I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Här hemma är det äntligen lite lugnare efter två veckors smärre krigszon. Vår lilla drottning här hemma har inte varit särskilt förtjust i att en liten skit har kommit och tagit uppmärksamhet - och dessutom haft fräckheten att jaga hennes svans, hoppa på henne bakifrån, ta hennes favoritplatser (vilket ärligt talat är i princip varenda liggbar plats i hela lägenheten) och rejsat fram och tillbaka runt hennes tassar. Hon har även med bestämdhet visat att husse och matte är i djup onåd, framför allt matte. Det har varit massor av fräs, morr och ensidiga slagsmål från damen, och lockande, försök till kelande och ren förtvivlan från husse och matte.
Så när hon nu för ett par dagar sedan kurrade i min famn för första gången sedan lillbusen kom hit, började jag faktiskt gråta lite. Herregud så fånigt blödig man kan vara. Men att hon ska vara lycklig och som vanligt är ju det allra viktigaste för mig - vi har ju varit ett team i 12 år!
Nu verkar det faktiskt som att de busar en del tillsammans, även om det hela tiden är på damens villkor, och lillbusen har fått en hel del pussar! Framför allt verkar mitt lilla hjärta vara som vanligt igen - kommer och möter vid dörren och ska upp på axeln och kurra, tigger leverpastej och ost och korv och ostbågar och gud vet allt man kan tigga, ligger på magen och kurrar när man ska sova, rejsar i hallen och jamar högt, pratar med en, ber om att få bli uppburen genom att klättra på benen, och vill vara med överallt igen.
Jag ska se om jag lyckas få in en bild på dem båda i mitt galleri!