I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Daa, låter mysigt med lite egentid bara du och maken. Var filmen bra?
Jag har inte heller varit på bio på jättelänge! Vi pratar emellanåt om att se någon speciell film, men det blir inte att vi kommer iväg. Maken sa lite halvt besviket häromdagen, när vi hyrde The Hobbit, att vi har tappat gnistan - inte mellan oss, men vi är båda väldigt förtjusta i Tolkiens värld och köade (på var sitt håll, det var innan vi träffades) till att få biobiljetter när det begav sig... Jag såg nog varje film i Ringen-trilogin minst tre gånger på bio! Nu hann vi inte ens iväg för att se den på bio! Nå, livet och prioriteringarna ändras ju genom åren.

Något vidare går det inte med förkylningen. Febern ligger lägre, men väldigt envist kring 37.5. Halsontet är borta, men har ersatts av hosta och nästäppa. Särskilt vackert ser det inte ut när jag snyter mig på morgonen (ursäkta informationen!), och i kombination med att febern konstant är högre på morgonen än på kvällen, är jag lite orolig för att det ska utvecklas till bihåleinflammation. Sprayar med både vanligt nässpray och koksaltlösning så mycket jag kan, och hoppas att jag ska hålla det stången.

Hur hade ni det på fikan i fredags, Skånetöser?

Kjell, ja, variation i livet ska man ha! Det låter som en trevlig lördag!

Blomman, så gott att "se" dig! Välkommen hem!!! Jag har tänkt så mycket på dig. Så skönt att det verkar ha gått bra! Jag undrar precis som Leksi, om du har någon som finns där och tar hand om dig när sambon jobbar?

Daa, så underbart du skriver om parvlarna! Verkligen härligt att läsa. Men det låter som att det är full tupp mest hela tiden med dem. Både härligt och lite jobbigt ibland, kan jag tänka mig.

Hvidis, vad är det för utbildning du sökt? Det har du kanske skrivit tidigare, men isåfall har jag missat det och nu är jag nyfiken! Och jaa, jag vill ju träffa dig också på riktigt! Vill gärna fika med alla töserna om ett par veckor!

Förkylningen är nog äntligen på reträtt, hoppas jag! Fortfarande lite feber och med djup hosta, väldigt ont i halsen på morgnarna och väldigt, väldigt trött. Men idag kunde jag iallafall komma ut på en liten långsam promenad till parken för att dofta på hägg, beundra körsbärsblommor, äta glass, njuta av allt det skirt gröna och beundra de vackra planteringarna - tydligen inspirerade av Monets näckrosor i år. Det var alldeles ljuvligt att få njuta lite vår! Energin i själen är påfylld, så det spelar ingen jättestor roll att jag säckade ihop i soffan, trött och frusen, och fortfarande inte kommit upp. Nu har vi en äkta fredagskväll här hemma - lyxar med hämtpizza framför tvn! En hög av ben, tassar, svansar och armar i vår lilla tvåsitssoffa. Livet är gott!

Ta det så lugnt du bara kan då, Blommis, och ta hand om dig själv!

Flamman, jag beklagar sorgen! Många tankar och kramar till dig och de dina. 

Blomman, vad spännande med höns! Det verkar vara väldigt trivsamt och nyttigt på alla sätt och vis. Jag har bekanta som har höns och oj, vad härligt det ser ut med uppdateringar på bloggar och facebook! När flyttar hönsen in? 

Hur mår du nu? Så jobbigt att du mådde så dåligt i veckan, akutbesök och allt! Hoppas att det bara var ett tillfälligt steg bakåt. Tänker mycket på dig såhär efter operationen, men jag är dålig på att ta mig tid att skriva här. 

Ja, det där med blommor och katter... Min gamla dam är så smidig och så klok, välter aldrig ner några blomkrukor och vet att man inte får ligga på dem heller. Däremot gillar hon att tugga på mina salvior, så de är alldeles stympade! Vår "lille" vilde (som är STOR nu, 9 månader drygt och betydligt större än prinsessan) är tonårsranglig och har inte det minsta respekt för mattes blommor. Med jämna mellanrum kastar han sig rakt in i vår stora fredskalla, välter både orkidéer och pelargoner i sin vilda framfart på fönsterbrädorna, slår gärna med flit ner små blomsterarrangemang för att leka med både blommor och vaser, och har dessutom lyckats välta en stor vas med snittblommor - med SVANSEN! Hur lyckas han?! Det är tur för honom att han är så otroligt go...  - Hoppas att dina fina arrangemang får vara ifred, Blomman!

Ja, det låter ju jättebra! Vad kul och spännande - vi ser nog alla fram emot uppdateringar här!

Hurra hurra hurra för Flamman idag!!!  Hoppas du har en fantastisk dag med musikern, flickorna och hamstern!

Hur har ni det allihop? Jag har varit så väldigt dålig på att hinna in här. Mest snabbscrollning på facebook via mobilen. Blomman, hur mår du? 

Jag hade en så fantastisk sommar! Opera, lantluft, bad varje dag, cykling över fält, massor av glass, nya och gamla vänner och kontakter, många egna konserter - känsla av semester trots att vi jobbade mycket. Det var vemodigt att åka ner till stan igen, men här har varit mycket kul också. Nu hoppas jag att det rullar igång lite kul jobb på institutionerna också.

Maken är uppe norröver för att med start på måndag göra den första av två provveckor i en orkester, efter väl genomförd provspelning i våras. Så spännande!!! De är fyra stycken som provas två veckor var till två tjänster. Håller tummarna så de vitnar! 

Misarna var förstås med på landet i somras och verkade väldigt nöjda och glada. Nu är det gos och bus för hela slanten här hemma!
Vår numera 13-åriga dam har varit ganska dålig, något med magen. Diarréerna hon hade tidigt i våras och som vi kollade upp utan resultat (vilket ju är bra förstås, alltså att det inte var något allvarligt fel på njurarna eller så, som man annars kan misstänka med äldre katt som får diarréer), har kommit och gått under sommaren. Hon har ändå varit pigg och haft god aptit, och eftersom veterinären inte såg någon fara på taket har vi inte heller haft anledning att oroa oss. Men ett par veckor efter att vi kommit hem igen blev hon väldigt dålig och det kom bara blod. Panik och drama och sent söndagskvällssamtal till djursjukhuset, som bedömde att vi kunde avvakta till måndag morgon.
Nu har vi tagit massa blodprover igen, det har gjorts ultraljud över magen för att se att där inte är tumörbildningar eller annat otäckt, vi har också kollat avföringsprov - allt utan något konkret resultat. Veterinären har en teori om att hon har en kronisk mag- och tarmsjukdom som har blivit värre. Vi håller henne på dietkost (igen) och med kosttillskott i form av någon bra mjölksyrebakterie. Det är okej nu, så vi avvaktar tills vidare och hoppas att hon kan äta upp sig igen. Lilla pärlan!

Vår lille buse har blivit 1 år och är större, lurvigare och envisare, men är lika busig och lika gosig. I natt fick jag inte sova för att han välte halva hemmet med jämna mellanrum. Hans favorithyss är att krafsa ur all sand ur kattlådan, så att den ligger i ett riktigt tjockt och härligt lager på heeela badrumsgolvet, och sedan halka runt i den där som om det vore en skridskobana... Det är tur att han är så söt och så go också!  

Blomman, åh så tråkigt! Det är hemskt sorgligt när familj/släkt separerar - de ingifta blir ju lika mycket familj som ens blodsbandsfamilj, för det mesta. Jag förstår att det är mycket tankar kring hur familjelivet kommer att bli framöver! Men jag tror också som Flamman, att ni kommer kunna fortsätta hålla kontakten, du och svägerskan. Självklart blir det lite annorlunda, men ibland kommer ni väl ses allihop ändå? Kusinernas födelsedagar, studentmottagningar och andra högtider där man samlas kring just barnen. 

Det är så hemskt med skilsmässor, hur mycket det påverkar alla även utanför den lilla "kärn"familjen. Fortfarande nu, snart tio år efter mina föräldrars skilsmässa, vet jag att mina morföräldrar saknar min pappa, och vice versa. Detta trots att mamma är omgift med en annan man, nästan lika fin som min pappa, och att pappa har en ny sambo. Det är ju ändå människor som blir ens egen släkt, trots att man bara är ingift. 

Hoppas att kusinerna inte tar det alltför hårt! Du verkar så generös med dig själv och ditt hem, Blomman, så om du inte redan gjort det kan du kanske kontakta dem och säga att de alltid är välkomna till er? Min farbror och (ingifta) faster sa så flera gånger till mig efter mina föräldrars skilsmässa, när jag kände mig väldigt rot- och hemlös, och det har varit (och är!) en så stor trygghet för mig. Både jag och maken är där ofta, antingen på besök eller bor flera nätter, när vi är i deras stad för provspelningar och jobb. Det där med att få höra så uttalat att "du/ni är alltid välkomna som ni är, utan krav på något alls" har skapat en extra klangbotten i relationen, på något vis. Även om det periodvis förstås kan gå ett tag utan att man hörs, så vet man var man har varandra liksom. 

Andbeyond, åh men GRATTIS till !!! Vad spännande och kul!

Ingis, jag ser dina springuppdateringar på facebook - bra jobbat! Du är ju jätteduktig! Jag förstår också det där med att känna sig som en elefant i löpspåret... Är man gift med en gasell till man som utan problem kutar en mil utan föregående träning (!), så blir det lätt så. Men det är så HÄRLIGT att springa, nu när jag känner att kroppen har vant sig vid det! Endorfinerna rusar igenom kroppen!

Så heja dig, heja mig, heja oss allihop när man faktiskt kommer ut och rör på sig nåt! 

Daa och Flamman - mörka nagellack hör hösten till!  

Och ja Daa, jag förstår hur du tänker med utseendehetsen! Jag hatar den, och jag hatar att dessa goa småtöser (sex stycken nära oss i åldersspannet 6 mån-snart 3 år) som jag träffar ofta ska växa upp till en ännu mer utseendefixerad värld än vad jag gjorde. Jag hatar att se en bekant lägga upp en bild på instagram, med två nyinköpta tröjor från samma affär, i samma cl-storlek, som är heeeelt olika stora - bara för att den ena är från flickavdelningen och den andra från pojkavdelningen! Varför behöver en flicka som har 92 cl en tröja med betydligt mindre rörelsevidd i än en pojke som också har 92 cl?! Jag hatar att se småflickor i 8-9-årsåldern gå sminkade och i supertajta kläder, fixade i håret och med flashiga väskor! 

Vi vuxna, var kommer vi att hamna? Kommer det om 10-20 år vara lika självklart accepterat för oss att göra ansiktslyftningar och botoxingrepp, på samma sätt som det är självklart accepterat att använda antirynkkrämer nu? Och hur påverkar det barnen som växer upp nu, barnen som ännu inte är födda? Hur undviker man att föra över sina egna orosmoment vad gäller den egna kroppens utseende (för såna har vi väl alla, tyvärr) till barnen, både de egna och de i ens närhet? 

 

Ja, det där blev ju positivt...

Uppdatering härifrån: jag är precis hemma igen efter tur till huvudstaden över ett par dagar för stipendieprovspelning. Nervöst som tusan var det. Skakigt, men hyfsat kontrollerat för det mesta. Många saker som kändes bra, ett par missar och lite "fluffigt" i supersupersvåra solostycket. Får se hur det går - hoppas innerligt att gubbarna vill ge mig en slant! 

Maken förbereder andra provveckan i "norr" och åker upp på söndag förmiddag. Nu har vi åkt om varandra väldigt mycket och misarna är mycket missnöjda. Men nu har vi iallafall en skön kväll framför oss! Vi ska göra nån slags thaikycklinggryta och har korkat upp en flaska vin. Ett väldigt billigt och ganska enkelt, men gott vin. Monterosso, 49 kr för en flaska. Inte är det några extravaganser kring det direkt, men det är ett trevligt vin som passar bra att smutta på så här en fredagkväll! 

Imorgon ska vi på tvåårskalas! Makens brorsdotter börjar bli en stor tös, och faster är överlycklig över att ha blivit en storfavorit hos den lilla damen!  

Sticker in huvudet igen jag med. *vink vink*
Är i provspelningsbubblan - åker iväg imorgon till bortre delen av landet med rødgrød med fløde och hoppas på gott flyt på torsdag. Iiihhh!

Blomman, så kul att se din fina hönsfarm! Vilka söta dunbollar! Det måste kännas så lyxigt att kunna plocka in alldeles pinfärska ägg - eller låter du alla kläckas? Låter spännande med kycklingen med unik färg!

September, men fy vilka pärser ni har gått igenom! Verkligen mer än nog! Så skönt att det har stabiliserat sig med allt.

Flamman, så skönt det låter att få använda Allhelgona till att sörja och högtidlighålla minnet av din mamma och bara vara, inte också agera som körsångare. Det är en så vacker högtid tycker jag, och väldigt stark och gripande. 

Jag ska spela både lördag här i stan och dubbelt upp söndag i nordöstra Skåne. Maken spelar på annat håll på söndagen, med rep lördag förmiddag.
Men på tidig lördag kväll kommer han och hör den konserten jag ska spela, och efter den ska vi ta en promenad på den vackra (och stora!) kyrkogården. Ta med varsitt eget ljus och tända i ljushållare för de som inte finns kvar hos oss längre. Gravarna till makens morföräldrar och moster, och till mina farföräldrar och pappas farbror som stod oss så nära, finns utspridda på andra håll i landet, så vi har inte möjlighet att besöka dem. Men jag är glad att veta att de familjemedlemmarna som bor i eller i närheten av de städerna går till gravarna för att tända ljus. 

Hej vänner! 

Flamman, så skönt att prickarna såg snälla ut. Hoppas att läkaren har rätt och att analyserna kommer tillbaka med negativt, fast positivt, resultat också.

Blomman, ja, tänk om man kunde bli klok på sina relationer och tänk om allt kunde fungera friktionsfritt! Familjen väljer man ju inte. Önskar att jag kunde säga något klokt och bra! Kanske har Flamman en poäng i att han inte vill vara "i vägen" för dig?

Solde, så kul att se dig! Det där krångliga ordet läste jag bara första stavelsen i... Sedan mumlade min hjärna till det till "acrmmllmmalghmlhaln" och konstaterade att det där är ett ord som inte finns i min ordlista. Vad betyder det, det där ordet? Är det en muskel eller något?

Start september, ja visst går tiden fort! Om en månad är det lucia och då måste de ju sitta, de där luciasångerna. (Kan inte förstå att nära halva november har gått, men jag är tacksam för det! November är min värsta månad - mörkret, regnet, blåsten, kylan som bara tilltar, och alla dessa veckor kvar tills ljuset återvänder!) Låter också väldigt klokt och skönt att ha bokat städfirma till dagen före julafton! 

Kjell, åh, imponerad över 92-årig julkrubba! Du kan väl lägga upp en bild, om den blir bra? 

Här kommer förresten dagens i-landsproblem: Vårt hus (vi bor i lägenhet) fasadrenoveras, så ett av våra fyra fönster är helt täckt av plast. Utanför den heltäckande plasten är det en byggnadsställning och ytterligare ett lager plast. Så gissa hur mycket dagsljus som kommer in i vårt vardagsrumsfönster - det enda som vetter åt väster och som ger fantastiskt (och välbehövligt!) eftermiddagsljus. Ja, noll och ingenting. Det känns hemskt klaustrofobiskt, speciellt som det inte kommer in någon frisk luft om man försöker vädra. 

I fredags fick jag ett smärre sammanbrott och tvingade med mig maken ut i regn och blåst kvart i åtta på kvällen. "Det finns ingen luft! Jag har inte kommit ut ordentligt idag! Jag satt på överfullt tåg i mer än fem timmar igår kväll! Varför fikade vi på ett köpcenter och inte på ett riktigt fik! Jag saknar skogen! Jag är van att kunna komma ut och andas på egen hand! Jag behöver komma ut och andas riktig luft! Här vågar jag ju inte gå ensam i parken en mörk fredagkväll!"  

Stackars, stackars maken, som hade satt igång kvällsmaten och ville se på Doobidoo på tv... Han följde snällt med ut och sa ingenting på hela den väldigt raska promenaden. Det var gott att få andas lite bland bokarna i parken och få känna den där doften av regnvåta löv och fuktig jord, så sedan var jag en snäll fru igen. - Jag trivs verkligen bra i stan, men ibland känner jag extra tydligt att jag längtar ut till skogen och till att kunna gå promenader och ta springrundor även när det är mörkt utan att vara rädd att bli överfallen. 

Ja, det där blev ju en liten harang över något väldigt obetydligt egentligen!  

En stor, stor (och försiktig) kram till Blomman! Fy så tungt det låter! Ja, ta hand om dig själv på alla sätt du kan!

Att läkare får bete sig sådär är ju bara för €#%"/€(/"€/&%%€! Jag blev bemött på väldigt liknande sätt av vårdcentralsläkaren när de skulle följa upp mina låga järn- och blodvärden. Kan man inte ens begära att de kastar ett öga eller två i journalen?! Men bra gjort att du fräste ifrån tycker jag! (Och tur att det också finns många bra, empatiska läkare.)