Vem leder er till Altaret?

Ni fokuserar så starkt på att fadern ska lämna över. Sen tycker jag ni är lite väl agressiva, folk har väl rätt att tycka som dom vill? För vi är just starka vuxna kvinnor som kanske väljer att gå in med vår pappa, ensamma eller tillsammans med vår partner. Inte ska vi väl välja pga hur ni skäller och förespråkar annat?

 

Vad ger er rätten att säga att andras syn på saken är fel syn?

 

Har skrivit flera gånger att jag vill gå in SJÄLV för själva symboliken i att MÖTA min man där framme är något som JAG tycker är fint! Det är MITT drömcenario!

 

Jag är inte tio år, och jag ta egna beslut. Men ni verkar inte tycka att jag är kapabel till det bara för jag inte väljer er version?

 

Alla gäster som kommer på vår dag vet mycket väl att jag valt min man själv, och han mig. Att jag är självständig och stark. Inte ändras fan deras uppfattning pga hur vi väljer att utföra vår ceremoni?

 

Det är snarare i min mening, svagt att inte våga göra som man alltid drömt, pga vad alla ska tycka!

 

Och som jag sagt tidigare, tror inte att min blivande blir ETT DUGG förnärmad om jag råkar få lite mer uppmärksamhet än honom ett par minuter!

 

Det är fritt fram att debattera och lägga fram argument för och emot. Men ni skäller och underminerar bara för folk inte är av er uppfattning. Det om något är väl varken vuxet eller starkt?

TS: Nej, du har inte pratat om att gå in med din pappa utan att gå in själv. Det är antaglien inlägg liknande de ovan som får exempelvis Syrinx att gå igång. Finns fler exempel. Och jag förstår henne! Det låter så himla märkligt i mina öron. Så....... fånigt. Och det har jag ju rätt att tycka att det är, eller hur?

Att du vill gå in själv har då iaf jag bara bemött med argumentet att det är en himla häftig känsla att gå in med sin blivande också. Att det också känns skönt o tryggt, för båda. Bara som ett alternativ att fundera över. Inget annat. Självklart är det väl ingen som försöker få dig att ändra dig, bara fundera o reflektera över andra alternativ. Möjligen prästen i din församling kan försöka sätta stopp för dina planer. 
 
Däermot vet jag att för många, även för mig, så är det lite svårt att förstå vad som är så romantiskt med att gå in själv och om det egentligen inte är WOW-effekten man är ute efter, att få stå ensam i centrum för ett ögonblick.  Inget fel med det, men inte alla erkänner att det är just det. Hur det är i ditt fall vet jag inte och det får vara hur det vill med det. Du tycker det ska bli jätteromantiskt och vi är alla olika. Jag tycker det är jätteromantiskt att gå in tillsammans.
Var bara beredd på att prästen kan opponera sig. För vi har en tradition i Svenska kyrkan att brudparet går in tillsammans.

Lycka till med bröllopet och hoppas ni får en fin dag

Men faktiskt, TS, så frågar du i inledningen om man ska gå in med sin far?

Har ingenting med WOW-effekten att göra. Hade jag fått bestämma så hade vi rymt och gift oss i ett kapell i Vegas. Men det ville inte gubben!

Precis, frågar. Står inget om att jag vill bli inledd av min far. Ville höra folks åsikter! Just för att jag själv inte alls vet vad vi kommer göra :)

Jag väljer personligen att gå in tillsammans. Dels gillar jag den symboliska "vi-står-starka-tillsammans"-känslan, dels tycker jag att det är fint och gillar svenska traditioner.

Jag har större sympati för de som vill gå in ensamma och mötas. En variant som kan vara möjlig beroende på hur kyrkan ser ut är att både bruden och brudgummen kommer in från var sitt håll och möts på mitten. Det funkar såkalrt bara om lokalen har två ingångar, men många kyrkor har ju det.

Däremot blir jag ofta upprörd över brudöverlämning eftersom det i 99% av fallen är pappa som lämnar över dotter för att "det är så fint", "de står så nära" eller "jag vill ha en man att stötta mig på". Att det är så självklart att det är den store starke fadersfiguren som ska stötta dottern ä så enormt sterotyp, särskilt när många döttrar står sin mamma mycket närmare. För att inte tala om alla män som också står sina föräldrar nära. Seden kommer inte bli jämställd förrän det är lika vanlitg att gå in med pappa såväl som mamma och brudgummen också promenerar in med en förälder.

Min blivande och jag kommer gå in tillsammans.

Innan jag blev medlem här hade jag aldrig ens funderat på att bli överlämnad, som om jag vore en avelsko som min far måste lämna över i min blivande mans vård. Men nej, nu ska jag ta ett djupt andetag och låta diskussionen vara innan jag häver ur mig nåt dumt. Norrskensflamman, Aleta, Syrix (och andra) ni skriver så bra!

Tycker att om man har så himla svårt för att acceptera att folk tycker olika så kan man lika gärna låta bli att disskutera.. Eller åtminstone låta bli att överdriva och göra narr av folks åsikter, tankar och känslor så som jag tycker att Syrinx gör i sitt inlägg. Man kan tolka det hur man vill, det finns inte alltid bara ett sätt att se på saken. Lär er att vidga vyerna och se saker ur ett annat perspektiv, så ska ni se att det bli lättare att förstå folk som är av en annan åsikt än er själva.

Bara för att man ska bli överlämnad av sin far så betyder inte det att pappan har bestämt att det ska vara så, eller att föräldrarna har valt mannen åt en osv. Man kanske bara vill, som några andra skriver här, gå mot sin blivande man som ett mål, men utan att behöva gå in själv och därför väljer att ha en annan viktig person vid sin sida. Inte vet jag, bara funderar... Jag tycker att man ska göra det som känns bäst för en själv och ser inget fel i att varken bli överlämnad, gå in själv eller att gå in tillsammans.

För oss blir det att jag går in själv, efter brudnäbbarna och med min tärna efter mig. Min blivande kommer att stå där framme och vänta på mig med sin best man vid sin sida. Främst för att min blivande kommer från en annan kultur där bruden oftast blir överlämnad eller går in själv, och att han helst vill stå där framme och vänta på mig. Jag skippar överlämningen med anledning av att jag inte känner att jag har en såpass stark relation till min far, har aldrig varit "pappas flicka"... Kan även tillägga att han inte har några problem med att jag kommer att få all uppmärksamhet de få minuter jag skrider fram mot altaret, det var till och med hans förslag. Jag är inte ute efter någon WOW-känsla, våra gäster har ju hela kvällen på sig att beundra min klänning, håret osv. Vill bara gå genom altargången och se min framtid stå där framme och vänta på mig.

Ni får gärna tycka att det är löjligt, men det struntar jag i, för såhär känner jag och det är det viktigaste för mig.

Jag kommer nog att gå in själv om prästen tillåter det. Och om man vill kan man se det såhär; jag har själv valt att gifta mig med honom, jag kommer själv och frivilligt fram till honom vid altaret för att ingå äktenskap, han behöver inte släpa dit mig eller hålla mig i handen för att se att jag inte rymmer.
Nu är inte det varför jag vill gå in själv, men jag menar att man kan alltid dra saker till sin spets, vilken sida man än står på.

En liten tanke bara, ni som är gifta och har gått in med era män och aldrig i världen skulle byta bort det, tänk om ni inte hade gått in med era män utan gått in själva eller med pappsen, ni vet ju inte alls hur det hade känts. Om ni hade valt det andra kanske ni skulle sitta här och förespråka det andra. En tanke bara.
Själv tror jag att de flesta som planerar ett bröllop är tillräckligt mogna för att kunna avgöra hur de ska gå in. Så länge alla parter är med på ingången (hur den än ser ut) så tror jag att det var den bästa ingången för det bröllopet och just de personerna 

Jag vill gå in med min blivande, jag måste få ha han nära mig om jag ska ta mig fram där i altar gången å han känner lika, man kommer vara så sjukt nervös så det finns ingen annan i denna värld som jag känner mig så trygg å stark med som med han.

jag personligen skulle tycka att det kännas konstigt om pappa skulle "ge bort mig" helt plöttsligt, när jag själv har redan valt vem jag vill leva med.