Livets toppar och dalar

Telis: inte så nypippad då jag fick tant förra veckan - japp, vältajmat.

Cicci: oooohhhh, vill jättejättegärna ha besök! Hör av dig gumman!

Jag älskar att ha barn och skulle så jättegärna ha ett till (inga yllestrumpor behövs här inte ) men visst är det jobbigt i perioder. Och jag vet att vi har en rätt jobbig period framför oss med riktigt trots. Men sammantaget är det underbart och livet skulle kännas rätt bra tomt utan Moa.

Om det inte kändes så jobbigt för dig så var det ju rätt för er. För mig hade det känts överjäveljobbigt - jag behöver likt Telis min nattsömn. Jag menar inte att det är fel att mata på natten - jag menar att det var fel för mig.

lunagarden: eftersom Telis uttryckligen frågade vad vi tyckte, skrev jag vad jag tyckte - inte vad hon måste göra. Det var mer en åsikt än ett råd. Hoppas att alla greppade den skillnaden...

Muggles: när storsonen höll på med sitt vällingknarkande så var jag ju ung och fräsch jämfört med nu ... Det är denna gång med Hektor som det nog/kanske var lite oövertänkt att börja ge honom välling. Men just då kändes det som den enda lösningen ... Fast vi har ju färdigblandad välling så matandet går ju i a f fort.

Snaily: givetvis! Åh en liten lill-Snigla! JAg delar "i värsta fall" upp flickkläderna i två rättvisa högar! Och för den som nästa sommar har en liten tulta som drar stl 74 har jag nog fortfarande massor av gulliga klänningar ... 

PB: jag känner igen mig i allt du skriver. Jag har ju inte försökt lika länge som du men nu har vi försökt få till ett syskon i 1,5 år så det är ju ett tag ändå... Jag är helt övertygad om att det inte blir ngt syskon till Moa vilket faktiskt är en sorg i mitt liv. Och att umgås med en gravid i en vecka var ganska jobbigt faktiskt - det var en ständig påminnelse om vad jag går miste om. Men jag försöker tänka att det nog var bra bearbetning - det går inte att undkomma tankarna på det.

Jag har nästan inte tänkt på FET alls för jag tror inte att det kommer att resultera i ngt annat än minus så jag har inte slösat så mkt energi att tänka på det. Det kändes som att bästa chansen var på färskförsöket i juni men eftersom det sket sig... Men nu närmar FET sig och då kommer tankarna. Jag börjar få ångest över deppigheten som kommer att bli det enda resultatet. Blä.

Jag har bestämt mig för att gå och prata med någon efter FET-försöket - försöka komma till rätta med mina känslor av sorg och få hjälp att bearbeta dem. Just nu känns det nämligen bara som att mina tankar går runt i cirklar och jag kommer ingenvart med det.

Jag ser samtidigt allt som jag har i mitt liv som är bra; maken och Moa, resten av familj och vänner, boende, jobb, resor, ... Det känns som det perfekta livet - bara det inte vore för det där mörka molnet som hänger över alltihop. Och så kan man ju inte ha det.

AM: även om matandet gick fort så var det jobbiga för mig att kunna somna om - jag fick likt Telis sömnproblem av den upphackade sömnen. Men men, vi är alla olika...

El vaddå "så kan man inte ha det". Lät kanske lite konstigt. Livet är ju fullt av glädje och sorg (och ja, jag tänker också på Snorkis varje dag ), så det är klart man kan ha det så. Men vad jag menar är att det är synd att hänga upp sig på en sådan här sak när det övriga i livet är bra och man skulle kunna bara njuta. Förr el senare kommer det en riktig katastrof som man behöver ta tag i - det här är ju eg ett lyxproblem som man kanske inte ska ägna så mkt energi åt(?).

Tack alla fina för allt varmt och gott stöd!

Det blev ungefär samma katastrof den här natten som det blev för en månad sedan. Det är verkligen inte avslappnat och stabilt mellan oss här, just den här biten på vår väg. Jag undrar om det ens är någon annan som det pajjar ihopså totalt för. Jag har ju malt på många gånger om att jag i stunder känner mig så otroligt ensam med allt det här. Det är jag som håller koll på dagar, cykel, sprayer, sprutor och allt skit. Och just att visa aktivt stöd och ge av sig själv när jag är ynklig, det har egentligen alltid varit en sak min sambo inte varit världsbäst på precis.

Jag ogillar egentligen starkt att dra upp honom, vårt sexliv och all sårbarheten så här på internet. Dels för vår privata skull och respekten mot honom och vårt liv, men också för att jag känner att det lätt blir "ter<api på nätet" med tusen råd om hur vi borde lösa allt. Och egentligen väller det kanske bara över, för att jag sprängs, går sönder och samman och i tusen bitar, ifall jag inte får det ur kroppen på något sätt.

Jag skulle ju helst vilja förklara allt som gör att det ändå är vi, mitt i och trots allting.
Förhoppningsvis fattar ni det ändå. Man vill ju inte att ni ska sitta och tänka ""men herregud, varför separerar de inte"

Men så har jag nätter då jag undrar om jag ens vill klara det här. Och så är det. Skört som såpbubblor. Och så HELT olämplig tid att försöka "jobba på ett plus".
Det är liksom inte tips på hur man lättar upp stämningen i sovrummet som saknas.
Det är just nu mer en annan, lite mindre sliten själ i den så dåligt fungerande kroppen som vore skönt. Som omväxling.
Under tiden kunde man lämna in sin gamla vanliga-själ alltså- på sevice, genomgång och uppfräschning. Vilket lyft!

Så har vi iallafall idag kunnat ha ögonkontakt. Kunnat krama varandra.
Kommit till nivån småprata och ta en promenad.

Det finns dagar då sådant är en stor lättnad, en seger över gråten och en liten strimma av hopp.

Förresten, apropå allt man genomlever och hur ont andras "lycka" ibland kan göra i en, alldeles just nu, så gör nästan andras "fantastiska samliv och otroliga närhet och gemenskap" mer ont än alla dessa plus som Vår Herre delar ut med så till synes ogenomtänkt hand.

Precis som Ett barn som äter-eller två, och alla tips och trix runt det-förmodligen får Tinga att vilja ge någon en socka att stoppa i kakhålet, eller alla "det går minsann att lära barn att sova hela natten-vetare" antagligen bör duca om de träffar Telis...

För att inte tala om vad Snorkis måste känna, och vad hon antagligen har framför sig av smärta både  i tomhet och saknad, men av foks "men ni är ju unga så ni kan ju skaffa fler barn"
(En mamma berättade just om en kompis som förlorade sitt barn och hur folk verkligen sa så till henne ute på byn)