Mugglan, vi gick i terapi tillsammans båda två under senare delen av min graviditet och framåt i närstan två år. Vi hade aldrig klarat den startten vi fick annars. Då hade jag ju en depression som bla orsakades av misshandel/hoot/rånförsök och annat skit på min förra arbetsplats. Och allt det nya med att flytta ihop, bilda familj och börja ett nytt liv, slog liksom undan benen på mig till slut.
Det är inte något jag skulle orka ta tag i eller gå in i nu, samtalsterapi alltså. Jagtycker dessutom att det är så otroligt små och enkla saker som jag pratar mmed sambon om, så att han borde kunna fatta lite beslut själv om ett mer aktivt deltagade i våra liv. Tyvärr är jag själv så himla spröd för närvarande, att det räcker med ganska lite för att jag skabli skitledsen.
Det jag menar med fel tid att jobba på ett plus, är att vi två egentligen skulle behöva allt lugn och all bekymmerslöshet som finns runt vårt samliv för att hitta tillbaka till varandra-och i åtminstone mitt fall, mig själv-rent sexuellt. Vi tappade bort oss rätt rejält redan för nio år sedan och det har aldrig blivit riktigt kul igen, inte som förr om man säger så. Då är "Tvångsgökande"inte riktigt en ingrideiens som kryddar soppan positivt så att säga.
Jag känner att det är mycket nog, med min övervikt, att synka varandra och allt vad det är. Hela ÄL-jakten kan ju för tusan slå ihjäl vilken sexlust som helst. -Till och med Nennes! 
Skulle vi få barn igen (Käre Gode Gud) så tror jag vi egentligen är rätt trygga i våra roller. Min sambo har aldrig vikit undan som pappa och jag vet att han också skulle tycka det var roligt. Det som kan drabba honom är nojja över ekonomi och det som gör mig galen är hans blindhet för hushållsarbete. men det där har vi fixat förr och fixar alltjämt. Vi lever med våra olikheter och jag får mina utbrott med jämna mellanrum.
Det är när livet vacklar för mig så jag hamnar längre ner i hålet än han, som det blir obalas känner jag. Han blir liksom så rädd och ledsen att se mig sådan att han tystnar helt och går undan-istället för att någon gång ibland helt sonika hämta upp mig från brunnen och räcka mig en handduk.
I vårt liv är det jag som talar de lugnande orden och pratar om ljusare dagar. När jag inte orkar det, önskar jag att någon annan kunde tända en lampa.
När det gäller grubbel, så har han huvudet och hjärtat så fullt av sin jobbsituation att det överskuggar barn-grejen. Det senare är mer som en enorm bonus för honom om det skulle funka, medan jobbläget är desperat.
För mig är både hans jobbläge och barn-grejen desperat..housewife, eller vad heter det?
Imorgon ska jag ha telefoncoaching med min jobb-coach.
Tror ni hon tycker illa vara ifall jag istället bryter stilla ihop över vår familje-lycka? 
GUD vad jag känner mig i fas för att bena i mina jobb-ambitioner!
