Vem leder er till Altaret?

Jag tycker inte att du yrar för jag känner likadant, vill ha honom att fästa blicken på :)

Det finns ingen anledning att börja svettas. Förhoppningsvis är det folk som du känner ;) Det går att hålla blicken fäst framåt i värsta fall. Jag log och nickade som hälsning då och då. Helt ärligt så var det inget speciellt att gå i gången mellan kykraderna med folk. Är som att stå på scen :D

Jag vill bara införa en dimension till i detta.
Att så många drömmer om att gå fram mot sin man och möta hans blick etc. är ju för att man har sett det på filmer med  perfekt avvägda filmklipp och passande musik. Avsedda att väcka så mycket känslor som möjligt.

Om vi hade lika många filmer som visade hur man går in tillsammans och som skildrade det allra bästa ögonblicket på dagen (enligt mig) på samma sätt så skulle det vara det man drömde om. 

Jag har gift mig två gånger och utan tvekan var den mest intensiva känslostunden på dagen de där sista skälvande sekunderna innan dörrarna slogs upp och man gick in tillsammans.
Man kramar varandras händer, man ser in i varandras ögon och man delar spänningen, förväntan och nervositeten tillsammans. Det är så kärleksfullt och det är så två liksom. Vi. Vi på väg in i vårt nya liv. Vi två som tar de första stegen tillsammans, trygga i varandra och så fulla av kärlek att luften nästan vibrerar. 
Tänk er vad Hollywood skulle kunna göra av detta!

Att inte alla församlingar tillåter överlämning är bra att veta. Jag vet att prästen i vår församling  förklarar det med att det är en kvinnoförnedrande tradition. 

Jag och min make gick in tillsammans. För oss fanns inget alternativ.

Det är vi som valt att gifta oss. Det är vi som är brudparet. Det är vårt bröllop.

Stunden innan dörrarna slogs upp. När vi stod där tillsammans. Blickarna vi gav varandra då. Fjärilarna i magen. Det är helt obeskrivligt och helt klart den bästa stunden på hela dagen.

Vi hade visserligen ganska stor brudfölje, 4 marskalker, 2 tärnor och 1 brudnäbb. Vi hade dessutom så att prästen stod där med oss, då han gick in först i kyrkan. Plus att han som öppnade dörrarna var där. Trots att det var så många andra, så i det ögonblicket, fanns bara jag och min blivande make.

Jag hade aldrig velat byta ut den stunden mot något annat. Att uppleva den med någon annan.

Tryggheten sedan i att vi gick in tillsammans.. Att ha honom vid min sida hela tiden.. underbart :)

Och vanligtvis går brudföljet efter brudparet, inte före. Brudnäbbarna kan gå före, men tärnor och marskalker kommer efter brudparet. (Jag vet, jag vet, det finns de som gör annorlunda här också).

Vi hade som sagt prästen först
Sedan brudnäbb
Vi, brudparet
Våra två tärnor
Marskalk + marskalk
Marskalk + marskalk

För att symbolisera att vi var två, som blev ett, så valde vi att inte hålla i varandra på vägen in. Då gick vi var för sig, men sida vid sida. När vi sedan gick ut, så höll vi varandra i händerna :)

Blicken kan man ha fäst framåt ändå. Jag kan ärligt säga att jag än idag inte har en aning om vem som satt var i kyrkan.. eller vilka som ens var där :P Jag log och titta ut över gästerna någon gång, men var inte så fokuserad. Jag kikade på min blivande också, men mest tittade jag på prästen som gick först och var framme när vi hade nått halvvägs ungefär.

Jag kommer bli framförd av min bilvandes morfar.
Då jag inte har någon annan man som jag inte har någon bra kontakt med. Och när jag frågade min sambo fick han tårar i ögonen. =)

Det enda vi har bestämt hittills om vårt bröllop är  just att vi ska gå in tillsammans. Det finns många anledningar. Jag tycker för det första att det är orättvisst mot min mor att jag ska välja min far i ett sån stor händelse av mitt liv, dessutom tycker jag att det är fel mot min fästmans föräldrar att de inte får en del av den stora händelse. Sedan gillar jag inte symboliken i att bli överlämnad från en förmyndare till en annan. Tror dessutom inte att nån av mina föräldrar skullle vilja.

Sedan förstår jag inte varför det ska vara budgummen som står framme och väntar på bruden och inte tvärt om? Jag som brud ska inte ha mer fokus än honom, jag är varken mer eller mindre värd än honom och jag vill inte att han ska behöva vänta på mig som om jag skulle vara vigselns huvudperson, för det  är vi båda. jag vill gå in som den enhet vi är idag och även kommer vara efter. Vi är inte två som blir en för det är vi redan vi kommer bara stärka banden.Dessutom tycker jag att det är väldigt vackert med brudpar som går in tillsammans mot ett genensamt mål. Dessutom hardebrudpar jag sett gett varandra blickar på vägen upp till altaret så de där ögonblicken av kärlek, längtan och nervositet får man nog ändå.

Dessutom tycker jag att Aleta skrev verkar så fint så den stunden vill jag inte gå miste om  och jag skulle nog dö utan att kunna ha min älskade fästman brevid mig innan det är dags. Han är min största trygghet och inför en sån stor stund måste han bara vara vid min sida annars kommer jag gå upp i atomer pga nervositet. 

Däremot har jag inte något emot de som väljer att ha brudöverlämning eller de brudan som går in själva medan deras blivande väntar där framme men det skulle aldrig passa varken mig eller fästman. 

 

Håller med er båda Jolin och TS. Jag skall gå in i följe av mina tärnor och fästa blicken på min blivande. Det är så jag alltid sett det framför mig och det kommer bli otroligt romantiskt!

Min första tanke var absolut att min pappa ska lämna över mig! Nu måste jag nog kolla med prästen om vad han tycker om det. Tycker inte alls att det är kvinnoförnedrande utan mer symboliskt att min far, min beskyddare, litar på att en annan man kan kan vara den personen när inte han finns i livet längre. Pappa har alltid varit min klippa. Att sedan få gå fram och möta min man där framme, se honom i ögonen på vägen in medan man närmar sig varandra, det tror jag blir underbart!

Min tanke är så här.

Först går prästen och min m2b in, och ställer sig vid altaret.

Sedan kommer våra brudnäbbar, jag och sist våra två tärnor.

För ca 6 månader blev jag sjuk och fick som ett men problem med min balans, nu är det bättre och jag hoppas bli ännu bättre tills det är dax.

När jag går in själv är det dels ett tecken att vi är två som möts och vandrar sedan tillsammans, men också ett bevis att jag har blivit så pass mycket bättre.

För mig är det ett mål med min träning, att jag skall kunna gå med skor med klack altargången fram.

Prästen som förhoppningsvis skall viga oss (de har inte lagt semester schemat när vi bokade), är väl medveten om min situvation.