Vi fortsätter blanda och ge

Vickan, vilka underbara föräldrar! Och TA DEM PÅ ORDEN den dag det härjar vattkoppor och feber och skit och det är kalabalik på jobbet etc.

Nu har jag varit på gymmet. Shit, va duktig jag känner mig! Haha!

Sweet
Hejsan! Intressant att läsa om ditt liv overthere.

Vickan
Vilka underbara föräldrar du har. Är det första barnbarnet för dem?

Nenne
Köp en såndär tröja som man kan välja valfri text till. Va coolt! Eller ensåndär registreringskylt som man sätter på barnvagnen. Fast istället för namn eller personnr på pricken så står det Made by IVF.

japp Trollet är mina föräldrars första barnbarn. Nummer två kommer i sommar när brorsan med fru blir föräldrar.

Och japp, jag har goa föräldrar... och NÅN gång kommer de säkert rycka ut och VABa åt oss.. men som sagt.. eländet i sammanhanget är de 25 milen...

cicci - Conny åt ju inget alls i princip (utom gröt och ersättning) förrän han kunde äta själv, ratade ju all sorts barnmat med eller utan bitar i. Jag tror att vi trugade för mycket så att han fick dåliga associationer, men det har jag egentligen inga belägg för. Hoppas det är tänder som spökar och att alvedongnugg hjälper! Önskar er en toppenresa till Dubai helt utan barn- eller andra bekymmer!

BS - Vet ju hur jag kände för lillebror när jag gjorde allt för honom och han ändå inte var nöjd, så jag kan tänka mig att din man är oerhört frustrerad och ledsen!

Telis - För lillebror var ju tricket att utesluta mjölk, men det gjorde jag ju inte förrän han var närmare 2 månader (och skrek), innan dess var det semperdroppar, minifom och magmassage i parti och minut. Jag var jättenära att beställa windi (tack igen vänner!), att jag inte gjorde det direkt berodde på att jag tyckte den var rätt dyr.

snaily - Vad oerhört hurtigt av dig! Tycker du helt klart har gjort rätt för soffmys med korven!

vickan - Så härligt att ha så engagerade föräldrar (när det inte går överstyr åt ena eller andra håller)! Synd att de bor så långt borta som sagt. Men vem vet, de vi köpte huset av sålde för att hon blivit mormor och ville bo närmare (första) barnbarnet!

Gillar också ivf-tshirt-idén!

Shit, nenne, redan v15!! Tiden går verkligen fort!

Tinga - Tänkte också på att lägga flingorna vid sidan om, och plockmat. Conny fick gå på yoghurt-avgiftning när vi kom hem från semestern (farfar äter och bjuder gärna fruktyoghurt, vilket för mig nästan är som godis), så nu äter han återigen a-fil med russin eller fruktpuré (eller bara fil), men ser han en liten yoghurt-burk blir det ett väldans hallå efter "yojurt"!
Jag tycker annars som muggles, onödigt att erbjuda något de inte frågar efter. Vill han ha sylt på pannkakorna får han det, men om han är lika nöjd med fruktpuré får han hellre det.

Är skittrött men kan inte gå och lägga mig, conny och sambon är på akuten. Han trillade i vår fåtölj ikväll och höll sig för handen lite efteråt, men grät inte ens. För en timme sedan vaknade han jätteledsen och jag märkte efter en stund att han inte ens ville röra handen. Det var inte synligt svullet, men han hade ju uppenbart ONT. Det kändes dessutom som att det blev värre ganska snabbt, trots alvedon (som nog dock inte hann kicka in på den korta stund vi väntade...), så vi tog snabbt ett beslut (efter samtal med vårdguiden som tyckte vi kunde avvakta till i morgon om han kunde sova men annars åka in nu) och nu är det bara att hålla tummarna för att de slipper vänta hela natten. Jag borde förstås försöka sova eftersom man inte vet hur mycket det blir av den varan senare i natt, men hur kopplar man bort det här så mycket att det går att somna??
När jag hämtade på dagis hade han ett litet sår på läppen och nu ikväll pratade han om någon trappa, men det gick inte att förstå om han menade att han har trillat i en trappa tidigare idag... Får fråga dagis i morgon.

Åh, nu ringde sambon och de är redan på väg hem! Ingen röntgen, de hade känt och klämt och inte tyckt att något verkade brutet (alvedonet hade nog kickat in, för sambon sa att han inte hade reagerat lika illa som hemma), i stället får vi åka in i morgon igen om det blir värre. Han har fått starkare smärtstillande och även smärtstillande med sig hem. Jätteskönt! Så nu ska jag borsta tänderna och krama min lille kille hårt och länge när han kommer hem. Men akta lilla handen...

Föräldrar i närheten är guld värt, själva har vi ingenting. Det går att lösa ändå med andra barnvakter, men det kräver betydligt mer jobb att hitta någon som känns bra. Vi har hittat bra annan hjälp med att hämta på dagis, lite dagtid ibland på helgen och så men kvällstid eller längre perioder blir liksom inte av för oss när vi inte har släkt i närheten känns det som.

Lilla tjejen har vi på 20 månader varit ifrån båda en natt till 04.00 samt en kväll till 22. Hade vi haft föräldrarna i närheten hade det alla gånger blivit mer restaurangbesök...

25 mil om det krisar är faktiskt inte oöverkomligt långt.

Koko, men lilla lilla gubben!
Vilken tur att det inte verkar brutet!
Åh, jag förstår exakt hur mycket du vill krama honom nu!

Har förresten en systerson som är lite väl smärttålig. Han gjorde illa fingret en gång men sa inget till någon förrän efter över ett dygn då han kom och sa "gör ont i fingret" och då var det brutet, och detta hade ungen sovit med och allt.

Usch, En gång ramlade han nerför trappen -jag var där och hörde eländet-alla rusade såklart ut i hallen och vänade oss ju att se honom medvetslös därnere. Nä, då reser han sig och spärrar upp de klarblå och säger "OJSAN!" för att sedan pila vidare med rödrosiga kinder och detlockiga håret åt alla håll.
Hela tjocka släkten bara gapade.

Oj, stackars Conny. Vad skönt att inget var brutet.

Imorgon ska min pojk gå till skolan igen fösta dagen efter stjärnsmällen förra onsdagen.

Han har turen att de har "tillsammansdag" då förskoleklass, ettor och tvåor ska vara ute och åka pulka och annat kul hela dagen. Alltså ska han ha varm choklad med sig och lite fika.
Det betyder upp och hoppa för mig med och fixa.
Han brukar annars ta sin filtallrik själv medan jag ligger lite halvvaken och så pratar vi lite innan han går iväg.
Kläder och ryggsäck kollar vi kvällen innan.
Han är så duktig!
Och lite nöjd och stolt att han kan själv.
Han önskade sig ju en egen väckarklocka i julklapp, för att få lov att vakna själv. Han sköter det jättebra. Jag ställer min egen fem minuter efter hans för att det inte ska bli försovningar, men han kommer alltid in till mig och säger "nu är jag vaken och jag går och tar frukost nu"

Fast innerst inne tycker jag nog att jag borde sitta där vid bordet med honom. Att riktiga mammor gör det.

Å andra sidan var jag inte hemma alls när han vaknade förr, eftersom jag åkte hemifrån vid 4-snåret.

Dessutom kommer sotaren imorgon, mellan 7-9 står det. Varför är det så diffusa tidsangivelser på sådant jämt? Vaddå onödigt att stiga upp halv 7 om han kommer kl 9!

men OJ Koko!!
Fy så läskigt!!!!!

En av mina bästa vänner har två söner varav den yngsta har en enormt hög smärttröskel.
Det visade sig för ett par år sedan att han brutit armen men gått med den bruten en hel vecka utan att ngn märkt ngt. För han hade inte gråtit eller sagt ett pip. Hon upptäckte det hela för att hon insåg att han använde den armen väldigt lite och tyckte det var konstigt så hon tog honom till vårdcentralen för att kolla. Där skickade man honom sedan vidare på röntgen där det visade sig att armen var bruten!!! Som tur var hade den inte läkt ihop fel utan de kunde gipsa utan att först "byta upp" den igen. men hon sa att hon kände sig som världens sämsta mamma efter det som låtit sitt barn gå med bruten arm så länge utan att upptäcka det!

Ang vårt liv här i NYC kontra hemflytt till Sverige står det fortfarande skrivet i stjärnorna....
Just nu har vi inte riktigt koll. Det beror på jobb och visum. Mitt visum går ut om ca 1,5 år och då måste vi för att överhuvudtaget KUNNA stanna kvar här ha ett green card. Sedan vet vi inte ens vad vi vill riktigt. Vi får se.
Känns lite stressande att inte veta hur ens närmaste framtid ser ut, men jag försöker att tänka som jag brukar, att det fixar sig till slut.

En del av mig vill gärna tillbaks till Sverige.
Men en annan del av mig vill inte tillbaks.
på många vis tror jag att det kommer bli oerhört jobbigt att återacklimatisera oss till ett svenskt liv igen. men men.... det får framtiden visa oss.

BS,
ang en tvåa här i USa vore det såklart bra eftersom även det barnet då skulle bli amerikansk medborgare vilket inte är helt fel för dess framtid. MEN just nu är det flera saker som talar mot att det skulle bli inom den närmasta tiden.
1) varken jag eller maken vill ha en två nu. Har inte tid eller energi för det plus att vi båda känner att vi vill njuta så mycket vi kan av lillskruttan också. med en två kommer det onekligen bli mer pussel och mindre tid, och nej det passar inte oss just nu.
2) låter kanske helt sjukt men för oss handlar det även om en ekonomisk fråga. Här har man ju inte alls det ekonomiska stöd som finns i Sverige. Alltså kostar dagis sjukt mycket och redan nu går en halv lön till dagisavgiften varje månad! Hyrorna på Manhattan är dessutom skyhöga så vi bor ju som sagt trångt och detta skulle inte fungera med två barn även om det fungerar med ett. Men en större lägenhet skulle äta upp alldeles för mycket av vår månadsinkomst så med tanke på detta samt en till dagisavgift har vi helt enkelt inte råd just nu. Eller kanske skulle det gå om vi verkligen verkligen ville, men i dagsläget prioriterar vi att kunna göra lite annat också än att "bara bo och betala dagis"...

men vem vet, kanske kommer det ändras om ett tag? Om man verkligen känner att man vill satsa på en tvåa.
Just nu känner jag mer som om att jag egentligen är nöjd med ettt barn, men att jag skulle vilja att lillskruttan fick syskon. Alltså jag känner inte att JAG vill ha fler barn utan att jag nog vill att HON ska få syskon.
och den känslan är ännu inte tillräcklig för att jag ska omprioritera mitt nuvarande liv för att satsa på en tvåa...
Å andra sidan vet jag att jag inte blir yngre med tiden och att man borde "skynda sig" med tanke på de problem vi hade attt få vår dotter.
Fast å tredje sidan så känner jag verkligen att OM det inte skulle bli en tvåa så är jag helt okej med det. Jag är sååååå glad och tacksam över att vi fått vår dotter och i nuläget känns det mer än optimalt.