är jobbigt eller inte med barn.
Jag tror mycket ligger i det du säger Cicci. Ens egen inställning är självklart jätteviktig! MEN jag tror inte det handlar enbart om det. Det vore att gra saker lite väl enkelt tror jag.
Det handlar självklart mycket om barnet också. Vissa barn är s k high maintenace och kräver otroligt mycket mer. Uppmärksamhet och så. Jag tror t e x att iris är ett klassiskt exempel på just ett sådant barn.

Men sedan ska jag själv villigt erkänna att jag verkligen ibland kan tycka att det är skitjobbigt med barn. Att vara förälder. och jag kan ibland sakna mitt liv utan barn jättemycket. Självklart är det i vissa stunder bara. men de kommer. Fast det är inget jag känner att jag har dåligt samvete för. jag tor det är helt naturligt. lika naturligt som att man kan bli astrött på sitt jobb, sin man/fru, eller så. MEN vad jag hela tiden känner, och gör det STARKT, är att jag är oerhört lycklig och tacksam över att vi har vår lilla dotter. Och jag känner en enorm glädje över att vara mamma åt henne. Att få följa hennes resa här i livet. Fantastsikt!!!!

Men som sagt, en dans på rosor är det inte hela tiden.
och det ska jag också säga att en tanke på en 2:a finns verkligen itne just nu. Jag känner att jag knappt har energi och tid över för den jag har och är ännu inte alls beredd att ytterligare kapa min "egen tid" till noll. Ego kanske men det är så jag känner just nu.
Självklart är det säkert annorlunda för mig också jämfört med t ex dig/er som har förädraledigt. Jag jobbar ju heltid och tycker det är svårt att få tiden att räcka till. Orken likaså. Och där vet jag att jag själv SKULLE kunna göra ngt åt saken. lägger mig för sent och blir trött av det också, men kvällarna är den enda lilla stunden på dagen när jag ahr någon som helst "fri tid" och jag känner att tar jag bort den helt för sömn så kommer jag bli deprimerad. Måste få ha lit tid för mig själv också. Eller för att umgås lite med maken. Så jag lägger mig sällan före midnatt.
Men visst, vissa kvällar är jag dödstrött och kan stupa i säng runt 21.

Vi har ju heller inte mycket avlastning så det är inte så att man kan få en lördag fri eller så, Och det tycker jag är på både gott och ont.

Sweetan och Cicci mfl - superintressant att följa era resonemang om barn som del av tillvaron. Har än så länge inget att tillägga i sakfrågan.

Däremot börjar jag sakta inse hur STORT det här är för mina föräldrar. De är verkligen engagerade i att de ska bli mor/farföräldrar. Igår när jag pratade i telefon med mamma så berättade hon att hon hade läst på om det här med VAB - att man kan överlåta VAB:andet på tex henne som mormor. Pappa och hon hade kommit fram till att om den ena av dem VAB:ar så kan den andra (pappa främst) försöka tömma sitt oöverstigliga semesterkonto. Dvs de funderar på allvar att bege sig 25 mil hit till hålan för att VAB:a..... oavsett hur det blir med den saken så känns det otroligt att ha sådana föräldrar. Och på något sätt känns det som om de (eftersom de har barn redan) vet mer om vad det betyder att få barn än jag som sitter här med stor mage. Och japp, det boas nästan mer hos dem än här, de har dragit igång projekt ombyggnad av gästrummet för att det ska få plats en spjälsäng där...

Det enda eländet är de 25 milen....

Sweet - hej, hej *vinkar från ett snart mörkt Sthlm*

Förstår absolut dina tankar och jag som inte har fått till något barn och har oförskämt bra just nu, ensam med min man får ju t o m de där tankarna ... ska vi verkligen skaffa barn?! Men vi blir hela tiden övertygade av andra att det goda överväger det onda .

Sen har ju ni det extra tungt som jobbar så mycket och inte har någon släkting/nära som kan hoppa in och hjälpa till ibland. Satt själv här och funderade på att det verkligen skulle underlätta om vi hittade ett hus i närheten av min mamma (nu tittar jag ju även främst i det området ... men ibland fladdrar jag iväg).

Lapinette, hittar ni ett hus i närheten av din mamma så slå till, det är ovärdeligt!

Sweet, jag har undrat om ni skulle slå till på ett syskon medan ni var kvar i USA men inte än alltså!

Sweet - Hur bofasta är ni i NY? Jag menar bor ni där på obestämd tid eller finns det en tidsplan på att ni ska komma tillbaka till Sverige 20xx? *nyfiken*

Nenne - läste i din blogg om ditt dåliga samvete om det var någon annan i närheten som kanske kämpade för att bli gravid.
Det är klart att man kanske kan lägga band på sitt värsta "skryt", men samtidigt måste du ju tillåta dig att njuta till max av detta! Som ni har kämpat!! Det är ju ett mirakel, njut så mycket du orkar och ha inte dåligt samvete för det! Kram!
Fin magbild förresten!

Sweetie


Parnassia
jag kanske ska tatuera på magen "made by IVF" så att det tydligt framgår och ingen behöver tro att ajg står där och putar bara för att vara skrytig för att det var första försöket.

Passionsblomman! Hur var det där receptyet med fisken och saffran?!?!? Sökfunktionen suger på BT och jag vet inte om det var 50 sidor bakåt eller bara 15...