Välkomna till Tivoli Empatia!

Å PB!!!

VÄNNEN!!!! Sitter här på andra sidan Atlanten och försöker skicka kramar och positiv energi. UTAN atg verka alltför klämkäck...

Jag hoppas så innerligt att det ska gå vägen nu. Som sagt, det är inte antalet som betyder allt utan det handlar om andra saker också. MEn självklart inser jag att det är skiiiiiitjobbigt nu. All stress inför de här livsbesluten. Och detta att man i alt detta är så maktlös. Att det är andra än ens egna lnskemål och viljor som kommer att styra gör ju att man blir GALEN!!!!

Kunde dock itne låta bli att skratta när jag läste om ert bankbesök!!! Haha! Där ser man. Du kanske kan åka runt och predika för mer barnalstring...?!?

KRAAAM!

Livscoach låter dessutom jädrigt bra! Kanske vore ngt för mig? inte att bli men att försöka hitta....

Tycker att jag på många vis är sååå fantastiskt lyckligt ottad i livet. Jag älskar verkligen min man och min dotter ngt ofatnligt. jag njuter av dem varje dag. verkligen varje dag. Sedan kan man bli glaen på dem då och då, men i stort så är det verkligen helt otroligt....

Jag älskar att bo här i denna fantastiska stad. Vi har otroligt nära till allt så för tillfället är ju vardagens praktiska bekymmer så otroligt lätta för oss på så många vis. Vi ahr underbara vänner och ett härligt socialt nätverk här. ÄNDÅ kan jag verkligen också känna mig sååååå under isen ibland. Alla funderingar inför framtiden. All stress på jobbet. Skuldkänslor som heeeela tiden ligger och pyr under ytan inför familjerna där hemma i Sverige. Att vi är så långt bort. Att vi itne kommer hem så ofta som de vill. Och samtidigt ilksa och besvikelse över att DE inte verkar vilja prioritera OSS mer än de gör. Att DE alltid vill att VI ska komma. Men att DE verkar ha noll intresse av att besöka oss här. Jag FÖRSTÅR varför. på många vis. Det är allt från ekonomi till flygrädsla. men ändå. Jag kan känna sådan ilska och besvikelse över detta ändå. ibland. Och detta är ignet vi på ngt vis kan diskutera med dem om alls. Det är lätt att få kastat i ansiktet att det ju var VI som VALDE att flytta. Vilket är sant. Så vi bör alltså skylla oss själva och allt ansvar ligger därmed på oss vad gäller att hålla relationerna med dem levande....

Och hur bemöter man sådant????

Nej det är skitsvårt. Ibland kan jag faktiskt känna att det banne mig vore enklare att leva UTAN familj! (alltså inte "min" familj här utan föräldrar, syskon etc etc....) Låter säkert hemskt för en BRA familj är ju bland det bästa man kan ha, men i vårt fall (både min och makens) känns det som om vi har familjemedlemmar som är extremt känslosamma på vissa vis och som har svårt att se utanför sina egna känslor och behov....?

Fast vad fasen. Ibland tänker jag att jag inte borde känns såhär. Livet är somd et är. Vi gör våra val och jag ångrar verkligen inte vårt beslut att flytta hit. Det har berikat mig och oss så mycket att det liksom inte går att beskriva. Visst finns det en massa nackdelar också, men i stort är det nog bland det bästa jag gjort i livet. Faktiskt. 

Men visst är det komplicerat allting....

Så ja, en livscoach vore kanse bra?????

Men HIMMEL vad jag skriver typos heeeela tiden!!1 My God!

Man kan tro att jag sitter här och luktar lite väl mycket på labbspriten....?!?!?!?!?

men det kan jag försäkra att det gör jag INTE...

Klockarbol,

vill även instämma i de andras kommentarer ang din jobbincident....

Hoppas det känns bättre nu ändå för dig.

AM,

VAAA Drottningen?!?!?! Shit! Så nu ska du börja frottera dig med blåblodiga då?! Kanse kan du ta uppp Yasuragi med The Queen och se om hon ev har några extra rum på slottet att erbjuda honom istället för lägenheten han onekkligen verkar vilja "förstöra" hos er??? Känns som om Kungafamiljen har en del rum som de kasnke itne utnyttjar till fullo...????

September,

ang trots så har jag inga råd eller tips. Det mesta råd vi har fått rent allmänt är att hålla fast vid era regler, men att när ni pratar med barnet även mer eller mindre alltid "acknowledge" barnets känslor. Om det ligger på golvet och skriker eller sitter och gnäller eller så kan man säga "Jag förstår att du blir ledsen/arg/upprörd.... över att du inte kan.... men vi måste ändå .... för att...."

Istället för att enbart säga "Du förstår väl att du måste ...."

De är fortfarande såpass små att de inte förstår logik alls, utan går enbart på käsnla. Och att då visa att man "ser" dem och deras behov är bra! Lite lika som oss vuxna. ibland när man kommer hem från jobbet och är skkitledsen eller sur eller arg på en kollega eller händelse är det inte "logik" man vill ha utan medkänsla. Man vill inte att maken ska säga "men lilla du, det FÖRSTÅÅÅÅR du väl att om DU sa så skulle kollegan svara på DET viset. Det är ju bara naturligt" Istället vill man kanske höra "Åååå fy fasiken vad jobbigt." Bara för att känna att man får lite förståelse och att man är "sedd". Sedan kan man senare kanske själv inse att man inte alltid handlade korrekt, eller att det som hände "går över" eller att man själv orsakade händelsen... men som sagt just DÅ när man är ledsen arg eller upprörd är det ändå medkänsla man behöver.

Sedan kan man ju inte alltid sitta och PRATA om sådana saker med sin trotsande 2-åring men jag försöker att oftast säga ngt som "Nej du måste sätta på dig skorna för det är kallt ute älskling. Jag förstår att du tycker det är jättejobbigt och att du blir arg och det är ok, men du måste ändå ha skor på fötterna för att inte frysa. Du kan antingen sätta på dig de själv nu eller så hjälper jag dig? vad vill du?"

Ett annat tips jag fått är att man alltid ska utgå från sig sjlv inte barnet. Typ "om du inte gör så/slutar med det där.... så blir jag jättearg" och inte lägga det på barnet. "Jag blir arg" istället för "du är jobbig"

Tips som egentligen är helt självklara i teorin men inte alltid i praktiken faktiskt. Särksilt inte när man svettig och stressad står med ett skrikande vråladen gråtande barn och måste komma iväg.....

Jag tror även det är vitkigt att "välja sina krig".

Det är många morgnar vi gått till dagis utan alla kläder jag tycker att Lillskruttan egentligen borde ha på sig. Typ jacka. Ibland även skor om hon åker vagn. Då tar jag bara skorna/jackan i handen och så går vi. Om hon fryser täker jag att hon lärt sig ngt och så sätte vi på skorna/jackan ute.

Hej Sweet!

PB, jag tycker att det låter som att det finns gott hopp än så jag fortsätter att hålla tummarna för det.

Klockarbol, nu låter det ju verkligen som att den där galningen på ditt jobb inte är som hon ska, nu ägnar hon hela dagen åt att ställa en fråga om och om igen, fast hon inte vill höra svaret?!

Piggis,

ang storlek på barn så är min tjej STOR för sin ålder. Hon har just nu 92 i det mesta som passar mer eller mindre perfekt. Men många tröjor är typ 98 för att hon ska kunna ha dem ett tag till. Lite beror det ju på modell och material samt märke också. Vissa märken har ngt större storlekar tycker jag. Strechmaterial är ju lättare att få att passa bättre också såklart.

Men hon var ju på sin senaste kontroll (2-årskollen) ca 91 cm lång.... Och hon är vääääldigt "dense". Inte tjock men tung. Så ja hon rätt stor.

Själv är jag ju inte så stor men maken är lite över medellängd, dock inte jättelång. Hans familj är ganska långa dock. Fast visst känns det konstigt nu när jag ser henne gå runt som en jätte på dagis att tänka att när hhon kom var hon yttepytteliten och vägde bara lite över 2 kg!!!!

Skor har vi just köpt höstskor i storlek 26. Tror hin har typ 25 nu egentligen men har köpt en storlek större. De är bra dock för man får de med en extra iläggssula så att de blir "ngt mindre" så hon kan ha dem redan nu utan problem. 

Am - häftigt med Drottningdate!! Klädfrågan - jag hade störtat till vår grannhålas fantastiska finklädesställe och bett om hjälp.. i StorStaden kanske man går till lämplig butik och gör detsamma...

PB - jag hade en sån där livscoach via mail ett tag. Peppande!

Sweet - det där med att flytta långt bort känner jag igen. Även om jag flyttat otroligt mycket kortare än vad ni har. Jag kan också bli vansinnig över att mina vänner (familjen sköter sig någorlunda) inte släpar sig hit oftare. En av mina närmaste vänner har inte varit på besök i hålan trots att jag har bott här i snart 7,5 år. Och där handlar det bara om dålig initiativförmåga - för personen reser till andra ställen. Men inte hit. *suckar djuuuuupt*

Som tur är så lyses tillvaron då och då upp av motsatsen. På lördag kommer fyra pers inramlandes här. Som bjudit in sig själva för att de vill träffa mig! Ja... såklart vill de träffa Trollet och maken.. men tre av dem är verkligen MINA polare och en är medföljande flickvän. Och då blir jag så glad att jag förlåter några av mina tusen resor tillbaka till hemstaden/Sthlm... för en stund...

... men jag tror att det är ett livsprojekt... Och nu börjar min mamma förklara för mig att "tänk på hur du uttrycker dina känslor om att du bor i hålan. Trollet kommer faktiskt påverkas eftersom hålan är hans hemstad"...

Så vad jag vill komma till är: Hur pratar ni med dottern om detta?!? *mycket nyfiken*