Välkomna till Tivoli Empatia!

Lappis, nej det var nog igår kväll, det där medlet för ögonfransarna som din ansiktsterapeut pratat om.

Snorkis, aha, men om man har en åkpåse, varför skulle man behöva en fotsäck?

På tal om väskor så fick jag idag hem en av datorväskorna som AM tipsade om. Så fin!

Förresten, resa med en tremånaders, fy sjutton, när allt är som jävligast och bebisen vrålar dygnet runt, man själv inte har sovit sedan gud vet när, och så ska man ut bland folk och så stressen i att bo så att man stör folk när bebisen skriker halva nätterna och så behöva sitta ute bland folk och försöka äta och så behöva slänga fram tutten för man måste amma minst en gång i kvarten, äta gjorde man ju antingen ståendes eller med bebisen på amningskudden och ena tutten framme vid den tiden.

Man ska inte måla fan på väggen och det behöver inte alls bli så säger ni? Nänä, men jag har haft två som båda varit likadana så skulle vi få en trea, vilket vi inte ska ha men i alla fall, så vet jag vad det mest troligt skulle bli... Några Pricken-gener har vi inte i min släkt i vart fall.

Jaha så var man hemma efter en alldeles underbar tripp till ... Arlanda!

Redan i natt började kaoset med sms och smatal om inställd flight. Jag och svägerskan hade varsin bokning och hon såg sitt sms fr sas först och bokade om sig och dottern och försökte med mig ... men platserna hann ta slut innan det var klart. De fick ny flygtid 11.10 och jag 16.10 (!) - den lyckades jag sen boka om till 11.55 men givetvis fick jag under tågresan på Arlanda Exoress ett sms om att 11.55 flighten var inställd den också ... Sedan följde en timmas köande vid sas-disken. 256 nummer för mig i kön jag satte mig i kön och ringde till kundtjänst (bara 77 före ikön där). Och efter en timma med ett i rask takt urladdande mobilbatteri kom jag fram och avbokade hela alltet. SURT!

Innan dess vinkade jag av svägerskan och brorsdottern till deras flight (jag tror de kom iväg lite försenade). 

Jag tror inte det var meningen att jag skulle åka till London ... 

Mugglan, absolut. Det gick precis så bra att ett baksalg liksom var på tur så att säga.

Just att jag vet OM att det kommer att komma bakslag, gör på sätt och vis att jag liksom kräver av mig själv att jag borde kunna stoppa dem. Precis som jag fattar en massa annat som leder till att jag kräver väldigt mycket av mig själv. Som om jag skulle kunnat hindra den här sorgen bara för att jag visste om att den skulle komma.

Men det är ju en sak att rent förståndsmässigt ha insikt och kunskap om vad en sorgeprocess är, eller vad en depression innebär, och en helt annan att faktiskt vara i det ena eller det andra. Eller båda. Plus kanske "trasig" sköldkörtel. (Sköterskan som tog proverna sa att det förr var väldigt vanligt med människor som diagnosticerades "deprimerad" och så visade det sig sedan att det var sköldkörteln som gav de symtomen. Man lär sig nytt hela tiden får jag ju konstatera. Hade noll aning om det.)

Idag sa min kurator att

"Du skulle förmodligen vara lite mindre stressad och ha väsentligt lägre press på dig själv om du bara vore lite lagom korkad, så där som folk i allmänhet är. Det kan vara tungt att äga sådan insikt, förmåga att se olika perspektiv och ha så mycket kloka själsförmögenheter som du har. Jag har nästan aldrig träffat någon så träffsäker som du. Du skulle göra ett kanonjobb i min stol om du inte satt i din. Det du missar är att du aldrig på riktigt låter dig själv vara liten och hjälplös och låta någon annan hjälpa dig. Du måste inte bära allting,orka allting och klara precis allting. "

Om det är någon som gissar att jag började gråta och bet mig själv ganska hårt i läppen då, så gissar ni rätt.

"Och apropå lösningsorientering så kan man inte alltid lösa allting, ibland måste man vara där man är och vänta lite, du försöker ju hitta lösningar på precis alltig hela tiden, men det du upplever nu är ju en sådan sak man inte kan göra något åt".

"Jamen jag klarar ju inte ens banala samtal om vilka namn  som är fina utan att skrika av sorg inombords"

"men herregud, det är väl ett jättekänsligt ämne! Att sitta och veta namn man vill ge men inte ha någon att ge dem - jag skulle storböla om jag vore du!"

Det är kanske rätt bra att jag sökte hjälp där i början av december...

Proverna kan ta uppåt två veckor att få svar på. Så nu får jag leva i ovisshet om huruvida en del-eller allt, eller något alls- av hur statusen på mitt mående är, beror på sköldkörteln och ifall jag kanske har struma eller vad det är.
-eller om jag bara är uppfuckad i skallen och ska ha medicin så serotoninet kommer på rätt nivå.
Under tiden tar jag de promenader jag pallar, och kommer ångesten så får jag helt enkelt uthärda den och bestämma att jag vet att den går över och att det inte är den som är jag. Det är otäckt och skrämmande och fruktansvärt, men man dör inte av det-ens de gånger man känner att man inte kan andas.

Jag är väldigt glad för er och era omtankar, så ni vet.