passionsblomman skrev 2009-06-16 10:57:36 följande:
Vad var det för fel på makens bil då Ninnis? Alla förslag mottages tacksamt, för här är det ingen jävel som fattar vad det är för FEEEEEEEL på bilen! Jaså sådan klagosång...nä, så brukar inte de jag har runt mig låta faktiskt. Klart, ibland har man ju psykbryt, fast då är det nog oftast "tänk om NÅGON annan i familjen kunde hålla reda på gympakläder matsäcksdagar och att det måste finnas rena kalsonger på morgonen och extrakläder på fritids och att man inte bara kan tappa bort allting hela tiden"När man känner att man faktiskt aldrig sökte den där projektledarplatsen och att den dessutom är ganska oavlönad.Däremot kan jag ibland uppleva en attityd och insällning bland oblivna och blivande och nyblivna mammor att det är jääääkligt viktigt att man ska bevisa (för vem?) att ingenting behöver ändras av något av det man hade FÖRE barnen.Dvs sexliv, träning, väninneumgänge, fritidsintressen, ens egna figur, ens prioriteringar, ens yrkesliv, allt allt allt ska man på något superwoman-evig-singel-och föralltid-25-perspektiv på livet där allt som är förändring är att gå och bli gammal, tråkig, ojämställd och att sluta leva.Som att samhället har EN ålder som är bra att vara i och det är mellan 25 och 32. Innan dess är man en tonåring och efter det ska man resten av livet bevisa att man är preciiiis lika bra, attraktiv på alla marknader och ung som då. man är likosom inte snygg och 40 utan snygg FÖR ATT vara 40, "hon ser ju ut att bara vara 30"Jag vill få vara jag i alla mina åldrar och vår evigt-ung-kult är snuskig.
Skriver under på allt ovan som Blommis beskriver, det är precis så jag känner! (Ja, jag är in och smygkollar vad ni har för er på den här tråden ibland, för ni verkar vara sånt härligt gäng. Känner dock att jag inte har "rätt" att vara här då jag inte planerar några fler barn än de två änglar jag redan har.)
Har fått höra ibland att jag är tråkig som inte hänger med på alla tjejfester och annat bus, sedan jag blev mamma. Detta från antingen barnlösa 30+ kvinnor eller väninnor som redan har stora barn. Men hallå!! Jag levde utan barn till jag var 34 och röjde runt, nu när jag skaffat familj vill jag faktiskt ägna mig åt dem. Det innebär inte att jag slutat leva eller tappat bort mitt jag för den skull. Jag ringer och umgås med väninnor när jag känner att jag kan och vill. Men jag VILL oftast vara med min familj. Då blir man klassad som tråkig, att vara toffel, eller ojämlik eller nåt annat negativt. Men who cares. Riktiga vännerna de förstår mig.
