Vem leder er till Altaret?

Jag tycker inte om brudöverlämning som idé, true that, men jag fokuserar faktiskt inte på det i mina frågor i den här tråden.
Jag har istället frågat varför inte mannen kan gå in till kvinnan som står och väntar, om det nu inte har det minsta med könsroller att göra. Kvinnan ska väl vara mannens stöd och klippa likväl som han ska vara hennes?

AndroSid: visst skulle han kunna göra det, jag ser inga hinder för det.

Tror aldrig att det har förekommit... och ni som är för brudöverlämning kan ju ta en stund att fundera på varför.

Kommer faktist på att tänka lite på en fundering som min fästman hade när vi hade en liten tanke om att vi skulle gifta oss på en strand i karibien. Då tänkte han att han skulle kunna komma gående mot mig och prästen som stod och väntade i solnedgången, tyckte jag var väldigt gulligt =). Det blev lite Star wars känsla, att bruden står och väntar i en vit klänning a la prinsessan Leia. 

Jag har varit gift innan, och har några barn med min ex.  Min blivade kommer jätte bra överens med de.
Han ska in i kyrkan med mina döttrar ( tonåringar) och sen kommer jag med min lilla pojk som är 10...ser väldig framemot det...min lilla kille i kostym som följer med mig till altaret..

Så här är det - som min 4-åriga dotter skulle säga.

Det är sant att jag bara har gått in med den jag har gift mig med och två gånger dessutom. Men i och med att jag faktiskt har gjort detta två gånger så kan jag analysera vad som faktiskt händer med åtminstone mig.

Jag är mycket van att uppträda och stå på scen, så någon scenskräck eller överdriven nervositet blir det inte tal om. Det jag kan konstatera (rent empiriskt) är att så fort man får ögonen på sig, dvs när man väl börjar gå fram till altaret och man har "publik" så kommer man in i ett annat sinnestillstånd. 
(Tänk nu på att jag är van vid att uppträda.)
Precis innan portarna slås upp är man bara två, all känsla är fokuserad på varandra och det som stundar.
När dörrarna slås upp så har man plötsligt en massa folk där. Man kanske inte ens ser dem, som många säger, man skärmar m a o av sig lite. 
Det är svårt att förklara, men dagen bara flyger iväg, man är lite utanför sig själv kan man säga. Jag kan tänka mig att det blir ännu mer så om man är ovan att stå i centrum.

Den där lilla stunden innan känns i efterhand mycket längre eftersom den är så stark. Man är där med hela sin själ utan något som stör. Själva vigseln, varje annan enskild stund känns suddigare och väldigt kort när man tänker tillbaka. Eftersom den man ska gifta sig med just i det ögonblicket är den enda personen i världen som just då känner exakt likadant så blir det en otrolig känsla. Som att få orgasm exakt samtidigt kanske?  

Brudfölje eller inte spelar ingen roll, jag har testat båda, känslan infinner sig ändå. Dessutom har jag ju testat med två helt olika män och det spelade heller ingen roll.

Säg att jag hade delat den lilla stunden med någon annan, t ex en manlig släkting som givetvis inte hade varit i samma sinnesstämning, då hade inte spänningen kunnats bygga upp på samma sätt. Utan man skulle bara stå och vara nervös och förväntansfull, no big deal.

Och visst är man mogen att göra sina egna val, men man kanske inte har ställt sig frågan varför man gör vissa val och om de verkligen är de bästa för en själv?
Det är väldigt många som aldrig har sett bröllop annat än i amerikanska filmer och väldigt många som beskriver varför de vill gå fram till sin man använder nästan samma ord som i dessa filmer.
Och det är väl i och för sig inget fel i att bli påverkad på det viset - om man bara vågar/orkar/kan vara lite kritisk också.
Vad är det som man har blivit påverkad till. Vad betyder det? Finns det alternativ?
Påverkar mitt val i förlängningen någon annan och i så fall hur?
Det är lite som reklamfilm. Man kan köpa det med hull och hår, men det kanske finns en baksida som man borde kolla upp också.

Sandris86, vi som har varit aktiva här på BT längre och mer aktivt än du har fått mycket rikliga möjligheter att sätta oss in i "pro-överlämnings-brudarnas" perspektiv och det är, kort uttryckt: "för att JAG vill det och det är MIN dag, och för MIG betyder det bara att gull gull gull" och "för att det är så romaaaaantiskt".

Anladningen till att många av oss blir rätt sarkastiska är att vi har sett detta upprepas många många gånger om. Vi har försökt att argumentera, plädera och diskutera, men vi har ändå inte fått något vettigare ur "pro-överlämningssidan" än ovanstående. Bara en massa "men JAAAAG tycker..." och inga hållbara argument.

Om du lär dig att vidga dina vyer och sätter dig in i frågan lite (och gärna kommer med något hållbart argument FÖR överlämning förutom de ovan nämnda) så är jag beredd att prata vidare.

För övrigt har jag redan sagt vad jag tycker om överlämning i tidigare trådar, flera andra har uttryckt det bra i denna (Aleta, Synrix mfl), och jag pallar inte mer av "jamen för MIG så betyder det inte att jag inte har valt själv", diskussioner om medeltida bröllopstraditioner och diverse referenser till nazisymboler som det brukar urarta i. Tack o Godnatt.

Det kan man ju vända på, alla ni som vill gå in själva eller med pappa eller någon annan, tänk om ni hade gått in med er blivande istället? Det vet ni ju inte hur det känns. Om ni hade valt att göra så, så kanske ni skulle sitta här och förespråka det istället. En tanke bara.

Jo absolut, men jag har inte gift mig än så kan inte sitta och säga att "den stunden skulle jag aldrig byta bort för allt i världen" om du förstår?  Så jag förespråkar vad jag tror är bäst för mig men det känns som att en del andra förespråkar vad som är bäst för alla. En väsäntlig skillnad enligt mig.