Livets toppar och dalar

nu är blomsterbudordern lagd och jag satte ankomstdag på fredag..

Tack Vickan!

Jag hade GBS när min dotter föddes 1996, på den tiden kollade man inte det rutinmässigt och det upptäcktes inte förrän hon var född och höll på att avlida i blodförgiftning.

Som tur var repade hon sig efter en vecka på neo i kuvös med tre olika penicillinbehandlingar, och har varit frisk sedan dess.

När jag väntade nästa barn hade jag inte GBS, men däremot nu när jag väntade lilleman. Då fick jag order att åka in till förlossningen i god tid för att hinna få penicillin minst 4 timmar före förlossningen - nu blev det ju en inducering som tog över ett dygn, så det löste sig.

Nu har jag inte GBS under denna graviditet, men BM kommer att testa flera gånger.

Vad jag har förstått så är GBS bara fara för barnet vid förlossningen. Finns alltså ingen anledning att medicinera i förväg.

Nennes länk säger "GBS kan, i sällsynta fall, överföras till fostret under graviditeten och orsaka infektion som kan leda till fosterdöd."

AM, för att prata om annat, välkommen hem! Hur var Italien? Och hann du och maken bli sams?

Snigel med frustrerande snigellångsamt internet säger hej!

Håller med om att det känns knasigt att skriva vidare om vardagliga ting i tråden igen... men gör det ändå.

Vågar inte heller läsa den där länken om fosterdöd, är nojig och orolig nog så ska nog inte söka mer information.

Nenne
Du sa något klokt om att bebisen inte är säker på utsidan heller och att det väl är ständig oro (i någon grad!) som gäller framöver. Precis så är det ju - hemskheter kan ju hända när som helst och vem som helst!

Själv oroar jag ju mig kanske lite onödigt mycket för denna graviditet, fast det betyder inte att jag inte njuter av den, för det gör jag verkligen, också! Det ena utesluter inte det andra liksom... Jag var faktiskt coolare ett tag men nu tyckte senaste BM jag träffade att jag borde ligga på spec.mödravården och be om att få fler kontroller, och nu vet jag inte hur jag ska göra riktigt... funderar på att maila en prvat klinik också och höra vad de tror.

Pratade med kompisen som varit här och hälsat på om min oro så sent som i söndags, hon sa då (för att lugna mig antar jag) att det väl måste vara extremt ovanligt att fostret dör sent i graviditeten, hur ofta hör man talas om liksom?! och så händer detta Snorkis i princip samtidigt... Helt overkligt.

(Fasen vad svårt det är att skriva med en feting-geting knatandes runt på tangentbordet, vill inte schasa bort den heller för då tror jag den blir arg, så mesig är jag...)

Nenne
Bra jobbat med stygnen! Nu är det bara "faaaaaaaaaaaajt" mot fåglarna som gäller igen för Nancy då...

Lappis
Så skoj att höra att ni tagit ännu ett viktigt steg framåt i processen! Visst är det mycket kvar, men ett steg på rätt väg är det ju!

Jag har FF och sitter ute på altanen och undrar vart det där regnet tagit vägen? Det är visserligen lite mulet men ser inte så regntungt ut och det är varmt och skönt. (Där fick jag för att jag skrev så - nu kommer det några små stänk! )

Haft tre intensiva dagar, guidat runt kompisen till allt som är värt att se och lite till på hela södra Ön. Vädret har varit halvdant, rätt ok igår och fint i måndags eftermiddag. Nu har jag några dagar med bara päronen innan maken förhoppningsvis anländer på fredag kväll.

Funderar på vad jag ska göra nu - ta tag i det där jobbiga mailet till någon läkare, eller förbereda för att lägga ett blodspår till Korven? Dricker te och funderar vidare...

Snigeln, undrar också vart regnet är, det skulle ju slå till mot både dig och mig idag.

Lapinette, tänk att alla möten och allt är avklarade nu, visst det är en lång väg kvar, men det är också en lång del av vägen som är gjord redan.

Såg någras statusuppdateringar på FB och blev tvungen att logga in här fortare än fort. Och förstår nu det fruktansvärda som hänt.

Tårarna rinner och hjärtat värker. Snorkfröken - jag är så ledsen för din och din makes skull. Kram för allt det nu kan vara värt.

Aproå ständig oro, här har vi tvättat och plåstrat om rejäla skrubbsår på armbågar och knän. Pojkar får sådana när de ramlar med cyklen och glider metervis på asfalten. Den här gången var det inte min pojk, utan hans kompis.
Sedan kom postis med sladdarna till datorn, så nu är det plåstrat och tröstat, spel installerade på den nu fungerande datorn, och löfte om glass senare i eftermiddag utfäst.

All is right with their world.

...vilket i sin tur innebär att jag kan sitta vid datorn bäst jag vill....

Jag brukar säga att priset för glädjen att ha barn, är att man från och med den stunden de finns till, så har man för alltid sitt hjärta någon annan stans än i sin egen kropp.
Så det är en rikedom, men med högsta möjliga insats.

Det är ju det jag säger, du borde verkligen ompröva dina tankar om yrke! Så otroligt vackert och samtidigt meningsfulllt du uttrycker dig!