I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans

Och jag kan dessutom slalom

Men det är jobbigt att alltid måsta vara så jädrans stark. Sliter djävulskt faktiskt.

Mitt intryck är att de flesta av oss är ganska öppna gentemot varandra, även med det som inte är så bra och som man inte är så stolt över. Men irl ser man ofta bara det som visas utåt, vilket naturligtvis är valda delar av verkligheten.

När jag känner mig liten, ynklig och värdelös brukar jag påminna mig om att ingen har allt, även om det kan verka så. Alla har inte mina problem, men alla har sina problem.

Jag med!

Varför är det ofta vi kvinnor som är de starka? Eller är det bara en missuppfattning att det är så?

De flesta av oss i tråden, menar jag.

Men jag kan å andra sidan ganska många Liverpool spelare

INte heller illa!

Alltså, om ni frågar mig, så tror jag inte att det är slumpen som gjort att det är kvinnor som föder barn, med allt vad det innebär, och inte män.

"Med allt vad det innebär" så menar jag förutom, smärta, omsorg, gränslös kärlek, oro, vånda, ansvar osv, ÄVEN den smärta och vånda och oro som vi utsätts för när det där barnafödandet inte går som på räls, när nåt går snett, osv.