I det stora hela har jag väll inga större problem med min svärmor. De tog upp mig i genensamheten med en gång. Vi blev gravida ganska tidigt i förhållandet, men det håller än (till sommaren har vi varit tillsammans i 8 år). Ungefär en månad efter det att vi blev tillsammans var vi hemma hos min svärföräldrar och hjälpte till inför en fest och vi fick lite mat. Min svärfar sa "Nä, nu skulle det sitta fint med en lur opå soffan", jag svarade med "ja, det gjorde min morfar alltid, som middag på soffan alltså". Då fick jag svaret "Morfar vill jag inte bli än, men farfar kan jag ju bli. Det är bara för er att sätta igång" (min svägerska vad vid den tiden 14). Ca 6 månader senare var jag oplanerad gravid.
Men det finns igentligen två saker jag stör mig riktigt på när det kommer till min svärmor. Det första är det att hon är så otroligt bunden till sina barn. När min svåger talade om att han hade ställt sig i bostadskö, började hon gråta och klaga att han flyttade aldeles för tidigt. (han var ca 20 och hade jobb!) Hon springer till min m2b för allt, han är elektriker i grunden och så fort det är något med det så kommer hon springande. För typ tre år sedan när vi just hade flyttat in i vårat hus kommer hon över en dag då det stormade och talade om för min m2b att han måste komma och klättra upp på ladugårdstaken och sätta fast plåtarna som var på väg att flyga bort i blåsten. Jag sa bara till min m2b att om han gör det så är vi andra (jag och vår son) inte kvar när han kommer hem. Inte fan skall han riskera sitt liv för att sätta fast några plåtar på ladugårdstaket bara för att hans mamma säger det. Till saken hör att min svärmors pappa hade trillat igenom just det taket ett år tidigare och avlidit av fallet.
Det andra jag retar mig på är att hon VÄGRAR acceptera att jag inte har kontakt med mina biologiska föräldrar. Det är över 11 år sedan jag avslutade min kontakt med min far, efter det att han gjort sexuella närmanden. Men hon kan inte få in det i sin hjärna (hon lever i en liten rosa värld, där alla är sams och ingen gör något elakt mot den andra). Jag bröt kontakten med min mor för ca 4 år sedan efter flera års envägskominikation (från min sida). Hon drar upp detta med jämna mellanrum, vilket jag tycker är jätte jobbigt. Särskillt då jag har två andra människor som jag kallar mina föräldrar, min "mamma" har hon riktigt svårt att acceptera.
Nu när det drar sig mot bröllop för mig och min sambo, klagar hon på att jag har valt att inte bjuda mina syskon. Hon anser att det perfekta brudföljdet skulle vara min bror och min svägerska (inget ont om min svägerska, men jag vill inte ha henne till tärna). Dessutom har min bror en annan relion, så han hade inte ställt upp i alla fall.
Senast det kom upp med min mor var faktiskt för ett par dagar sedan när jag var och handlade med svärmor och vi mötte min faster utanför. Jag trodde hon skämtade med mig när hon drog upp det (min faster vet mycket väl hur min mor är, så hon har full förståelse för mitt val. Dessutom anser hon att det är mitt val!) Jag blev så irriterad på henne, dessutom skämdes jag. Jag skickade ett mail till min faster dagen efter och bad om ursäkt. Så här i efterhand anser jag att det är fruktansvärt respektlöst mot den kvinna som jag numera anser är min mamma (min faster har dessutom träffat henne och fick ett väldigt gott intryck).
Men vad gör man, det finns inget jag kan säga eller göra för att få henne att förstå. Hon har helt enkelt inte fått se henne när hon kommer igång. Min mor kan ju vara "sockersöt" när hon vill, och det har hon varit de få gångerna min svärmor har träffat henne. Dock när det kommer till min far så har hon accepterat det nu och tycker till och med att det är bra att vi inte har haft kontakt (för barnens skull), då han förra året åkte i finkan.
Min m2b skall vara glad att han inte har mina biologiska föräldrar som svärföräldrar.... Då hade det nog varit han som startat denna tråden!
Mina föräldrar älskar verkligen min sambo o han är en i familjen precis som jag är en i hans familj. Men dem ser inte heller hans sämre sidor o förstår inte riktigt när jag blir irriterad, han som är så snäll, gullig o rolig. 
O visst absolut han är verkligen allt det men han är ju mänsklig så han kan göra mig såå irriterad ibland. Där kan jag lättare få med hans mamma på min sida... 
Här kan man ju verkligen snacka om en verkligt krånglig svärförälder!