Livets toppar och dalar

Imu, det här var ett särskilt gulligt inlägg tycker jag. Tack!  Det är faktiskt ganska rörande att det sitter människor man inte alls ens vet finns och bryr sig om ens liv.
Och så tycker jag som Nenne; kom ut ur smyggarderoben och berätta mer! Jag undrar allt Nenne undrade!

Såklart, jag uppfattade att det var som du tyckte, och inte ett råd

Det var bara min generella uppfattning jag delade

Jag tycker att du är beundransvärd som delar med dig av allt det privata, och jag vill återigen be om ursäkt för mitt plumpa inlägg. Jag är inte här för att såra någon.

Dina sista meningar gläder mig och jag önskar er all lycka i allt! .-)

Tack ska du ha.

PB: hur tror du att du skulle känna för din sambo och era "brister" i relationen (förstå mig rätt, alla har vi brister i våra relationer, el kanske rättare kommunikationssvårigheter) om ni hade en liten bebis nu? Jag är bara nyfiken för att du skriver att detta inte är rätt tid att jobba på ett plus...

Jag är nog tyvärr en "sova-hela-natten-tyckare" men det beror på att jag själv lyckades med det med Moa och att det funkade för oss. Och jag hoppas att det kommer fram att jag inte tror att det vi gjorde funkar för alla...

Jag tror att vi alla har stunder när vi tvivlar på vår relation el vår man men jag tror att så länge den övervägande delen känns positiv så är det lugnt. Typ har man det 80% bra och 20% "dåligt" så är det ändå en bra relation. I alla relationer, oavsett hur bra de är, känns det ju som "vardag" ibland.

PB: nu kommer jag inte ihåg men har ni redan testat familjeterapi? Just era kommunikationssvårigheter kan man ju jobba på, bara grundkärleken finns där (som jag uppfattar att den gör i ert fall). Det lyser igenom att du vill så gärna att din man ska förstå dig och ge dig uppmärksamhet när du behöver det (utan att du behöver be explicit om det), och om du inte ville vara med honom skulle du ju inte bry dig så förbaskat el? Jag tror att man kan jobba på detta men att man behöver proffshjälp. Men så förstår jag också att du känner dig rätt utmattad nu och kanske inte orkar jobba på det?

Förresten så känner jag mig också ensam i det här - undrar om inte kvinnor nästan alltid gör det? Min man tycker att det är tråkigt att vi inte lyckas få en till och han vill gärna (senast när Vänner med familj var på besök och han gick och höll i Lillprinsen mest hela tiden), men hans åsikt är mer "vi gör ju vad vi kan". Jaha?! Hur kan man vara så lugn med det undrar jag då? Han längtar men han blir inte deppig när det inte går.

El jag kanske bara har anlag för depression (med tanke på min mamma skulle man kunna tro det...).

Har man starkare barnlängtan om man är kvinna (jag vill ju inte tro det men...)?

En helt annan sak: var det inte väldigt länge sedan som Liten var inne? Ngn som vet om hon lever och har hälsan?

Hej Mugglan, låter som ni haft det härligt på er semester! När börjar du jobba?

Man kanske tenderar mer att analysera och tänka mycket på saker som kvinna? Så är det i alla fall för mig och maken. Han tycker ofta att jag tar ut saker "i förskott" trots att jag ännu inte vet hur de ska bli... samt att jag funderar mycket mer på saker som händer i mitt/vårt liv öht än vad han gör...