Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen
Sedan 2006 har vi som hänger här försökt lista ut hur man märker när man är gravid och om ett efterlängtat plus möjligen är att vänta. Vi kan inte vara speciellt smarta för vi är inte ett dugg närmre en lösning på problemet nu än då och ändå ger vi inte upp.
Nåja, se till att få tummetotten ur nu och hjälp oss komma upp till de nästan 12 000 inlägg vi kom upp till nu sist.
Jag har förstått att man helst ska uppge skostorlek, favoritchoklad, var i landet man bor och hur det står till på barnfronten för att börja hänga här med oss men jag vet inte jag, jag tycker att det går lika bra att skicka en slant direkt till mig.
Hursom, här diskuteras hus och hem, resor och relationer, goda drycker och fester och så klart när nästa trådträff kan tänkas inträffa och var. Har man väl gett sig in i diskussionerna här så kommer man aldrig loss.
Välkomna!
Här finns förra tråden:
Du skulle ha sett makens min när jag berättade att BM sagt att vi skulle ringa förlossningen om det blev värre eller inte gav sig, han insåg inte att de bara gör en bedömning och sen stoppar upp det om det går, han trodde nog att han skulle bli pappa tidigare än vad han tänkt sig och han såg LÄTT stressad ut 
Fick snabbt förklara så han kunde lugna ner sig 
). Det jobbiga med trotseriet är när det pågår i flera flera dagar - man blir liksom utmattad och tänder till snabbare. Men det är bara att bita ihop och stå ut och tänka på hur go hon är när hon är på bra humör...
En hattifnatt! 