I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans

Lanovia: Fru Bygg har gissat på imorgon

Nämen oj! Gissar att du blev förvånad. Gullunge!

Hihihi! *hjärtar gulliga, gulliga Spillevinken*

Heja Bruttan! På dem bara!

Fru Sy: gnäll på du bara. Det där låter asjobbigt. Hur man mår under sin graviditet verkar handla om tur och otur och de kvinnor som klarar av att jobba heltid har helt enkelt haft tur som sluppit må så illa som du. *hjälper dfk att sudda bort tankar* Hoppas verkligen att illamåendet släpper snart.

Flamman: det låter som att det var ett givande besök hos kinesiologen. Hoppas att det blir ordning på allt inom dig nu. *kramar om*

Sällar mig till skaran som blir bestörta och arga över män och kvinnor som börjar försumma sina barn när de träffar någon ny. Det känns ofattbart. Borde det inte göra så ont i hjärtat att inte ha barnen nära sig hela tiden att det är en fysisk omöjlighet att inte vilja vara med dem så mycket som den nya situationen tillåter? Och att man därmed säger till sin nya: följande gäller, med mig följer mina barn. Accepterar du inte det har vi ingen framtid.

Men vad vet jag...

Var det förresten ingen som hade något lugnande och uppmuntrande att säga om stillastående midjemått? Till exempel: magen växer etappvis, barnen växer ändå, SF-måttet ökar i alla fall...
Jag bara gissar och hoppas och finner tröst i härjningar och parvlande.

Men lilla skruttan! *hjärtar Spillevinken*