Jag gifte mig för snart en och en halv månad sedan och jag har inte glömt hur hon höll på dagen innan. Min tärna och min mamma har ställt upp något helt otroligt, både praktiskt och med tips och råd. För det är vad det har varit, tips och råd. Inte så här måste ni göra!
På förmiddagen dagen innan bröllopet fick jag veta att jag och min man inte fick vara kvar i lokalen efter halv åtta. Jag kontrade bara med att jag inte går därifrån innan jag är klar. Fick bara en sur min tillbaka. Jag och min mamma satt och pysslade ihop det sista enda in i det sista, så vi var inte i lokalen fören klockan var efter 4. Så på den tiden som var kvar skulle jag se till att bordsplaceringen blev ut satt, dukningen blev som jag ville och dyligt. När vi håller på att duka springer min svägerska efter mig och flyttar om då jag redan har lagt det som jag vill ha det. Så jag fräser till coh säger åt henne att hjälpa hennes mor med förrättsbesticken istället. Jag var stressad till tusen och måde inte heller särskillt bra, då jag har en hel del men kvar efter en sjukdom. Min mamma och min tärna var också med i lokalen, min mans ena kusin hade erbjudit sig att hjälpa till men jag hade tackat nej. Innan bröllopet tänkte jag bara "inte en vilja till!", men nu så här i efterhand så ångrar jag att jag inte hade henne med. Kanske svärmor hade tänkt till en extra gång i så fall. Min mamma är väldigt duktig på att påpeka när hon tycker jag går igång lite för mycket, men hon sa inte ett ljud. Så svärmors anklagerser kom som en blixt från klar himmel.
Klockan hinner bli både halv åtta och åtta innan jag känner mig så pass redo att jag kan överlämna det sista till mamma och min tärna. När vi skulle gå ville min man få svar på om vår yngsta kunde åka med i deras bil, då barnstolen var kvar i den. Men hon vägrade svara så hon pratade med kökspersonalen. Hon kunde inte helt enkelt inte ta en pause och vara "ja" eller "nej". Så min man tröttnade och fräste till ganska ordentligt. Svärmor och svärfar blev så fruktanskvärt sura så dee blev riktigt röda i ansiktiet. Så vi fick veta att de inte ville veta av oss när vi var så irriterade och hon tyckte att vi skulle åka hem och ta oss varsitt regält järn! Antingen brydde hon sig inte eller så orkade hon inte tänka efter innan, men jag äter så pass mycket mediciner så jag avstår helt och hållet från alkohol. Jag anser att man inte skall blanda de två sakerna. Dessutom fick jag inte dricka med anledning av att jag åt morfin!
jag blev så arg och ledsen när hon ger sig på mig på det sättet, så jag messade med mamma och frågade om jag hade varit så irriterad att jag ahde stört allt och alla. Dock får jag ett svar tillbaka att det har jag verkligen inte varit. Dock hade både hon och min tärna reagerat på att jag var stressad och blivit oroliga för att det skulle bli för mycket för mig. Mamma hade troligen sagt något till svärmor för när hon kom ifatt oss vid pizzeria så kom hon över i vår bil (jag orkade inte gå med in då tårarna fortfarande rann ner för kinderna), och skulle försöka släta över allt med ett leende. Hon påpekar att jag hade fräst många gånger och att det hade stört de andra, jag talade om för henne att om hon nu tyckte att jag var irriterad då så har hon ingen aning om hur jag blir då jag blir irriterad på riktigt. Men då sa hon att det visste hon, för hon hade då sett mig irriterad. På det sättet hon var då i bilen fick stora varningsklockor att ringa i huvudet på mig, samt att de kalla kårarna sprang ner för ryggen på mig. I den stunden var hon så otroligt lik min biologiska mor, så det var fruktansvärt. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.
Det är över 10 år sedan jag var riktigt riktigt irriterad, då drev ett par personer mig över min gräns. Jag bodde på den tiden på ett ungdomsbooende, och personalen som jobbade den kvällen har i efterhand erkänt att det var den enda gången han var riktigt rädd för mig (jag var klassad som den lilla söta tjejen som aldrig gör en fluga förnämd). Den gången gick jag bara ut, han försökte en gång att stoppa mig, men ändrade sig. Både han och de andra ur personalen hade en annan respekt för mig efter det. Så min kära svärmor har ingen aning om vad som väntar henne om hon nu inte passar sig.
En annan sak som jag är väldigt trött på när det gäller både min svärmor och min svärfar, är det att de favoritiserar min man något så fruktansvärt. Han är äldst och har en yngre bror och en yngre syster. Min svägerska är ju mammas lilla tjej, så det är som det är. Men min svåger hade det då inte lätt. Trotts att han har samma yrke som min man, samt att han praktiserar det, så at det alltid till min man de vänder sig. Trots att min man har klivit upp i grader på jobbet och arbetar inte aktivt med sitt grundyrke. Under de åren som jag har känt min man och hans familj har det alltid varit så att min man har varit favoriten. Till en början så såg jag bara latheten hos min svåger, men de senaste åren har det funnits små varningstecken som sagt att det inte är hela sanningen. Jag har inte riktigt viljat tro på dessa varningearna, då jag vill att mina barn skall växa upp i en bra och trygg miljö. Det var min mans kusin som gjorde min uppsättning till bröllopet, och under de timmarna som vi hade tillsammans hade vi chans att prata. På det sättet fick jag veta en massa saker som fick mig att se både på min svåger, men också på min mans kusiner på ett helt annat sätt.
Visst jag känner fortfarande en del irritation mot min svåger, då han låter bli att göra saker (mest troligen för att han aldrig får den kredit han borde få), men det blir ju då automatiskt att jag och min man får göra sakerna. och så har vi ett moment 22.
Vi har själva två söner och jag kommer ryta till som hejsan om jag ser att de favoritiserar någon av dem. Min mans mormor har 6 barnbarns barn, men det är mina två som är favoriterna. Och det märks, varje gång vi skall åka nogonstans, typ semester eller och storhandla kläder och dyligt, så får de pengar att köpa något för. Men jag vet att det inte är det samma med min mans kusinbarn. Hans ena kusin hade fått höra av sin farmor (min mans mormor), att det var så synd att hennes pappa hade dött så ung, han hade ju inte hunnit med något. HALLÅ! han hade hunnit med att gifta sig, bygga hus och få tre väldigt trevliga och snälla döttrar. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade hört det.
Både svärmor och min man är extremt nyfikna, och det driver mig till vansinne ibland. Som igår. Min man och jag åker och handlar, då kläcker han ut sig att han inte förstår sin mammas svägerska (hennes bortgångna brors fru), säljer sitt hus till sin dotter som bor i det. Hon själv har flyttat in tillsammans med sin nye sambo, de flyttade till honom då han fortfarande hade barn som bodde hemma. Min mans kusin bode tidigare i en lägenhet och i den (hon står fortfarande på den) bor nu hennes mammas svärmor. Kanske är det så att min mans kusin betalar hyran för lägeheten och i gengäld får bo i huset. Men vad än för överenskommelse de har, så har varken min man eller någon annan med att göra. jag försökte avleda honom och säga till att även de har rätt till ett privatliv. Undrar hur han och svärmor hade känt om de var målet för andra som var nyfikna. För tro mig det finns en hel del hundar begravda på deras bakgård!
Opps, inlägget blev långt, men jag ville bara spy ut lite....
.
