Heloise skrev 2010-11-06 23:23:47 följande:
Flamman vilken underbar arbetsgivare, Jag skickar lite styrka( det lilla jag har) och hoppas att du orkar härda ut. Idag kom det ett bakslag, Elise har kräkts( hon har aldrig kräkts) och hon låg och gnydde mkt. De var oroade över att det kunde ha varit en infektion, så naturligtvis bröt den ytterst stabila(* NOT) mamman ihop inför läkare, sjuksköterskor och uskor. Så där riktigt smickrande med snoren rinnande, håret på ända och med en hel rad anklageöser( det ligger en väldigt sjuk bebis med en infektion de inte identifierat). men nu har Elise piggat på sig lite. Fick träffa den värsta bitchen någonsin idag, alltså ska man vara sjuksköterska och jobba på neo så ingår fan i mig ledsna och oroliga föräldrar. Hon har mest fnyst åt allt jag sagt och sagt saker som*om bara mamman kunde låta barnet vara så...* för att smeka sitt barn på ryggen när hon gnyr är tydligen ett jävligt stort brott. Ska prata med någon av de andra sköterskorna imorgon och tala om att vi inte klickar och att jag helst ser att hon är på en annan del av neo. Jag har blivit en sån jävla subba på sista tiden, jag ifrågasätter, tjatar och tjafsar emot så fort jag tycker nått är fel eller tja de gör fel. Jag börjar faktiskt oroa mig lite för mig själv, jag känner hur nära jag är att klappa ihop. Jag blir arg för ingenting, gråter otröstligt, kan inte sova, drömmer konstanta mardrömmar när jag väl somnar. Jag ska prata med kuratorn på måndag kl 11, funderar över om jag ska höra med henne om hon tror att medicin ex sömntabletter, lugnande, antidepp etc vore en bra idé för mig. jag vill helst inte alls behöva ta nått men jag känner att jag inte orkar så mkt längre om jag inte får sova ordentligt. Och jag måste få kontroll på min oro som ibland ger mig sådan ångest att jag inte kan andas. jag är så otroligt rädd att det ska hända henne nått att jag inte kan tänka klart. Jag fortsätter på min egotripp i den här tråden Blomman: hoppas det är varmare hemma nu Hmm funderar över om jag behöver en rejäl fylla med ett pkt cigg och en nära vän som jag kan fyllegråta tillsammans med ? Nån som ställer upp?
Heloise, du är INTE en subba!!! Du är en alldeles normal mamma som gått igenom något traumatiskt.
Den där känslan du har att du är nära att klappa ihop, den är jag bekant med. Förutom nu då, så hade jag samma när lilla K fick RS-viruset 10 dagar gammal och vi fick ligga på isoleringen och allt det där med syrehalten i blodet som åkte upp och ned och all rädsla och ångest.
Jag tycker du ska prata med kuratorn. Om h*n tycker att du ska ta antidepp, så gör det. Jag har själv bestämt mig för att om nu maken (vilket han sa i söndags) tar sitt ansvar och provar sina mediciner, så ska jag också göra det om kuratorn tycker jag behöver det. För att boosta effekten av kuratorsamtalen liksom. Är jätterädd för antidepressiva pga de har gjort min mor beroende och väldigt sjuk, men nu har jag pratat med bästa väninnan som har erfarenhet. Även med läkaren. Det är skillnad på dagens mediciner och de som min mor fick nångång i början av sjuttiotalet.
Men först ska jag prata med kuratorn.
Det kan vara räddningen för dig just nu Heloise, för gudarna ska veta att du har gått/går igenom något riktigt, riktigt jobbigt just nu. Så ta emot hjälp! Det tänker jag göra. Stor, varm kram 
även fast jag inte vill att han skall avslöja något.
